Influensern som blev kvinna, sedan sydkorean och till sist kristen

När BBC om några decennier gör en tv-serie om vår tid och dess våndor (ja, om det alls finns tv fortfarande då) kommer Oli London att vara en av de centrala rollfigurerna. Hans utveckling av sin självbild, som han spelar ut i sociala medier som Instagram och Tik Tok, speglar väl vår tids besatthet av identitet. Därför är hans bok om sitt liv och kampen han, sedan barndomen, fört med sig själv ett värdefullt vittnesmål. Visserligen ger stilen intrycket att en hel del, om inte allt, skrivits eller bearbetats av en spökskrivare eller en mycket aktiv redaktör. Återkommande upprepningar av fraser och motiv, som att hans barndom utspelade sig i den mest idylliskt tänkbara miljö eller att han identifierar sig med Narcissus, ger ett smått mekaniskt intryck. 

London tillhör den lilla extrema skara som blivit en känd influenser genom sina plastikoperationer. I hans fall inklusive könsbyte, till kvinna och sedan tillbaka till man. Särskilt uppmärksammad blev han när han ville byta ”ras” och opererade sig för att bli så lik sin idol Jimin i det koreanska popbandet BTS. Hans anspråk på att kunna byta ras och avsäga sig den engelska kulturen för att bli helt koreansk hånades vitt och brett, men han fick enormt mycket uppmärksamhet för den också – och uppmärksamhet genererar pengar i uppmärksamhetsindustrin. 

Han berättar om sin barndom och kampen han förde med sig själv. Pappan var hård och krävde att Oli skulle vara manlig medan mamman var omtänksam. Givetvis var det henne han ville bli lik. Skildringen av uppväxten är gripande, trots den fyrkantiga stilen. Han berättar om ständig mobbning, hur han hela tiden fick veta att han inte dög, att han var för kvinnlig, för ful, att ingen skulle älska honom. Att han fick allvarlig acne under tonåren gjorde knappast saken bättre.  

Hans självhat, som väcktes av denna mobbning och sedermera skulle komma att underblåsas av appar som Tik tok, förvred helt hans självbild, som han själv beskriver det, och pressade honom att söka bekräftelse och beundran genom att förändra sig. Skildringarna av extremt smärtsam plastikkirurgi på ohygieniska kliniker är äcklande, men de väcker också medkänsla – det är så uppenbart att det för honom handlar om plastikkirurgi som en form av självskadebeteende som utvecklades till ett beroende. 

Oli Londons största skandal, den som renderat honom mest hat från aktivister, är emellertid att han nu har blivit troende kristen och bytt tillbaka till sitt ursprungliga kön. Numera tar han avstånd från den rörelse han tidigare var en del av. Det som skildras i boken är alltså en resa in i en identitet som transperson, ut ur densamma och vidare till en identitet som, i amerikansk mening, konservativ aktivist som kämpar mot transrörelsen. Delar av boken är polemisk och riktas mot dem som sägs vilja ta ifrån föräldrar rätten att själva fostra sina barn. Den är också kritisk mot transaktivister som hejar på osäkra tonåringar med antydan till könsdysfori så att de ska ta steget till könskorrigering, och mot dem som hellre stoppar demonstrationer med slagord och våld än tar en diskussion. 

Gender madness är alltså både självbiografi och partsinlaga i en av samtidens hetaste debatter. Het inte så mycket för att den intresserar särskilt många, egentligen, utan för att motsättningarna och hatet är så stora och tydliga – och fungerar så väl i sociala medier.  

Den som vill bilda sig en egen uppfattning har gott utbyte av att läsa Oli London. Hans lidande och kamp är säkert äkta, och hans erfarenheter är värda att tas på allvar, även om detta naturligtvis inte är sista ordet i ämnet. 

***

Läs även: Influencern Oli London opererade sig till sydkorean och ångrade sig

Läs även: Postmodernistiskt om Postverket