Incelsmännens guru är tillbaka

Om ni någonsin får chansen att intervjua författaren och psykologen Jordan Peterson så gör ni klokt att spara frågorna om hans gudstro till sist. För den världskände Youtube-profeten från Toronto är det nämligen ett delikat ämne.

“Det beror på vad du menar med tro och Gud”, lyder hans vresiga standardsvar. Därpå följer vanligen en halvtimmes utläggning om encelliga organismer och Sigmund Freud, men utan något klart besked. 

Jordan Peterson är mest känd för sitt motstånd mot woke ideologi, men har ett långvarigt intresse för religion. I sin första bok - den svårbegripliga och mestadels olästa Maps of Meaning (1999) – försökte Peterson konstruera ett “universellt moraliskt system” utifrån en analys av världens religioner. I hans senaste bok, We Who Wrestle with God: Perceptions of the Divine, är temat väsentligen detsamma, men i takt med den växande läsarskaran har Petersons prosa blivit mer lättillgänglig.

Jordan Petersons analys omfattar flera ämnesområden, däribland modern neurovetenskap. Han påpekar att människans nervsystem ständigt överväldigas av intryck – långt fler än vi förmår hantera. För att skapa ordning och mening tolkar vi världen genom kollektiva berättelser, eller arketyper, som psykologen Carl Gustav Jung kallade dem. Dessa uråldriga historier, som återges på olika sätt i olika kulturer, är enligt Peterson så grundläggande att de finns inpräglade i våra nervsystem. I västvärlden har de gradvis fulländats och bevarats i Bibeln, som är ämnet för hans nya bok.

Jordan Peterson är utan tvekan en av vår tids mest briljanta och originella tänkare. För den som redan är bekant med hans idégods erbjuder We Who Wrestle with God dock mest en omfattande repris, den här gången med fler bibelcitat. Petersons penna förblir vass, men han upprepar gärna samma insikt som om den varje gång vore helt ny och banbrytande. Denna tendens var inte alls lika kännbar i hans första, och mer koncisa, storsäljare 12 Rules for Life (2018). Kanske har Petersons stjärna stigit så högt att redaktörer är rädda att närma sig hans verk med suddgummi och sax.

Jordan Petersons kritik av den moderna vänsterns nihilism har vunnit en del hjärtan bland konservativa kristna, men alla är inte lika betuttade. En vanlig invändning är att författaren vägrar klargöra om han faktiskt tror på en kristen gud. Att uppskatta Bibelns insikter och historiska betydelse är inte samma sak som att ta dess verser på bokstavligt allvar. Petersons beskrivning av Bibeln som det fulländade resultatet av ett slags evolutionär process kan låta smickrande, men öppnar för risken att den en dag överträffas av något ännu mer fulländat. Bibeln innehåller många kärnfulla stycken, men också en hel del segt material. Om Gud fick chansen att redigera sitt livsverk skulle han nog ha kortat ner en del verser ur tredje och fjärde Mosebok, för att inte tala om Paulus pedantiska brev till församlingen i Rom.

Bibeln skrevs för tusentals år sedan och var ämnad för en publik av skäggiga analfabeter.Trots nya översättningar i enklare språkdräkt så förblir den svår att läsa. Så när det är dags för nästa bok får Peterson härmed ett uppdrag. De eviga sanningar som Bibeln söker förmedla skulle kunna uttryckas mer koncist och rakt på sak, utan tröttsamma utvikningar om offergåvor och släktträd. Istället för att försvara Bibelns storhet skulle Jordan Peterson kunna ägna sin gränslösa energi åt att skriva om den från grunden, och destillera fram dess uråldriga visdom i ett mer läsvänligt format. Att uppdatera Gud Fader själv kan tyckas övermodigt, men om någon är lämpad för uppdraget så är det Jordan Peterson. 

***

Läs även: "Jag hatar alla män!" – Så blev svenske mannen debattens slagpåse

Läs även: Männen som dödade nyheterna