Ingen kommer undan Greider

Jag ska försöka skriva det här som Göran Greider skriver. Det innebär för det första att det måste gå fort och för det andra att jag måste börja med ordet »jag«.

Greider har kommit ut med en bok igen – fråga mig inte vilken i ordningen – en bok om Olof Palme. Åtminstone står det så på baksidan. I själva verket handlar den mest om Göran Greider och möjligen något om arbetarrörelsens bristande organisering. En tredjedel in i boken frågar jag mig om det ens är en bok. Är det inte bara Greiders anteckningar från valrörelsen, vilken tv-studio han satt i, vad han tänkte på vägen därifrån? Ett utmärkt underlag för en stor artikel i Ordfront, men för en bok om Olof Palme?

Greider driver tre teser. Den första, och viktigaste, är att de hyllade Palme-krönikörerna Henrik Berggren och Kjell Östberg har missat det allra viktigaste med Palme. Greider tycker att Berggren begraver Palme, eftersom Berggren inte inkluderar sig själv i texten utan bara »ömt pysslar om« Palme. Greider å sin sida nämner sannerligen sig själv, ja, han pysslar om sig själv och sin gamla paroll att socialdemokraterna gick vilse åt höger i slutet av 1970-talet.

Denna den andra tesen brister dock i klarhet. Å ena sidan är socialdemokraternas avsteg från den rätta vägen orsaken till alla katastrofer därefter, å andra sidan sägs den dåvarande partiledaren Palme ha varit »absolut samtida« – i positiv mening. Först säger Greider att kanslihushögern »var en liten falang«, sedan att den vann inte bara partiet utan hela offentligheten. Hur ska han ha det?

Det dröjer alltså många meningar innan Greider kommer till sin tredje tes, den om att den socialdemokratiska organisationen alltid har varit viktigare än partiets reformer; att Olof Palme var intimt förbunden med denna rörelse och att avsaknaden av denna organisation är det största problemet i dag. Så här långt in i boken ställer Göran Greider plötsligen spännande frågor: Vad kostar det, i form av individuella uppoffringar, att skapa en social rörelse? Hur ser en värld utan sociala rörelser ut? I ett ögonblick formulerar han en fängslande slutsats: i dagens Sverige är det endast sverigedemokraterna som bygger folkrörelse. Han gör också en viktig iakttagelse, nämligen att det rödgröna samarbetet hjälpte till att organisera allmänna vänsterröster i en tid när det är allt svårare att locka människor innanför partistängslen.

Men sedan är det tillbaka till de gamla spåren. Den fackliga grenen är »den friskaste grenen av arbetarrörelsen«. Vad bygger Greider det på? Är det samma underlag som leder till slutsatsen att moderaternas landvinningar är »resultatet av en PR-kupp«? Samtiden glider liksom Greider mellan fingrarna.

Samtidigt: Hur kan man inte imponeras av denne stenhårde arbetare i textfabriken? Som skriver flitigare än någon annan, personifierar arbetsmoralen, det där ethoset rörelsen hyllade en gång. »Ingen kommer undan Olof Palme« heter boken. Ingen kommer undan Göran Greider. Säger jag.

»Ingen kommer undan Olof Palme« ges ut på Ordfront Förlag.