I skuggan av storfräsarna
Stalins dotter, Svetlana, blev lika mycket ett offer för historieskrivningen som för sin tyranniske far.
I november 1932 begick hennes mor Nadja självmord genom att skjuta sig i huvudet. Lilla rödhåriga Svetlana blev ensam med pappa Stalin som snabbt utnämnde henne till favoriten i syskonskaran. »Min älskade sparv«, brukade han enligt biografiförfattaren Rosemary Sullivan kalla henne. På en bild från 1930-talet sitter Svetlana i hans knä medan han kärleksfullt blickar ned mot henne. Fast när han tröttnade på henne behandlade han henne med utstuderad grymhet, låste in henne eller lämnade henne ensam med säkerhetsvakterna, ibland i månader.
Tjugo år senare lämnade Svetlana Sovjet och reste till Indien för att sprida askan av sin avlidne partner Brajesh Singh. Men
i stället för att återvända till hemlandet valde hon att söka politisk asyl på den amerikanska ambassaden i New Delhi. Efter en kort sejour i det neutrala Schweiz anlände hon 1967 till New York.
Fyrtioett år gammal var Svetlana Allilujeva – som hon nu kallade sig – världens mest berömda avhoppare: en trofé för den amerikanska säkerhetstjänsten, som måste ha gratulerat sig lika hjärtligt som våra dagars Putin gjorde när han gav asyl åt Edward Snowden.
»Jag har kommit hit för att få förverkliga mig själv, något som har nekats mig så länge i Ryssland«, sa Svetlana när hon tog emot den amerikanska pressen.
Till en början var hon både tacksam och rörd över det intresse som visades henne i det främmande landet. Det tog ett bra tag innan hon förstod att det egentligen inte var henne människor var nyfikna på – utan på hennes far. Stalins skugga hängde över allt hon företog sig och förstörde mycket av den politiska effekt hon hade hoppats uppnå med sitt avhopp.
Hon brann nämligen av längtan efter att diskutera mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Framför allt ville hon tala om det förtryck som Sovjets författare och intellektuella levde under. Amerika ville däremot bara höra om den massmördare som varit hennes far.
När Svetlana Allilujeva efter några år fullgjort sitt syfte som propagandavapen och avskräckande exempel, kastades hon på sophögen. Hon var nyhetsmässigt uttröskad – yesterday’s news – gammal och nästan utblottad. CIA erbjöd henne en blygsam pension, närmast ett socialbidrag, som hon av stolthet kände sig tvungen att avböja. Sedan slutade hon ändå sina dagar som amerikansk fattigpensionär. Svetlanas bortgång så sent som 2011 gav inget eko i världspressen. Vid det laget hade hon varit bortglömd i decennier: det kalla kriget var sedan länge avslutat och det krossade Sovjetunionen hade återuppstått som stormakten Ryssland med en ny, maktfullkomlig man vid styret. I det sammanhanget hade Stalins dotter ingen relevans längre.
Med sitt sorgliga och utsatta liv kan man säga att hon till sist sonade sin fars många förbrytelser.
Familjen Churchill 1915. Clementine Churchill håller nyfödda Sarah i famnen.
Bakom varje berömd man står en kvinna, brukar det heta. Svetlana Allilujevas fall är en tragisk illustration av det ordspråket. Den ambivalenta bilden av hennes liv som kommer fram i olika biografier, visar hur svårt det alltid har varit att göra rättvisa åt kvinnor som vistats i maktens absoluta närhet. Äldre tiders manliga biografiförfattare har haft en tendens att gå förbi de här kvinnorna – eller så behandlas de föraktfullt, som irritationsmoment. I en på svenska nyligen utkommen bok om Winston Churchills maka Clementine Churchill, beskriver den brittiska författaren Sonia Purnell hur en sådan process kan gå till:
»I vissa biografier över hennes make nämns Clementine bara i förbigående. Registret i Nigel Knights ›Churchill: The Greatest Briton Unmasked‹ innehåller inte en enda hänvisning till henne. Richard Hough, författare till ›Winston & Clementine: The Triumphs and Tragedies of the Churchills‹, går så långt att han hävdar att hon var ett ›plågoris‹ som ökade Winstons bördor snarare än att lätta dem.«
Sonia Purnell skriver att Clementine säkert var envis och lynnig, men menar att hennes betydelse nästan alltid har bagatelliserats och feltolkats i de traditionella studierna av Winston Churchill. Flertalet generaler, politiker, ämbetsmän och diplomater som arbetade nära paret Churchill kunde i efterhand vittna om hur viktig Clementine var för Winstons politiska gärning: makarna arbetade helst som ett team. Det är ironiskt, och talande, skriver Purnell, att många av dessa personer i hennes närhet blev så mycket mer kända än hon.
Även den svenska historieskrivningen är full av överhoppade eller demoniserade kvinnor. Två som av tradition har smutskastats är den »hysteriska« och »nervklena« drottning Maria Eleonora, som Moa Matthis har skrivit en biografi om, och hennes dotter, den »manhaftiga« drottning Kristina – för evigt utskriven ur den nationella gemenskapen för att hon abdikerade och förrådde Sverige genom att flytta till Rom.
Ett annat exempel på en hånad kvinna är Hjalmar Söderbergs hustru Märta Söderberg. Hennes fasansfulla levnadsöde skildras i Johan Cullbergs och Björn Sahlins bok »Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof«.
Fram till nu har forskningen accepterat den officiella beskrivningen av Märta Söderberg som den folkkäre författarens fotboja – trots att han sannolikt gifte sig med henne på grund av hennes pappas stora förmögenhet, snabbt tröttnade på henne och placerade henne på sinnessjukhus.
Medan Märta bar på Hjalmar Söderbergs tredje barn, hade han börjat leva dubbelliv med älskarinnan Maria von Platen – förebilden till Lydia i »Den allvarsamma leken«. Märta var verkligen sjuk, men inte psykiskt; hon led av reumatism och allteftersom hon blev svagare, undersökte Hjalmar möjligheterna till skilsmässa. Vilket visade sig svårt eftersom han själv hade vacklande ekonomi och var svårt alkoholiserad. Till Söderbergs hjälp kom en hel krets av svenska kulturpersonligheter, med förläggaren Karl Otto Bonniers handlingskraftiga hustru Lisen Bonnier i spetsen. De föreslog att Märta placerades på ett hem för sinnessjuka – och så utvecklade sig det hela till en smått otrolig berättelse om en kvinna som långsamt krossas, fråntas sina barn och så småningom sin egen historia.
Bilden av Märta som nervsvag och psykiskt krävande har överlevt ända in i våra dagar – ett lysande exempel på hur biografisk forskning kan användas för misogyna syften. Men motsatsen kan också gälla.
Populärfeministiskt orienterade samtida författare, som Purnell och Sullivan, ser det i stället som en skyldighet att lyfta fram och förstärka egenskaper hos de kvinnliga subjekten. För dem blir bipersonerna de verkliga huvudpersonerna, vilket kan vara en tveksam metod. Risken finns att Clementine Churchill och Svetlana Allilujeva blåses upp till större personligheter än de faktiskt var.
Rosemary Sullivan känner sig uppenbarligen tvungen att, trots alla bevis på motsatsen, framhäva Svetlana Allilujevas briljans. Hon ägnar många sidor åt att beskriva Svetlanas intellektuella och bokliga strävanden, samt hennes kraft och initiativförmåga som dessvärre, till skillnad från många andra sovjetiska dissidenters, inte ledde till några större framgångar i väst.
Sannolikt var Lana Peters, som hon kallade sig mot slutet av sitt liv, en godhjärtad men ganska alldaglig kvinna, väldigt olik sin maktfullkomlige far.
I Sovjetunionen lanserades en helt annan bild av Svetlana. I KGB-versionen var Stalins dotter en sinnessjuk nymfoman, dum, lättlurad och trots sin akademiska examen i stort sett analfabet. Hon kunde omöjligt själv ha skrivit de böcker som publicerades under hennes namn i väst. Man spred ryktet om att CIA var inblandat, och det var de ju, fast på ett helt annat vis.
Skillnaderna mellan de båda propagandabilderna gör det svårt att få syn på den verkliga personen Svetlana Allilujeva. Vem var hon? Alexander Burdonsky, hennes brorson och känd teaterregissör, har sagt att Svetlanas öde var »tragiskt«:
»Det verkligt svåra är att på allvar sätta sig in i [hennes] situation. Ingen av oss har varit med om något liknande. Och ingen av oss kan förstå vad det innebär. Det enda jag kan säga … är att prinsessor och vissa ledares döttrar … alla deras försök att leva som vanliga människor, att vara bara kvinnor, mödrar eller medborgare, är dömda att misslyckas. De är inga isolerade öar.«
Tydligen formas sanningen om dessa kvinnor i berömda mäns närhet alltefter vilka politiska eller ideologiska behov samtiden har. Vilket betyder att de ändå inte betraktas som individer, utan som verktyg. Den verkliga »sanningen« närmar vi oss först den dag då vi vågar se de här kvinnorna med alla de goda och dåliga egenskaper, själviska och osjälviska motiv som de kan tänkas ha.
Och varför skrivs det förresten bara böcker om kvinnor i maktens skugga? När så många kvinnor över världen börjar nå höga och inflytelserika positioner, vore det betydligt mer spännande att läsa männens beskrivningar av hur det är att följa deras karriärer från hemmafronten. Vem skulle inte kasta sig över Bill Clintons memoarbok om hur det är att hjälpa Hilary bakom kulisserna? Eller Mona Sahlins makes berättelse om hur Toblerone-affären upplevdes från tv-soffan? Trots allt får vi anta att partnerskap och ömsesidigt bollande är en lika viktig ingrediens i damernas framgångsrecept som det någonsin varit i herrarnas.
Men så långt mot verklig jämställdhet har vi alltså inte nått att män är beredda att tala ut om livet i det omtalade baksätet.
Ulrika Kärnborg är författare och utkommer i höst med en roman om 1600-talskanslern Axel Oxenstierna och en av den svenska historiens mest baktalade personer, drottning Maria Eleonora.
