IB-affären gjorde Guillou och Bratt till den svenska militärens hjältar
Sveriges militär applåderade Jan Guillous och Peter Bratts avslöjande om IB eftersom det stoppade Socialdemokraternas politisering underrättelsetjänsten. Alexandra Franzén berättar om hemligheterna bakom spionaffärerna, men tangerar också pamfletten.
Bild: TT
Vad är en spion? Någon som avslöjar statshemligheter till främmande makt, skulle de flesta svara. Och den som överlämnar statshemligheter till media, är han eller hon också spion? Det beror på vem man frågar.
Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes 1973 för spioneri alternativt medhjälp till spioneri, efter att ha röjt IB:s existens och publicerat uppgifter om dess metoder, internationella förehavanden osv, men som bekant väckte domarna såväl förvåning som harm. Var det inte snarare IB som spionerat? De relativt milda fängelsestraffen indikerade väl också att det inte riktigt handlat om brott i säg Wennerströms kategori (låt vara att det nog fanns personer som gärna sett hela FiB/Kulturfront inburade på livstid).
Sanningen ska göra er fria. Spionskandaler från Pentagonrapporten till nutid
Alexandra Franzén
Atlas
Sociologen Alexandra Franzén uppehåller sig i Sanningen ska göra er fria. Spionskandaler från Pentagonrapporten till nutid envetet vid hur beteckningen spion har använts och tolkats. För somliga kan en spion vara en förrädare och för andra en hjälte – detta välkända förhållande är bokens etiska plattform.
Med spionskandal avses här specifikt en skandal ”som orsakas av att grävande journalister publicerar visselblåsares eller källors uppgifter om säkerhets- eller underrättelsetjänster”.
Själva skandalen består då dels i själva uppgifterna – om till exempel olaglig övervakning eller krigsbrott – och dels i att de läggs fram i en, med Franzéns ord, ”begriplig, spännande och dramatisk ram”. Man kunde tala om skandalens form och innehåll. Allmänhetens reaktion betingas av den journalistiska orkestreringen.
Tre spionfall tas upp till behandling: Pentagonrapporten, IB-affären och Edward Snowden. Gud vet hur mycket som redan skrivits om dessa händelser; här får vi i alla fall, utifrån ett digert källmaterial, begripliga och medryckande referat. Inte minst klargörande är Franzéns presentation av de invecklade turerna kring hur den före detta marinsoldaten och briljante Harvardakademikern och forskaren vid Rand Corporation Daniel Ellsberg lät sprida de dokument (47 volymer om sammanlagt 7.000 sidor!) som kom att kallas Pentagonrapporten, och som avslöjar USA:s på många vis smutsiga inblandning i Vietnam 1945-68.
Avsnittet om IB-affären bjuder på en del skåpmat, även mycket nytt. En intressant, mest förbiflimrande detalj, är att det ingalunda bara var en polotröjklädd övre medelklass till vänster om regeringspartiet som ställde sig positiv till Guillous och Bratts scoop – det gjorde även stora delar av Sveriges militära elit. Med IB avslöjat sattes punkt för den socialdemokratiska politiseringen av underrättelsetjänsten.
Professor emeritus Wilhelm Agrell har myntat termen legalitetsparadoxen. Denna innebär att säkerhets- och underrättelsetjänster agerar i en juridisk gråzon. De kan – och får – begå handlingar som är kriminaliserade för andra myndigheter. För att kunna fullgöra sina respektive uppdrag, det vill säga slå vakt om rikets inre respektive yttre säkerhet, måste insynen i deras verksamhet vara mycket låg.
Men hur låg? Och var går gränsen för brott begångna i nationens intresse? Går det alls att kombinera dessa myndigheters legitima behov av mycket låg insyn med västerländsk demokrati? Franzén tycks ibland luta åt att det gör det inte. Spionskandalen (i hennes tappning) innebär emellertid en sorts kontroll av att legalitetsparadoxen har anständiga dimensioner, så att inte säkerhets- och underrättelsetjänster börjar utvecklas till en sorts stater i staten. Vilket ju var fallet med Informationsbyrån, som inte ens hela regeringen visste om. Peter Bratt: ”till och med ryssarna kände ju till KGB.”
Läsvärd och upplysande är även Franzéns redogörelse av Edward Snowden och NSA:s globala massövervakning. En sak jag först nu får veta är att The Guardian bara publicerade högst en procent av allt material. En annan anmärkningsvärd uppgift Franzén framhåller är att det mesta av detta material redan var känt för fackfolk. Det var formen, den journalistiska dramaturgin, som åtminstone delvis gjorde rapporten så kontroversiell.
Med stöd hos sociologen Robert K. Merton och kriminologen Malin Åkerström diskuterar Franzén skillnaden mellan en hjälte och en förrädare; mellan icke-konformist och brottsling. Det skulle leda för långt att gå in på dessa tankemodeller här, men helt kort: Franzéns spioner är visselblåsare och hjältar, och har de begått brott är de förlåtna av sina ädla motiv.
Jag delar i stora stycken denna författarens hållning, men är mindre förtjust i det patos som sväller under framställningen och kulminerar i bokens epilog. (Och jag får alltid rysningar när någon refererar till otäckingen Jan Myrdal.) Franzén skriver i inledningen att hennes bok ”inte [är] en pamflett eller en debattskrift”, men det tycker jag delvis att den är.
Också i andra hänseenden upplever jag Sanningen ska göra er fria som problematisk. Det har att göra med en akademisk fason som troligen hänger kvar från den avhandling den bygger på: Ett ämne eller en frågeställning presenteras, ledsagad av lite teoretiskt verktygsskrammel, varvid följer ett resonemang som egentligen är ett redovisande av en slutsats som redan förelegat. Detta intryck förstärks av formuleringar i stil med ”Som läsaren säkert inser …”, ”Som läsaren förstått vid det här laget …”
De många källhänvisningarna stör egentligen inte. Det gör däremot upprepningarna. Ofta förklarar Franzén vad som nyss framgått glasklart i ett citat, vilket åtminstone på mig har den effekten att jag blir mer kritisk än övertygad. Med dessa invändningar kvarstår min åsikt att detta är en läsvärd och viktig bok.
Toppbild. Jan Guillou och Peter Bratt visar ett uppförstorat dokument med hemliga underrättelserapporter i samband med IB-affären. Foto: TT
***
Läs även: En spänningsroman utan spänning
Läs även: Myllrande om en försvunnen värld
Vad är en spion? Någon som avslöjar statshemligheter till främmande makt, skulle de flesta svara. Och den som överlämnar statshemligheter till media, är han eller hon också spion? Det beror på vem man frågar.
Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes 1973 för spioneri alternativt medhjälp till spioneri, efter att ha röjt IB:s existens och publicerat uppgifter om dess metoder, internationella förehavanden osv, men som bekant väckte domarna såväl förvåning som harm. Var det inte snarare IB som spionerat? De relativt milda fängelsestraffen indikerade väl också att det inte riktigt handlat om brott i säg Wennerströms kategori (låt vara att det nog fanns personer som gärna sett hela FiB/Kulturfront inburade på livstid).
Sanningen ska göra er fria. Spionskandaler från Pentagonrapporten till nutid
Alexandra Franzén
Atlas
Sociologen Alexandra Franzén uppehåller sig i Sanningen ska göra er fria. Spionskandaler från Pentagonrapporten till nutid envetet vid hur beteckningen spion har använts och tolkats. För somliga kan en spion vara en förrädare och för andra en hjälte – detta välkända förhållande är bokens etiska plattform.
Med spionskandal avses här specifikt en skandal ”som orsakas av att grävande journalister publicerar visselblåsares eller källors uppgifter om säkerhets- eller underrättelsetjänster”.
Själva skandalen består då dels i själva uppgifterna – om till exempel olaglig övervakning eller krigsbrott – och dels i att de läggs fram i en, med Franzéns ord, ”begriplig, spännande och dramatisk ram”. Man kunde tala om skandalens form och innehåll. Allmänhetens reaktion betingas av den journalistiska orkestreringen.
Tre spionfall tas upp till behandling: Pentagonrapporten, IB-affären och Edward Snowden. Gud vet hur mycket som redan skrivits om dessa händelser; här får vi i alla fall, utifrån ett digert källmaterial, begripliga och medryckande referat. Inte minst klargörande är Franzéns presentation av de invecklade turerna kring hur den före detta marinsoldaten och briljante Harvardakademikern och forskaren vid Rand Corporation Daniel Ellsberg lät sprida de dokument (47 volymer om sammanlagt 7.000 sidor!) som kom att kallas Pentagonrapporten, och som avslöjar USA:s på många vis smutsiga inblandning i Vietnam 1945-68.
Avsnittet om IB-affären bjuder på en del skåpmat, även mycket nytt. En intressant, mest förbiflimrande detalj, är att det ingalunda bara var en polotröjklädd övre medelklass till vänster om regeringspartiet som ställde sig positiv till Guillous och Bratts scoop – det gjorde även stora delar av Sveriges militära elit. Med IB avslöjat sattes punkt för den socialdemokratiska politiseringen av underrättelsetjänsten.
Professor emeritus Wilhelm Agrell har myntat termen legalitetsparadoxen. Denna innebär att säkerhets- och underrättelsetjänster agerar i en juridisk gråzon. De kan – och får – begå handlingar som är kriminaliserade för andra myndigheter. För att kunna fullgöra sina respektive uppdrag, det vill säga slå vakt om rikets inre respektive yttre säkerhet, måste insynen i deras verksamhet vara mycket låg.
Men hur låg? Och var går gränsen för brott begångna i nationens intresse? Går det alls att kombinera dessa myndigheters legitima behov av mycket låg insyn med västerländsk demokrati? Franzén tycks ibland luta åt att det gör det inte. Spionskandalen (i hennes tappning) innebär emellertid en sorts kontroll av att legalitetsparadoxen har anständiga dimensioner, så att inte säkerhets- och underrättelsetjänster börjar utvecklas till en sorts stater i staten. Vilket ju var fallet med Informationsbyrån, som inte ens hela regeringen visste om. Peter Bratt: ”till och med ryssarna kände ju till KGB.”
Läsvärd och upplysande är även Franzéns redogörelse av Edward Snowden och NSA:s globala massövervakning. En sak jag först nu får veta är att The Guardian bara publicerade högst en procent av allt material. En annan anmärkningsvärd uppgift Franzén framhåller är att det mesta av detta material redan var känt för fackfolk. Det var formen, den journalistiska dramaturgin, som åtminstone delvis gjorde rapporten så kontroversiell.
Med stöd hos sociologen Robert K. Merton och kriminologen Malin Åkerström diskuterar Franzén skillnaden mellan en hjälte och en förrädare; mellan icke-konformist och brottsling. Det skulle leda för långt att gå in på dessa tankemodeller här, men helt kort: Franzéns spioner är visselblåsare och hjältar, och har de begått brott är de förlåtna av sina ädla motiv.
Jag delar i stora stycken denna författarens hållning, men är mindre förtjust i det patos som sväller under framställningen och kulminerar i bokens epilog. (Och jag får alltid rysningar när någon refererar till otäckingen Jan Myrdal.) Franzén skriver i inledningen att hennes bok ”inte [är] en pamflett eller en debattskrift”, men det tycker jag delvis att den är.
Också i andra hänseenden upplever jag Sanningen ska göra er fria som problematisk. Det har att göra med en akademisk fason som troligen hänger kvar från den avhandling den bygger på: Ett ämne eller en frågeställning presenteras, ledsagad av lite teoretiskt verktygsskrammel, varvid följer ett resonemang som egentligen är ett redovisande av en slutsats som redan förelegat. Detta intryck förstärks av formuleringar i stil med ”Som läsaren säkert inser …”, ”Som läsaren förstått vid det här laget …”
De många källhänvisningarna stör egentligen inte. Det gör däremot upprepningarna. Ofta förklarar Franzén vad som nyss framgått glasklart i ett citat, vilket åtminstone på mig har den effekten att jag blir mer kritisk än övertygad. Med dessa invändningar kvarstår min åsikt att detta är en läsvärd och viktig bok.
Toppbild. Jan Guillou och Peter Bratt visar ett uppförstorat dokument med hemliga underrättelserapporter i samband med IB-affären. Foto: TT
***
Läs även: En spänningsroman utan spänning
Läs även: Myllrande om en försvunnen värld
