I stället för knytnäven

Russell Crowe är en man med kort stubin och häftigt humör. Uttrycket »he doesn’t suffer fools gladly« skulle kunna ha uppkommit för att beskriva hans karaktär. Men framför allt är Crowe en skådespelare med stark karisma. Nu är han Sverigeaktuell med filmerna »American Gangster« och »3:10 to Yuma«.

Den förstnämnda, regisserad av Ridley Scott, är precis som det låter en gangsterfilm, baserad på den sanna historien om en omutbar polis som sätter dit knarklangaren Frank Lucas. Russel Crowe gestaltar den hårdkokte snuten. Den senare är en nyinspelning av en västernfilm från 1957, regisserad av James Mangold, där Crowe spelar en ökänd brottsling som ska överlämnas till tåget som går till Yuma 3:10 för transport till fängelset.

Det handlar om två skilda karaktärer, på var sin sida av lagen, som förenas genom ett slags crowisk strålglans.

På många sätt är Russell Crowe Australiens svar på Mikael Persbrandt – en erkänt skicklig och egensinnig skådespelare, vars stökiga privatliv tenderar att överskugga det yrkesmässiga. Men där Persbrandt fortsätter att skapa rubriker, verkar Crowe, efter att i rask följd ha gift sig och blivit tvåbarnspappa, ha lugnat ner sig. Fast själv bara fnyser han åt »bad boy«-stämpeln.

– Ni journalister gör ert gig, jag gör mitt. Men är det sant när ni skriver så? Nej, det är det inte. Men ingen behöver oroa sig, jag mår fint ändå.

Jag träffar Russel Crowe i New York inför premiären av »American Gangster«. Vi har setts åtskilliga gånger alltsedan premiären av »Gladiator« år 2000. Vi har också en gemensam vän, en engelsk journalist, vilket verkar ge mig en sorts immunitet. Han behandlar mig alltid med största artighet. Jag slipper vredesutbrotten, ett sådant som min kollega blir utsatt för när han frågar Crowe om han har sett den färdiga versionen av filmen.

– Vad är det för jäkla korkad fråga? Vem tror du att jag är? Tror du att jag är oprofessionell?, ryter han.

Den händelse som allra mest bidragit till hans dåliga rykte inträffade sommaren 2005, på Mercer Hotel i New York. Han försökte då ringa sin fru hemma i Australien, men lyckades inte komma ut på linjen. Flera gånger ringde han ner till hotellobbyn för att få hjälp utan att något hände. Det slutade med att han i vredesmod stormade ner till lobbyn, slet loss en telefon från disken och kastade iväg den. Enligt hotellpersonalen landade den rakt i ansiktet på portieren.

Russell Crowe fördes bort i handbojor och riskerade fängelse. Men anklagelserna drogs senare tillbaka efter en intern uppgörelse med portieren. Några dagar senare skämtade han friskt om det inträffade under ett besök hos David Lettermans »The Late Show«. »Varför har du inte ringt mig på länge?«, frågade han Letterman, varpå talkshow-värden raskt gömde undan telefonluren som stod på hans skrivbord.

Telefon-incidenten kunde ha satt stopp för hans karriär, i stället fick den honom att tänka om. Nu försöker han att lägga band på sin inre aggressivitet, berättar han, och kanalisera ilskan till sina rolltolkningar. Samtidigt har han lärt sig att inte investera hela sitt känsloliv i arbetet, eftersom publiken är nyckfull. Sommaren 2005, när han var aktuell med »Cinderella Man«, blev en tung besvikelse. Boxningsfilmen fick mestadels utmärkt kritik, men blev långt ifrån den publikdragare som Crowe hade räknat med.

– Jag hade jobbat med filmprojektet i åtta år, och jag ägnade månader åt att träna min kropp. Men så blev filmen inte alls den stora framgång vi hade hoppats på. Och jag insåg det lönlösa i att sälja min själ för en film, när det finns en risk att jag inte får någonting tillbaka. Den insikten gör att jag känner mig mer avslappnad numera, jag trivs bättre på inspelningarna. Jag känner inte längre att jag har någonting att bevisa, säger Russell Crowe.

Hans situation är onekligen privilegierad; i dag kan han i stort sett välja och vraka bland erbjudanden. Fast Crowe understryker att han alltid är noggrann vid valet av filmer.

– Jag har en passion för det jag gör. Bokstavlig hunger, det upplevde jag en gång i tiden när jag var fattig och utan jobb, jag vet hur det känns. I dag handlar min hunger om viljan att berätta historier, att förflyttas i tid och rum. Samtidigt påminner jag alltid mig själv om att det är underhållning jag håller på med. Jag vill använda humor i det jag gör, men ibland missförstås det. Folk tolkar det som arrogans.

Crowe samarbetar helst med regissören Ridley Scott. Efter »Gladiator« har de gjort »A Good Year«, »American Gangster« och »Body of Lies« (datum för svensk premiär är ännu inte bestämt, reds anm.) tillsammans. Och i vinter drar de i gång produktionen av »Nottingham«, en revisionistisk tolkning av myterna kring Robin Hood.

– Vi har funnit varandra. Det är alltid något speciellt med en film som Ridley har regisserat. Där finns en stämning som förför publiken. Han skapar världar på ett sätt som ingen annan kan, med fantastiska detaljer. Han fokuserar på publiken, medan andra regissörer mest fokuserar på sig själva. Men det innebär inte att han fjäskar. Han ger publiken någonting som den inte ens visste att den ville ha. Och vi två, vi har en kommunikation nu, där vi i princip kan tala med varandra bara genom att titta på varandra.

Och kärleken till Ridley Scott, som åtnjöt kultstatus med den dystopiska framtidsskildringen »Blade Runner« i början på 80-talet, visar sig vara besvarad. Filmskaparen uttrycker sig så här:

– Det finns så många saker som gjort oss till vänner. »Gladiator« var en tuff film att göra, vi diskuterade mycket, skrev om vissa partier under inspelningen och Russell blev rättmätigt förbannad många gånger. Hans ilska fokuserades helt på mig, samtidigt tyckte jag att han hade rätt. Det svetsade oss samman.

Russell Crowe är född på Nya Zeeland men har bott större delen av sitt liv i Australien. Han är stolt över att vara en hängiven »aussie«. Han pekar på ett märke på sin tröja.

– Ser du det här? Det är symbolen för ett fotbollslag från en liten ort strax utanför Sydney, The South Sydney Rabitohs. Jag har stöttat dem sedan 1968. Min far blev skräckslagen när han fick veta det, för det här laget har förlorat sina matcher i 34 år nu. Ändå har jag gett dem pengar varje år, men häromåret sa jag till dem att jag vill vara med och bestämma över laget om jag ska fortsätta med finansieringen. Och då blev det så. Lyckas vi få dem att börja vinna igen, efter alla dessa år, kommer det att betyda oerhört mycket för det lilla samhället.

Som inbiten »aussie« kommer han aldrig någonsin att flytta sitt bohag till den amerikanska drömfabriken.

– Jag kommer att flytta till Los Angeles den dag Australien och Nya Zeeland dränks av en tidvattenvåg, Europa drabbas av digerdöden igen och Afrika raderats ut efter en attack av rymdmänniskor.

»American Gangster« har premiär 23 november och »3:10 to Yuma« premiär i början av 2008.