Ibland måste man få tokhylla en Nobelpristagare

Veckan innan sjunger 2016 års Nobelpris­tagare sina nya sånger a cappella på Scandinavium. 81-årige Dylan ser skör och tunn ut. Han bär svart kostym med revärer. Rösten är klar och djup: "Black rider, black rider, tell me when, tell me how / If there ever was a time, then let it be now / Let me go through, open the door / My soul is distressed, my mind is at war / Don’t hug me, don’t flatter me, don’t turn on the charm / I’ll take a sword and hack off your arm."

Trots detta inre krigstillstånd verkar 81-åringen berörd av publikens applåder och låter närmast jovialisk när han säger "Thank you, Art Lovers".

När Svenska Akademien tillkännager att 82-åriga Annie Ernaux får årets litteraturpris läser jag i en välskriven genomgång att hon debuterade 1974 med den självbiografiska romanen Les Armoires vides (De tomma skåpen). Och att hon därefter "på knapp, glasklar och osentimental prosa har använt egna upplevelser i hyllade romaner som Kvinnan (om hennes döende mamma), Skammen (om hur fadern misshandlar modern), En flickas memoarer (om den sexuella debuten) och Omständigheter (om en genomgången abort)".

Man blir svårflörtad; jag övertygas om att böckerna är bra, men inte att jag kommer kasta mig över dem. Så läser jag i en notis att en amerikansk journalist på tidningen New Republic – han heter Alex Shepard och brukar varje år skriva en kolumn inför litteraturpriset – säger att Ernauxs Passion Simple "är den bästa boken om en kärleksaffär som någonsin skrivits".

Jag läser det om igen. Begrundar tidningsbilden på denne av allt att döma unge litteraturkritiker. Han berättar för sina amerikanska läsare att Ernaux är ett upplyft namn, ännu en kontinental europé, och att det i USA kommer att tolkas som ett politiskt ställningstagande i frågan om reproduktiva rättigheter och abort. Han säger att Passion Simple är en av hans favoritböcker och "de gjorde rätt för en gångs skull. Hon är bäst!"

En uppenbarligen sträng och sofistikerad läsare som denne Shepard har drabbats av boken om en ­enkel passion och ibland vill man ju bara säga det så: "den bästa boken om en kärleksaffär som någonsin skrivits". 

Så är det. Tjafspellar som börjar mumla om att Anna Karenina, Älskaren och Slutet på historien och hundratals andra passionsromaner måste beaktas begriper inte detta. 

Passion Simple är bara 64 sidor lång och börjar på ett hotellrum. Berättaren, en namnlös kvinna, mamma till två pojkar, tittar på porrfilm på en av kabel-tv-kanalerna och blir fascinerad över hur något som så länge varit tabu nu inte är mer konstigt än att titta på två som skakar hand. ­Berättaren skriver om sin älskare, en namnlös gift medelålders affärsman från Östeuropa. Han ser ut som Alain Delon. Den älskande läser och lär sig allt om älskarens land, och allt om honom.

Han tar över hennes liv, när hon ska träffa honom väljer hon kläder som han ska tycka om och hon skriver om deras möten för att påminna sig själv om att allt är sant. Hela paletten av passion är det. ­Beundran. Dyrkan. Svartsjuka. Skräck. Boken är kort. ­Läsningen snabb, men varje ord väger tungt. ­Sanningen om ett liv som helt och hållet levs för någon annan är målet för Ernauxs undersökning. Förhållandet med den hon älskar tar slut. Det var meningslöst, kommer hon fram till. Trots det alldeles sant, och värt att berätta om på ett sätt som kan få andra att utbrista att det är det bästa som någonsin skrivits.

Vi Art Lovers och konstnärerna tackar ständigt varandra.

Läs även: Nina Solomin: Vem vågar gäspa åt Nobelpriset i litteratur?

Läs även: Nobelpriset satte sprutt på Dylan