Ingen safari

Myten säger att för varje kentaur som Herakles dödade, beredde han vägen för civilisationen.

Att det var människans slutgiltiga seger över djuriskheten. Det otyglade.

Samtidigt som jag läser Johan Tralaus nyutgivna bok om mytologiska monster som är både och, både människa och djur, fortsätter ilskan över Jack Hildéns reportage »Missanpassad i Missenträsk« (Aftonbladet 30/4) pyra likt envisa majeldar i spalterna.

Den som vill kan enkelt göra Jack Hildén till 2010-talets fördomsfulla monsterbekämpare (där monstret snarare får ses som något konstigt, snarare än skrämmande). Han tar tåget från Stockholm till Skellefteå för att checka in på Sara Lidmans gård i Missenträsk och fäller därefter glesbygdstillvaron som ett byte med sin oförstående blick.

Folk packar kläder i trunkar, folk pratar konstigt, folk har inga framtidsutsikter. Märkligt, märkligt.

Det är klart folk blir arga, det är klart att folk på twitter kallar Hildéns text det mest löjliga och pinsamma de någonsin läst.

Fast är det egentligen det?

Själva grejen är ju att Hildén själv framställer sig som missanpassad till tänderna och valhänt som få. Han får berättat för sig vad en lada är. Kan inte skotta snö. Åker vilse i skidspåret. Må det vara manligt kokett, och så vidare. Men här är en snubbe som uppenbarligen känner sig mycket obekväm i sitt eget innerstadsinsnöade jag. En gravt alienerad från naturen, och kanske från sig själv. Den som velat hade ju hur lätt som helst kunnat tolka det som ännu ett tecken på hur storstaden utarmar själslivet, numera bara fyllt av statushets och tryffelpizza.

Men nej, det gör man inte. Troligtvis för att den uppdämda vreden redan är för stor. Att lite för många journalister från Stockholm gett sig ut till landet de senaste månaderna för att känna in läget.

I en artikel kallar liberale debattören Magnus Demervall det hela safarijournalistik från elitmedia och menar att den bidrar till den negativa utvecklingen (Expressen 7/5). Sedan håller han ett hurtigt och ryggdunkande tal: »Landsbygden, jag vill säga att du är fantastisk. Inget ont om Stockholm, men Sverige utanför tullarna har så mycket mer att erbjuda än ni Jack Hildenare någonsin kommer kunna ta in.«

Detta torde vara det allra sista debatten behöver. En utsaga om att det visst är kul att bo utanför storstäderna, och en uppdelning av folket: Jack Hildenare och så resten.

I Johan Tralaus utmärkta bok visar han vilken roll det mytologiska monstret spelat och spelar som gränspolis. Att det behövs för att hålla det mörka och okända stången. I samhället men också inom oss själva.

Att visa oförståelse inför något obekant kan också vara att visa oförståelse inför sig själv. Och dessutom, som Tomas Izaias Englund klokt påpekar i en ledare (Allehanda.se 6/5), så finns det större skillnader inom en stad än skillnaderna mellan stad och land.

»Småstadens medelklass har stora moderna hem som huvudstadens medelklass bara kan drömma om, och på byn läser man också Thomas Mann.«

Punkt.

»Monstret i mig – Myter om gränser och vilddjur« ges ut av Atlantis.