I samma klass

Åsa Linderborgs bok »Mig äger ingen« hade knappt lämnat tryckpressarna innan den utsågs till en modern klassiker.

Kritikerkåren var rörande överens i sina hyllningar och i barndomsstaden Västerås ska den ha sålt slut första dagen.

– Det är jätteroligt. Men det känns också nervöst, och hämmande på sätt och vis. Det blir svårare att skriva nästa bok, säger Åsa Linderborg.

Linderborg är historiker och skribent på Aftonbladet Kultur. »Mig äger ingen« är hennes första skönlitterära bok och en av flera aktuella självbiografiska uppväxtskildringar med klassperspektiv. Förra årets Augustprisvinnare »Svinalängorna« av Susanna Alakoski ligger fortfarande i topp på försäljningslistorna, och i år har Doris Dahlins »Skammens boning«, Anders Nyqvists »Hatet« och Lo Kauppis »Bergsprängardottern som exploderade« kommit ut.
– Jag tror att min bok, och även »Svinalängorna«, har blivit populära för att de krossar illusionen om det jämlika samhället. Vi skriver att det aldrig har funnits och nu när klassklyftorna växer och klassamhället har blivit så tydligt finns det ett behov hos många människor att fundera över vad det är för samhälle vi har lämnat och vart vi är på väg, säger Åsa Linderborg.

Först hade hon tänkt skriva en politisk essä om Västerås. Men eftersom hon inte har bott där på tjugo år släppte hon det projektet och skrev i stället en självbiografisk berättelse om sin pappa.

– Som historiker tyckte jag att det inte var någon som skrev om den lilla människan och om arbetarklassen. Då förstod jag att historien om min pappa var en sådan och att den kunde tala till andra människor. Men det har naturligtvis varit ett sorgearbete att skriva den här boken också.

Det är ett ömsint porträtt av pappan, metallarbetaren Leif Andersson, Åsa Linderborg tecknar. När hon är fyra år lämnar mamman dem för en ny man och från den dagen utvecklas en ovanligt tät relation mellan far och dotter. De läser böcker, spelar kort och kinaschack och diskuterar kommunismen till långt in på kvällarna.

Men ensamheten och det nedbrytande arbetet på Metallverken gör att Leif Andersson söker tröst i flaskan. Månadslönen går snabbt åt till öl och sprit. På morgonen äter de ingen frukost, det enda som tar tid är pappans kräkningar i vasken, och Åsa blir ofta lämnad ensam på dagis innan personalen kommit dit. Leif stämplar ut sex minuter över fyra varje dag, hämtar Åsa på cykel och fortsätter till farmor och farfar för middag. I lägenheten finns nämligen inget att äta, förutom öl och godis som de köper i kiosken på väg hem. Det finns inte heller tandborstar, tvålar eller handdukar i badrummet.

Expressens Natalia Kazmierska har anklagat Åsa Linderborg för att blunda för dessa omsorgsbrister och i stället skapa en heroiserad manlig arbetarmyt.

Var det inte var svårt under barndomen?

– Tycker du? Jag menar att jag har fått något annat i stället. Jag har fått mycket kärlek. Vi pratade hela tiden med varandra, det fanns ett förtroende och en gemenskap jag aldrig senare har fått uppleva. Det finns så mycket mer en förälder kan ge sitt barn än tandborstar och sänglakan. Men efter att han söp ner sig lämnade jag ju honom. Då var jag tolv, tretton år.

I takt med att Leifs alkoholism förvärras spenderar Åsa mer tid hos mamma eller hos släktingar. Flytten till mamma sker gradvis och mer eller mindre automatiskt. Till slut har hon kommit så långt ifrån pappan att hon inte bjuder honom på sin egen disputationsceremoni i Uppsala.
Trots att Leif var övertygad kommunist var han aldrig politiskt aktiv. Han vågade inte ens underteckna papper med rött bläck av rädsla för att någon skulle förstå att han var kommunist.

– Han hade flera släktingar som blivit svartlistade för sitt engagemang. Så det var inte så konstigt, han var rädd att något liknande skulle hända honom. Jag tror också att det är vanligt inom arbetarklassen att man ska tiga still. Att man ska stå ut. Om det inte hade varit vanligt att knyta näven i fickan hade världen sett annorlunda ut för länge sedan.

Det har visat sig att det är många läsare som identifierar sig med Leif Andersson.

– Det är många som har skrivit till mig sedan boken kom ut. Det är ensamstående pappor, barn till alkoholister och metallarbetare. De skriver att de känner igen sig, att de känner sig stolta över sitt arbete men att de inte vill gå dit på morgonen. Att arbetet är tungt och att de inte får någon uppskattning.

Efter 37 år på Metallverken avskedas Leif Andersson under strukturomvandlingarna i början av 1990-talet. Metallverken hade sålts till utländska ägare. Leif kände inte igen sig. Ingen pratade längre om klasskamp och solidaritet.

Kanske hade han uppskattat den omsvängning som sker nu. Anneli Jordahls intervjubok »Klass – Är du fin nog?« från 2003 bröt isen. I den intervjuar hon bland annat sin mamma.

– Jag trodde att det var en otroligt smal bok. Hur intressant skulle folk egentligen tycka att det var att läsa om min mamma? Men den kom ut i ett läge där det fanns ett stort behov av att sortera ut det här. Det fanns statistik och fakta, men inga berättelser om klass, säger Anneli Jordahl.

»Klass – Är du fin nog?« har tryckts i flera upplagor och Jordahl, som är litteraturkritiker, har föreläst om klass över hela Sverige. Hon ser flera skäl till det ökade intresset.

– För det första pågår det ett identitetssökande i litteraturen. Det gäller inte bara arbetarklassen. Det har även skrivits flera självbiografiska familjeskildringar från överklassen. Men det handlar också om att man vill få syn på vilket samhälle man växte upp i, det här omhuldade folkhemmet. Sedan är det många kvinnor som skriver och det tror jag handlar om att det tillför ett feministiskt perspektiv på klass.

– Men det stora flertalet böcker står medelklassen för. Det är det som är normen. När det kommer ut tre eller fyra arbetarklasskildringar på rad kommer det alltid gnäll om att det får vara slut på tjatet.