Ian Buruma – tankens mästare

Han gör en närmast ljudlös entré. Hälsar snabbt, går fram till kaffebuffén som står framdukad i Hotel Esplanades lounge. Häller upp ett glas vatten åt sig själv, och frågar artigt om jag önskar något att dricka.

I kultursidornas universum är Ian Buruma – 56-årig holländsk författare med Asien som främsta specialområde – glödhet. I våras placerade det amerikanska magasinet Foreign Policy honom på sin lista över världens 100 mest betydelsefulla intellektuella.

Vi slår oss ned i varsin blå Carl Malmsten-soffa. Bakom den gästande författaren står en fransk balkongdörr på glänt mot Strandvägen i Stockholm.

Den stora intellektuella rörlighet Buruma visar upp i sina artiklar och böcker motsvaras inte av hans kroppsspråk. Han sitter still, väldigt still. Det är som om han inte vill spilla energi på annat än orden och tankarna.

Vi talar om hur hans djupa Asien-intresse startade. Mötet med japansk film och teater i 70-talets Amsterdam sporrade honom att – efter att ha läst historia och kinesisk litteratur hemma i Holland – flytta till Japan för att studera film.

Till en början drömde han om ett liv som fotograf eller regissör. Sögs upp i Tokyos konstnärliga kretsar, träffade japanska filmikoner som Akira Kurosawa och Nagisa Oshima. Extraknäckte som filmrecensent, och förstod en dag att han inte skulle bli filmregissör utan skribent.

– Jag hade inte tålamod att vänta på budgetar och sådant där. Jag gillade det direkta med att skriva, att inte vara beroende av andra.

Sedan debuten med »A Japanese Mirror« 1983 har Buruma publicerat totalt elva böcker. Det är med titlarna »Occidentalism« (2004) och »Murder in Amsterdam« (2006) som den massmediala uppmärksamheten kring honom tagit fart (den förra kom på svenska i början av sommaren, och den senare har precis landat i bokaffärerna).

Böckerna har placerat Buruma mitt i den eldfängda debatten om islam och väst. I »Mordet i Amsterdam«, som tar avstamp i mordet på filmaren Theo van Gogh 2004, försöker han förklara mekanismerna bakom den europeiska islamismen. Men Burumas vilja att nyansera samtalet har väckt ilskna röster i alla läger.

Å ena sidan kritiseras han för att vara för överseende med islam – att inte försvara västerländska värden. Å andra sidan utpekas han som islamofob. Buruma säger att tvåfrontsattacken inte kom som någon överraskning.

– Människor är väldigt snabba att dela upp världen i fiender och vänner. Man läser in saker som inte står i boken, men som man vill läsa in i den.

Sedan »Mordet i Amsterdam« kom ut 2006, har Hollands populistiska högerpolitiker fortsatt att vinna gehör samtidigt som misstron mot landets politiska etablissemang ökat. Buruma säger att tendensen fanns redan innan han skrev boken, men att trenden blivit alltmer tydlig.

– Det finns en risk att utvecklingen leder till ett fullständigt misstroende av politiska institutioner och för själva demokratin. Det har inte hänt ännu, men risken finns. En annan fara är att demagoger tar makten, som vi ser exempel på i Italien.

Buruma säger att utvecklingen också kan innebära något positivt. Politik ska handla om konflikter, det får inte bli »för trevligt«. Han hävdar också att det inte finns någon större anledning till oro så länge som missnöjespartierna håller sig inom ramen för den demokratiska ordningen.

Som läsare drivs man i »Mordet i Amsterdam« framåt av Burumas journalistiska objektivitet. Han står stadigt förankrad i den liberala demokratins mylla, men undviker att peka finger. Hur ser han på sin journalistiska metod?

– Jag tror det är ganska tydligt var jag har mina sympatier, men idén var att ta reda på vad människor sa. Och för att kunna förstå frågorna, måste man tala med representanter från alla sidor.

Buruma har alltså etablerat sig som författare av facklitteratur, men funderar alltid över att skriva skönlitterärt. Om essäskrivande går »ganska lätt«, är den skönlitterära processen svårare, förklarar han. I höst kommer Burumas andra roman »China Lover« ut i USA. Precis som i sin förra skönlitterära bok »Playing the Game«, ägnar han sig här åt temat »dubbel nationell identitet« – Buruma är själv uppväxt med en holländsk pappa och en engelsk mamma.

Debuten handlade om den indiske prinsen och cricketlegenden Ranji. »China Lover« berättar historien om Yamaguchi Yoshiko – en kinesisk filmstjärna från andra världskriget, vars japanska etnicitet hölls hemlig för den kinesiska publiken. Romanen skildrar hur Yoshiko slits mellan sin japanska patriotism och sina sympatier för Kina.

Buruma uppfattar inte sina två skrivande roller – journalist och romanförfattare – som olika uppgifter. Han försöker bara »skriva så bra böcker som möjligt.«

– Men, jag antar att man kan säga att alla former av seriöst skrivande, oavsett om det är journalistik eller skönlitteratur, har samma syfte: att öka förståelsen av människors liv.

Han lyssnar inte på olyckskorpar som kraxar om den intellektuella världens undergång – de som menar att allt snart reducerats till underhållning. Men, han tillstår att dagstidningarnas bokrecensioner minskat i betydelse.

– Bokmarknaden har blivit lite mer som filmindustrin. De som är framgångsrika och får en hit, de får automatiskt en megahit eftersom ett verk i dag så snabbt sprids globalt. Det stora utbudet gör ju också att många saker försvinner. Tidigare fanns en mycket större marknad för böcker och filmer som befann sig på en mellannivå.

– I dag är det mer som ett kasino. Anting­en får du en jackpot eller så försvinner du.

Det blir tyst i hotelloungen. Strandvägens trafikbrus letar sig in genom den öppna balkongdörren. Fotografen Linda Forsell som suttit med under intervjun, fångar ögonblicket och ställer en följdfråga: Skulle han vilja få en jackpot?

– Naturligtvis, vem skulle inte det?

Buruma ger ifrån sig ett litet skratt, intervjuns första. Och, det ser faktiskt ut som om han rör på sig i soffan.

– En jackpot gör dig fullständigt fri, sedan kan du verkligen göra vad du vill.

Ian Buruma är aktuell med böckerna »Occidentalism« och »Mordet i Amsterdam« som båda ges ut på Natur & Kultur. I höst släpps hans roman »China Lover« i USA.