Ingen jävla cancerlyx

Poeten Lotta Olsson och barnboksförfattaren Ulf Nilsson levde tillsammans i ett av Gamla stans mest spektakulära hem. Det är en u-formad våning som ligger i två separata byggnader, en från 1600-talet och en från 1700-talet, förbundna av en liten fönsterförsedd bro. På 1830-talet höll redaktör Lars Johan Hierta till i just den våningen, när han tryckte Aftonbladet. Författarparet Olsson-Nilsson hade arbetsrum i varsin byggnad, där satt de och skrev på förmiddagarna och kunde vinka till varandra genom fönstren över gården. 

För ett år sedan, den 22 september 2021, gick Ulf Nilsson bort, och Lotta Olsson och en då femtonårig son lämnades kvar. Ulf Nilsson har skrivit klassiker som Adjö herr Muffin (2002) och Ensam mullvad på en scen (2012). Han var det slags barnboksförfattare som man som småbarnsförälder högaktade, eftersom hans verk gjorde läsupplevelsen rik och rolig också för den vuxna.

I dagarna kommer Ulf Nilsson sista bok ut. En liten bok om konsten att dö (Albert Bonniers förlag) är en tunn men mättad volym, pregnant och poetisk, glimtvis humoristisk och mycket sorglig. Trots att den är sparsmakad och tonen mycket nykter blir jag stundtals tårögd under läsningen. Hans anteckningar, som redigerats av hustrun Lotta Olsson, skildrar veckorna efter ett cancerbesked. Han har inte lång tid kvar. 

Allt eftersom smärtorna blir värre gör sig sinnet redo för att slippa dem och få frid. Samtidigt har han sina barn, varav ett som sagt bara är tonåring, och alla barnbarnen, de anhöriga finns med honom under den sista tiden. Han får också en "innerlig relation till stora katten Ludde", som ligger hos honom i sängen hela tiden och "utstrålar en mildhet och ett ständigt lugn". 

I början händer det rentav att han för en stund glömmer bort sin dödliga cancer. När han sedan plötsligt minns att han ska dö blir han förskräckt. I början skämtar familjen om hans tillstånd, kallar det "jävla cancerlyx" att han får ligga kvar i sängen när de andra måste kliva upp tidigt. Mot slutet av boken börjar de fysiska omständigheterna ta över. Kroppen ger långsamt upp. Det finns en tid då man levt färdigt, då man "förstått och försonats med allt i livet", förklarar Ulf Nilsson på ett ställe. Då är man redo att gå vidare. 

"Det är som en förlossning med stor smärta, fast det föds ett ingenting", skriver han. "Allt trevligt man kan göra i livet ser jag just nu i smärtans och illamåendets perspektiv. Nej, jag väljer bort det. Nu önskar jag att det bara vore slut." Texten är enkel och ledsam och, på något egendomligt vis, trösterik. Och då trodde ändå inte Ulf Nilsson på ett liv efter detta.

På 1400-talet, efter att pesten dragit fram och haft ihjäl miljontals människor i Europa, skrevs de klassiska Ars Moriendi, två texter på latin om konsten att dö. I vår moderna tid har vi fått penicillin, alvedon och andra medicinska upptäckter som förlängt våra liv – och samtidigt har många berövats den religiösa tron på ett liv efter detta. Döden är mer slutgiltig, mer skrämmande och inte i samma utsträckning som förr i tiden en naturlig del av vardagen. 

Kanske skulle vi, i denna självmanualernas tid, behöva en nutida Ars Moriendi. Ulf Nilsson funderar på om det är en sådan han skriver. Även om hans komprimerade bok inte är metafysiskt orienterad visar den på sätt och vis att döden ändå inte är slutgiltig. Det går visst att få kontakt efteråt. Författaren till En liten bok om konsten att dö känns nämligen mycket nära, också för en läsare som inte kände honom.

***

Läs även: Jag har suttit vid många dödsbäddar

Läs även: Kjell-Olof Feldt är ingen underdånig ”vårdtagare”