»Ideologin var inte långsiktigt gångbar«

Text:

 –  The Summer of Love var ett socialt fenomen under några korta sommarmånader i San Fransisco 1967. Plötsligt började hippes komma fram och synas, de ville uttrycka sig på ett annat sätt än sin föräldrageneration. De klädde sig annorlunda, rökte på i mängder, tog LSD och hade fritt sex. Allt framburet av musiken: Grateful Dead, Jefferson Airplane, Jimi Hendrix och Janis Joplin. Musiken och mantrat blev bestående på många sätt: övertygelsen om att vi kan skapa fred och att vi inte behöver krig, i en ny världsordning.

Det låter lite populistiskt att hamra in budskap som »make love not war« och »all you need is love«.

– Ja, men det var inte det då, och det var det som gjorde det så ljuvligt. Det var sprunget ur spontanitet. Nu vrids istället det mesta till PR och det finns ett politiskt syfte bakom allt. Men partigränser var inget man pratade om utan alla enades under kärleksbaneret. Det låter löjligt, naivt och fånigt. Och det var det. Men det var också jävligt skönt.

På vilket sätt var det naivt och fånigt?

– Ideologin var inte långsiktigt gångbar. Väldigt många gick på myten att du inte behöver jobba, maten var gratis och alla delade lika på allt. Men det höll bara tills maten tog slut, och du inte längre var okej med att bo tio personer i ett och samma rum. När musikerna ville ha betalt efter sina konserter och drogerna kostar pengar – samma drog som du nu är beroende av – tar det stopp. Då tog många sin begagnade »Folka« eller satte sig på tåget för att åka hem till sina olika städer och byar i Amerika och Europa. Drömmen var över.

Varför skriver just du det här reportaget?

– Jag är jämnårig med dem som var där och blev även jag förledd av hippierörelsen i slutet av 1960-talet. Det lät så underbart, var så ljuvligt romantiskt och tilltalande. Det fanns ett budskap som än i dag är tilltalande: det godtrogna om att det ska vara fred på jorden, vi ska leva tillsammans och förstå varandra. Alla är jämlika: kvinna, man, gay eller transa, det spelar absolut ingen roll. Jag har försökt att vara personlig, ge min egen synvinkel och analysera den sommaren och dess följder.

Vilka kommer till tals i ditt reportage?

– Jag har bland annat intervjuat Joel Selvin, som varit musikkritiker i 50 år i San Fransisco och skrivit musikböcker som legat på New York Times bästsäljarlista. Jag har pratat med radiorösten Lennart Vretling som bodde i San Fransisco under det året. Och jag har även vittnesmål från dem befann sig där och då. Sen har jag intervjuat unga människor som jag mött och som undrar vad »The Summer of Love« var för något. Ta till exempel den 28-årige taxichauffören, uppvuxen i San Fransisco, som körde mig till China Town. Han hade ingen aning om vad hippies är trots att han är uppvuxen i staden. Det är inte givet att känna till det här fenomenet. Det är lite överspelat men det har fått fäste i oss gamla veteraner. Därför minns vi detta som den ljuva tiden. Den där drömmen, den var härlig att under några korta sommarmånader våga tro på. Budskapet är egentligen: våga tro, någon gång ska det finnas eller komma till oss. Fan, nu börjar jag låta som en präst.

Pieter Thams reportage från ”The Summer of Love” kommer att publiceras i nästa Fokusnummer den 25 augusti. Fram till dess kan ni lyssna på Fokus spellista här.