I skuggan av Japans ekonomiska under
Yu Miri skriver om en hemlös man i ett tält i Tokyo. Fokus recensent läser en liten roman som berör stora frågor.
Bild: Katsumi Omori, Jae C. Hong / AP
När den franske kulturteoretikern Roland Barthes beskrev sin fascination för Japan i boken Teckenriket skrev han lyriskt att landet hade ”bländat honom med otaliga blixtar”. Han kände sig också ”försatt i skrivandets situation” av det asiatiska ö-riket. Han är inte den första, och långt ifrån den sista som fascinerats oändligt av det japanska samhället och kulturlivet.
Det finns en attraktion och lockelse i den japanska teckenskriften och den annorlunda stadsplaneringen. Även de uråldriga traditionerna och ceremonierna – som att hälla upp en kopp te eller äta en måltid – känns mystiska och förhöjda. Denna bild brukar vara ena sidan av myntet när vi i västerlandet talar om Japan. Den andra sidan tenderar ofta att vara berättelsen om de teknologiska innovationerna, trendkänsligheten och den starka japanska ekonomin.
På senare år har dock dessa båda narrativ om Japan börjat få ge plats åt mer vardagliga, rent av kritiska, berättelser om det hierarkiska samhället och det ekonomiska undrets baksidor. Hirokazu Kore-edas Oscarsnominerade och på annat håll prisbelönta film Shoplifters (2018) skildrade exempelvis en annorlunda familjs kamp för att överleva i storstaden, genom att specialisera sig på snatteri.
Huvudpersonen Kazu i Yu Miris roman Tokyo Ueno Station (Albert Bonniers förlag, översättning Lars Vargö) är inte kriminell, men han är besläktad med familjen i Kore-Edas film genom att han lever ur hand i mun. Som hemlös tar han de ströjobb han kan finna, för att kunna skicka pengar till sin familj i norra Japan. Han kommer till huvudstaden i slutet av 1963. Hemma har han fru och två barn, fem och tre år gamla. Dem kommer han knappast att träffa igen och detta faktum bemöter han som så mycket annat i livet – med ett slags resignerat, lakoniskt jämnmod.
Kazus liv i Tokyo handlar om att överleva. Han bor påvert i ett tält i Uenoparken i centrala Tokyo, ett tält som han tvingas riva då och då, eftersom de hemlösa förbjuds att vara i parken när exempelvis kejsarfamiljen ska komma på besök. Genom hans nedtonade beskrivningar illusteras baksidan av det japanska ekonomiska undret. Han är en av daglönarna som med fara för eget liv och med en dålig betalning är med och bygger de stora arenorna runt om i staden.
Det är ett väldigt ensamt liv. Han har knappast någon kontakt alls med familjen och hans tältgrannar hälsar han artigt på, men vill inte umgås för nära– eftersom det skulle kunna betyda att de blir personliga, vilket är påfrestande.
Författaren Yu Miri har sagt i en intervju att hon skriver böcker för rotlösa människor, som inte har något hem. Och det stämmer verkligen in på denna finstilta och lågmälda roman – översatt till smidig svenska av Lars Vargö.
Huvudpersonen behåller sitt nedtonade sätt att se på livet även då han reser tillbaka hem för att begrava sin son – som han aldrig känt. Under begravningsceremonierna konstaterar han att han ”aldrig hade druckit sake tillsammans med Kôichi (sonen)”. Styrkan i Yu Miris roman är att även om huvudpersonen förblir stum och avstängd, avspeglat i den sparsmakade prosan, så vibrerar det mellan raderna.
Tokyo Ueno Station är en liten bok (drygt 160 sidor) som ändå lyfter viktiga frågor och en stor tematik: livets ändlighet, ekonomiska orättvisor, vad det innebär att älska eller kanske inte ha förmågan att älska.
Det är en roman jag varmt rekommenderar, oavsett om man som jag (och Roland Barthes) är djupt fascinerade av Japan – eller inte.
***
Toppbild, till höger: En hemlös man i Tokyo 2020. Till vänster: Yu Miri.
