Ingen utveckling, tack!

Avsnittet finns redan där ute, lätt att ladda ned, lätt att njuta av eller att avslöja. Men jag väntar lite. Till en annan gång. Till på söndag när det kommer på svensk tv.

Jag undrar om min kompis Hanna har kanal 9? Jag har funderat på det i några veckor nu, utan att fråga. Mitt kanalutbud är skralt, och så krävs ett stabilt sällskap.

På söndag sänds första delen av »Mad Men« säsong 5. Hisnande, lockande, skrämmande. Avsnittet är en utandning som hållits tillbaka i 17 månader, en förväntning omöjlig att leva upp till.

I trailern är Joan ännu kurvigare, Peggys uppsyn ännu mer desperat uppåtsträvande, Dons förförelse ännu mer utstuderat patetisk. Färgerna starkare, frisyrerna hårdare, läppstiften skarpare.

Det är oerhört oroande, för det går inte att förhöja »Mad Men«. Det maxade har varit själva idén, en förstärkning kommer att göra personalen på Sterling Cooper Draper Pryce till pappfigurer. Förstår de inte det?

Tänk om de fortsätter fasa ut Bettys imploderande hemmafru? Tänk om Peggy blir lyckad – tänk om Don drabbas av självinsikt … Det blir aldrig som förr!

Och det är där problemet med uppföljare ligger. Det man lärt känna, börjat älska och hittat trygghet i, ska utvecklas. Vem vill ha utveckling? Det händer så mycket i verkligheten att själva vitsen med fiktiva vänner är att de ska hålla sig pålitligt stagnerade.

Ångesten stiger inför söndag kväll.

Under tv-soffan ligger samtidigt Åsa Larssons sprillans nya deckare »Till offer åt Molok«. Det är samma sak. Herregud, jag har väntat i fyra år på att få höra hur Rebecka Martinsson ska hantera sin skälvande ensamhet, sin vårdslösa nyfikenhet och det där sketna förhållandet med en gammal chef i Stockholm. Men nu vågar jag inte slå upp pärmarna. Tänk om hon har träffat en kirunabo och gift sig? Tänk om hon har gått en självhjälpsutbildning och blivit stabil?

Och om bara tre veckor kommer romanen »Eld«, där berättelsen om tonårshäxorna och ondskan från »Cirkeln« ska fortsätta. Nedräkningen pågår på nätet.

Det är ovanligt många favoriter som ska följas upp i vår. Ovanligt många världar som ska få ett facit. Ovanligt jobbigt.

Men jag har varit med om det förr; serier som gör så starkt intryck att man som tittare aldrig riktigt hänger med i utvecklingen. Det hjälpte inte att Dylan var seriös med Kelly, han hörde för alltid ihop med Brenda i »Beverly Hills 90210«.  I »Dallas« kunde Bobby återuppstå ifrån de döda, eftersom tittarna egentligen aldrig accepterade att han dött i den där bilolyckan.

Manusförfattarna har en tuff uppgift när de kämpar mot tittarnas övertygelser. För lite action blir tråkigt, då kan man lika gärna idissla de första säsongerna. För kraftiga vändningar ger en känsla av svek och misstro.

Kanske är en vågad nystart bra? Rent av byta ut karaktärerna emellanåt?

Åh nej, bara inte det. Inte bort med en enda människa omkring reklambyrån i New York. Jag vill ha gamla vanliga »Mad Men«, jag vill tillbaka till Dons knullsoffa och Old-Fashioned i tumbler.

Jag måste öppna fönstret, vattna blommor. Peta deckaren längre in under soffan. Ska jag åka till Hanna på söndag? Nej, jag har nog faktiskt annat för mig.