Ingen månar om manus

»Farväl Falkenberg« väljs till Sveriges Oscarsbidrag. På en bild från presskonferensen syns regissören Jesper Ganslandt och producenten Anna Anthony. Men hur man än vänder och vrider på bilden framträder inte Fredrik Wentzel, filmens medförfattare och fotograf. Skälet: han var inte inbjuden.

– Det är så det är. Från medialt håll är man bara intresserad av en ensam auteur, men jag bryr mig inte. Medan Jesper ­ibland fick ge tjugo intervjuer på en dag kunde jag ligga på badstranden.

När filmen recenseras i våra fyra största dagstidningar nämns Jesper Ganslandt fjorton gånger, Fredrik Wentzel bara två och enbart i Svenska Dagbladet. Att döma av mitt samtal med Wentzel tyder allt på ett intimt samarbete mellan barndomsvännerna, såväl om historien som filmens visuella uttryck. Frågan är dock om Fredrik Wentzels namn kommer att finnas med när »Farväl Falkenberg« skrivs in i historieböckerna.

För att förstå varför Fredrik Wentzel inte uppmärksammas mer och varför han tar ett ord som auteur i sin mun, måste vi söka oss 52 år tillbaka i tiden. Då var François Truffaut ännu inte mästerregissör utan kritiker på franska filmtidskriften Cahiers du Cinéma. I en essä utvecklade han de tankar som kom att ligga till grund för auteurteorin. Syftet med teorin var att lyfta fram regissörer som ansågs sätta sin personliga prägel på filmerna. Dessa utvalda kallades auteurer. Begreppet som sådant kanske inte används så ofta längre, men tanken om en konstnär i det kollektiva filmarbetet är fortfarande dominerande. Kritiken mot denna regissörskult har växlat i styrka men senaste året, mer än ett halvt sekel efter Truffauts essä, verkar debattlusten vara större än på länge.

När bioaktuella »Babel« premiärvisades vid Cannesfestivalen i maj saknades manusförfattaren Guillermo Arriaga. Enligt LA Times förbjöds han att närvara av regissören Alejandro González Iñárritu. Arriaga hade nämligen hävdat att det var han som låg bakom den hyllade berättarstrukturen i deras tidigare filmer, »Älskade hundar« och »21 gram«. Trött på att få sitt arbete reducerat till »a film by Alejandro González Iñárritu« önskar sig Arriaga en »hälsosam debatt« om idén om den ensamma auteuren. Sorgligt nog ser »Babel« ut att bli slutet på ett spännande samarbete, men för diskussionen om vem som formar en film – manusförfattare eller regissör – kan deras fortsatta karriärer ge intressanta svar.

Även historieskrivningen har kritiserats i år. David Kipen, litteraturchef på National Endowment for the Arts, USA:s motsvarighet till vårt statliga kulturråd, har skrivit manifestet »The Shreiber Theory« där auteurteorin likställs med att sortera romaner efter förläggare i stället för författare. Schreiber betyder författare på jiddisch och schreiberteorin, som Kipen lanserar, är en auteurteori fast ur manusförfattarnas perspektiv. Medveten om att auteurteorin är en seglivad idé försöker Kipen mobilisera stöd för en omvänd ordning. »The Schreiber Theory« är därför, i högre grad än att den synliggör manusförfattare, en stridsskrift riktad till WGA (manusförfattarnas fackförbund), som han menar borde kämpa för att alla bakom ett manus ska krediteras. Detta bör även gälla retroaktivt så att glömda manusförfattare får upprättelse. Ett krävande jobb men fullt möjligt, menar Kipen, som också vill att WGA sponsrar filmforskare att skriva manusförfattarnas historia med samma inlevelse som de skrivit regissörernas. Först då kan auteurens ställning brytas och manusarbetet lyftas fram. Kipen avslutar sin bok med att fastslå att filmmediets egentliga auteur inte är regissören eller manusförfattaren utan kritikern. Tillsammans med filmforskare formar de en films eftermäle.

Charlotte Wiberg, doktorand i filmvetenskap vid Lunds universitet, har studerat svensk filmkritik. Hennes granskning, vilken hon presenterat i antologin »Solskenslandet – svensk film på 2000-talet«, visar att filmkritiker inte har några problem med att vara kategoriska. I en övervägande majoritet av de recensioner hon studerat lyfts regissören fram. Ett av få undantag var filmen »Fyra nyanser av brunt« där medialt hajpade Killinggänget överskuggade Tomas Alfredson.

Men inom filmvetenskapen har auteursynsättet försvagats påtagligt de senaste decennierna, enligt Charlotte Wiberg.

– Den romantiska syn på regissörer som man kan se i vissa fall inom filmkritiken betraktas som väldigt naiv inom akademin, där det krävs en högre komplikationsgrad än det entydiga hyllandet, säger hon.

Det här betyder visserligen inte att vetenskapen börjat intressera sig för andra filmarbetare.

– De teoribildningar och tolkningsmetoder som varit gängse under de senaste åren har satt »texten« i centrum, alltså själva filmen, inte den eller de som ligger bakom den.

Vad ska då en manusförfattare göra för att få uppskattning för sitt arbete? Dra till Hollywood? Kanske. På senare tid har storbolagen fått det svårare att profitera på filmerna på grund av storstjärnornas löneanspråk. Nedlagda filmprojekt, höjda tonlägen och uppsägningar har blivit resultatet. När Viacom, som äger Paramount, nyligen bröt samarbetet med Tom Cruise gick företagets vd Sumner Redstone ut och sa att det är manusförfattarna som gör filmerna. Onekligen ett tungt inlägg och kanske kommer deras status att uppvärderas. Ingen i branschen lär vara ovetande om att amerikansk tv-dramatik under en längre tid stulit manustalanger från filmen och upplevt en kreativ guldålder på kuppen. Där, till skillnad från filmbranschen, hyllas manusförfattare som upphovspersoner och namn som Aaron Sorkin (»Vita huset«, »Studio 60«) lyfts inte bara fram. De behandlas som schreibers .