Ikeas omväg

Det skulle ta Ikea ett trettiotal år att komma in i finrummet. Svensk stil hade visat upp sig redan på Stockholmsutställningen 1930. Pojkspolingen Bruno Mathsson började arbeta med formpressat böjträ. Glasbruket Orrefors presenterade inte bara praktpjäser i kristall utan vardagsglas. Arkitekten Sven Markelius visade den nya moderna bostaden. Kooperativa förbundet skulle några år senare köpa Gustavsbergs porslinsfabrik.

Ingvar Kamprad började i en annan ände. Han började kopiera det som andra hade designat. Han tog rygg på vad andra hade utvecklat, både platta paket och insexsnyckeln. (Platta paket lanserades till exempel 1947 av Elias Svedberg för NK.)

Som oumbärlig högra hand hade Ingvar Kamprad Gillis Lundgren, mannen bakom bokhyllan Billy och hurtsen Tore.

Ikea tuffade på; lite lånta fjädrar här, lite egenhändigt påhittat där. 68-vänstern nöjde sig med lagerhyllan Ivar. Där fick både proggiga LP-skivor och Maos lilla röda plats. Vem handlade på Ikea för att få en designkick?

Karin Mobrings stolar i skinn och stålrör på 1970-talet visade att något nytt var i görningen. Men det skulle dröja till en bit in på 1990-talet innan Ikea kunde peka på en större ambition att ta sig in i den svenska designtraditionen. Både den äldre och den nutida. De nytillverkade gustavianska 1700-talsmöblerna som lanserades i början av 1990-talet blev en succé. Det var kvalitet, låg rätt i tiden och sålde slut på momangen. Med PS-kollektionen av namnkunniga formgivare, som Thomas Sandell och Gunnel Sahlin, 1995 lockades allt fler trendkänsliga medelklassbor ut till varuhusen.

På den vägen är det. Sedan tre år tillbaka lanserar Ikea tillfälliga kollektioner från världens alla hörn, inte sällan under parollen hållbar design.

På auktionshus världen över är det nu rusning efter Ikeas designikoner till hutlösa priser. Vad Ingvar Kamprad skulle ha tyckt om den saken får vi inte veta.

Möbelmässan Stockholm Furniture & Light Fair hålls 6–10 februari.