Ingen enkel utväg när moderskapet blir en tjänst

Vad är en mor? Jag ställer mig frågan trots att ingenting annat i mitt eget liv någonsin varit lika självklart, lika oomkullrunkeligt, lika genuint oproblematiskt som just moderskapet. Jag har annars svårt för relationer, svårt för det sociala spel som andra tycks kunna intuitivt, vem som pratar när, vem som hör av sig, vem som ger och vem som tar.

Med små barn är allt enkelt. Det är de som tar. Allting tar de, all ork, tid, sömn, maten direkt ur kroppen, obekymrat giriga suger de i sig livskraft utan att ens reflektera över att man skulle vara en annan människa med egna önskningar och behov som faktiskt kan vara viktiga.

Moderskapet är en kroppslig och själslig jagupplösning, barnets kropp först i din egen, hans hjärta strax under ditt, med sin egen snabbare rytm, hans lungor ännu oanvända eftersom han använder dina. Ditt jag fyller inte hela din kropp, där inne finns också en annan. Biologi som magi.

Adoptioner, donation av ägg och spermier, transplanterade livmödrar, surrogatmödraskap, aldrig tidigare har moderskapet varit så heterogent.

Också efter att barnet kommit ut är ni sammankopplade. Navelsträngen går aldrig av, den töjs lite dag för dag tills han slutligen accepterar att du går på toaletten med stängd dörr (detta händer senare än man skulle önska) eller plötsligt åker till Asien utan att ens höra av sig på flera veckor (detta händer tidigare än man skulle önska).

Det här är förstås metaforer, på samma sätt som mamma är en metafor och inte bara ett biologiskt faktum. Man kan bli mor genom både blod och kärlek.

Adoptioner, donation av ägg och spermier, transplanterade livmödrar, surrogatmödraskap, aldrig tidigare har moderskapet varit så heterogent. Eftersom jag nu skattar moderskapet högst av nästan allting i världen är jag helhjärtat för att det finns flera vägar dit än en.

Jag säger moderskap här, och det är inte för att jag vill utesluta fäder, men för att jag i någon mån ändå unnar mig en smula biologism när det rör just reproduktion. Jag skattar våra närvarande, kärleksfulla, vårdande svenska pappor som en nationalklenod och källa till oerhörd glädje, men det är en fadersroll som både historiskt och internationellt är extremt ovanlig. Svenska fäder vill väga upp det biologin förnekar dem, och good for them! Det kräver dock ansträngning.

Moderskap kräver förstås också ansträngning. Inte minst fysiskt, graviditeter är fortfarande också i den moderna världen både ansträngande och potentiellt farliga. Jag talar nu inte om plågan i att varken få äta kalvlever anglais eller roquefort på nio månader, även om det också är ett lidande, utan om sådant som graviditetsdiabetes, havandeskapsförgiftning, placenta previa.

Mellan 2 och 3 procent av havande kvinnor får graviditetsdiabetes, som är hanterbart med kostreglering och insulin. Det ökar dock risken för preeklampsi eller havandeskapsförgiftning, något som i olika allvarliga former drabbar 3–4 procent av alla svenska gravida. Det har ingen annan helt framgångsrik behandling än förlossning, och utan behandling riskerar kvinnan förstörda njurar, hjärnödem, lungödem, stroke och död.

Vi ser hur kvinnor emellanåt tycks välja bort det biologiska föräldraskapet av just riskminimeringsskäl.

Lägg sedan till risker vid förlossning, sprickningar i underlivet, framfall, urin- eller avföringsinkontinens, problem med sexuell njutning. Omkring 4–6 procent av svenska födande kvinnor får förlossningsskador av det som kallas grad 3 eller 4, sfinkter-rupturer. Låt oss för ögonblicket inte ens tala om hur dessa skador sedan ignoreras av svensk sjukvård, som ser dem som »naturliga« delar i kvinnolivet. Nå, lidande och död är ytterligt naturligt, men i civilisationen försöker vi minimera det.

Men reproduktionens villkor innebär alltså rätt stora personliga risker för kvinnor. Ändå utsätter vi oss för det. Oftast går det bra. Oftast lyckas man ignorera riskerna för att den tänkta vinsten är så fantastisk, splitternya små människor i världen att älska värre och värre utan att de ens säger ifrån.

Men innebär detta något också för de alternativa vägarna till föräldraskap? Vi ser hur kvinnor emellanåt tycks välja bort det biologiska föräldraskapet av just riskminimeringsskäl. Man vill inte riskera sin egen kropp, hälsa, framtida sexualliv utan föredrar därför adoption eller surrogatmödrar. Ibland beror det på att den enskilda kvinnans hälsa är sådan att hon inte skulle klara av en egen graviditet, ibland på ofrivillig barnlöshet, ibland på andra faktorer som är svårare att ringa in. Hon kanske helt enkelt inte vill vara gravid fast hon vill ha barn. Det är en helt rimlig önskan.

Ibland avfärdas den här typen av överväganden som ytliga, förminskas till Hollywoodkändisar som inte vill riskera figuren, men hur många män skulle över huvud taget vara beredda att riskera det som kvinnor gör för att få barn? Man ger upp sin kropp till en annan utan garanti att få tillbaka den i ett stycke. Ett existentiellt språng om något.

Nu finns dock fler komplikationer i detta än bara den enskilda kvinnans rätt till kroppslig integritet och självbestämmande. Inte minst handlar det om andra kvinnor också, än så länge finns inga konstgjorda livmödrar där bebisar kan bakas klart helt utan moderskeppet. Någon kvinna måste ta risken, på samma sätt som någon människa måste älska det lilla barnet för att det ska överleva. Självuppoffring är ett grundvillkor för den mänskliga existensen. Kvinnors självuppoffring. Efter födseln kan förvisso också män, eller andra kvinnor, ta vid, medan den födande förhoppningsvis vilar och vårdar sin sargade kropp.

Jag letar efter nyckeln till den upphettade diskussionen om surrogatmödraskap och det går inte att komma undan den där kroppen. Ägg och spermiedonationer upplevs som oproblematiska just för att de emulerar den manliga insatsen i en graviditet, det vill säga nästan ingenting utom själva det genetiska materialet. Moderskapet är annorlunda.

Adoptioner är svårare, inte minst eftersom vi numera vet att det finns industrier kring dem, där barn sätts till världen av fattiga mödrar i fattiga länder för att aktivt adopteras bort till barnlängtande västerlänningar. Lägg till svårigheter att få preventivmedel eller abort och dålig tillgång till mödravård och vi har en ekonomiskt driven process med kvinnokroppar som potentiell collateral damage. Vi vet heller inte riktigt hur det påverkar barnen.

Surrogatmödraskap är dock svårast. Här är det helt uttalat: barn skapas för att få andra föräldrar än den bärande, födande kvinnan. Oftast är inte ens ägget hennes, hon delar alltså inte biologi med den eller de som växer inne i henne, hon är blott ett kärl. Tankarna går till rättegången i slutet av »Orestien« där Athena, själv sprungen direkt ur sin faders huvud, beslutar att Orestes bör frias från mordet på sin mor Klytameistra, eftersom hans band till henne var mycket svagare än bandet till fadern Menelaos (som Klytameistra mördat). Modern var enligt denna grekiska modell bara en behållare för faderns frukt. Efter födelsen var barnet bara faderns. Surrogatmödraskap ger Athena rätt. Handmaidens i de ofrivilligt barnlösas tjänst.

Men dagens surrogatmödrar är ju inte »Handmaidens«. De må oftast se barnabärandet som en väg ur fattigdom, kanske för att ha råd med en utbildning eller starta ett företag för att bättre kunna sörja för de egna barnen, men också inom denna relativa ofrihet så är valet deras eget och så fritt som man ändå kan tänka sig. Ska inte också fattiga kvinnor ha kroppslig integritet och få välja själva vad de vill göra med sina kroppar? Om man jämför med adoption så får surrogatmödrar bra vård, säkrare förlossningar, bättre villkor.

Oavsett vad man tycker så blir det allt vanligare. I marsnumret av tidningen Mama berättar svenska Carolina, som föddes utan livmoder, om de två barn hon fått med hjälp av surrogatmödrar i Indien och Georgien. Kändisar som Kim Kardashian eller svenske stjärnmäklaren Fredrik Eklund berättar öppet och känslomässigt om barn som kommit till genom surrogat.

Just för homosexuella män är surrogat kanske allra mest normaliserat, eftersom det är den enda vägen att få biologiska barn i en traditionell kärnfamiljskonstellation utan att ha ytterligare en förälder inblandad. Många längtar efter just det, även i familjer där ingen har livmoder. Barnen som kommer till finns oavsett svenska eller europeiska regler och de har i allmänhet föräldrar som just på grund av svårigheterna längtat sig vansinniga och som därför är sprängfulla av kärlek.

Det finns ingen enkel utväg. Reproduktionens villkor passar inte in i några ideologiska mönster, ideologierna uppkom ju i allmänhet innan kvinnor ansågs vara likvärdiga människor. Denna inneboende ofrihet, beroende och bokstavligen livsviktiga uppoffrande björnstyrka som är kvinnokroppens olika tillstånd och grundvillkoret för människans existens. Den frihet, oberoende och kroppsliga integritet som vi måste erkänna också kvinnor, om vi säger oss vara civiliserade. Kropp och själ. Blod och kärlek.