Inget för »känslighetsläsare«

Romanen Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel) slog ner som en bomb när den publicerades 1954. Mottagandet var blandat – men ingen var likgiltig. Halva den franska offentligheten upprördes av den sedeslösa berättelsen om den sjutton­åriga Cécile som oblygt tar för sig av både alkohol, cigaretter och sex. Eftersom romanens hjältinna – för att inte tala om dess unga författarinna – betraktades som ett mycket dåligt föredöme för unga familjeflickor i den franska borgerligheten avfärdades också boken som »dålig«. Å andra sidan älskade den andra hälften både romanen och Françoise Sagan, som debutanten hette: tidningen Le Figaro beskrev henne som »ett förtjusande litet monster med odiskutabla litterära kvaliteter«.

Enligt legenden skrev den då blott artonåriga Françoise Sagan den sensationella debutromanen under några ensamma sommarveckor i ett Paris dallrande av hetta. Hon hade precis misslyckats med att komma in på Sorbonne och hade inga särskilda planer. Hennes vänner hade förflyttat sig till Rivieran för sommaren, där de tillbringade dagarna på stranden och kvällarna på diverse glamourösa nattklubbar. I alla fall var det vad den unga författarinnan föreställde sig, i sin ensamhet i familjens spatiösa våning, i en bättre del av Paris. Hon föreställde sig också att hon, med sin magra kropp och sitt kortklippta hår, skulle stå sig mindre väl i konkurrensen om uppmärksamhet bland de yppiga kvinnorna med svepande hårsvall som flockades på den franska Rivieran.

Sagan stannade i Paris, men låter berättelsen om Cécile, hennes far och faderns två älskarinnor, Elsa och Anne, utspela sig någonstans vid kusten. Det är gyllene sand, stekande sol, smekande havsvindar och klart vatten, samt en kritvit villa, doft av pinje och stora mängder vin.

Tillvaron är lättjefull, för att inte säga i det närmaste dionysisk, kravlös och lustfylld. Cécile har precis misslyckats med sin examen, vilket varken bekymrar henne eller hennes far – en förmögen Peter Pan: charmig, lättsam, fåfäng och rastlös. Efter moderns död avlöser kvinnorna varandra, fadern drabbas av återkommande starka, snabbt övergående, passioner men det är Cécile som är hans förtrogna, hans kamrat. Cécile drömmer om ett liv »i synd och last« och citerar Oscar Wilde: »Synden är den enda färgstarka ton som finns kvar i vår moderna värld.«

Ja, ni hör själva: Cécile låter exakt så blasé och cyniskt desillusionerad som bara sjuttonåringar med en ytterst begränsad erfarenhet av livet kan låta. Jag tror att det var vad som tilltalade mig när jag som femtonåring lånade boken på biblioteket i Svedala: den blaserade, livströtta tonen framstod som världsvan och sofistikerad, liksom fotografiet på den unga författarinnan. Bilden av den unga Sagan, i svart polotröja och lätt beslöjad blick under lugg, var inkarnationen av en intellektuell femme fatale, ett kvinnligt geni som citerade Henri Bergson och Immanuel Kant. En kvinna som rökte, drack vin till lunch och cocktails på kvällarna, tänkte cyniska tankar och gjorde exakt som hon ville.

Jag läste Sagan på samma sätt som jag läste Birgitta Stenberg och Colette: som ett bevis på att ett annat liv var möjligt, ett liv bortom de pastellfärgade Takanodressarna, de fumliga tryckarna på Folkets hus och de obildade tölparna i min högstadieklass på Centralskolan. Sagan, Stenberg och Colette var fönster mot en annan värld; berättelser om kvinnor som hade huvudrollen i sina egna liv, vilka levde för sin egen skull och värderade friheten, äventyret och lusten högre än tryggheten, romantiken och plikten. Det var omvälvande för en femtonåring som först läst Kulla-Gulla, Pollyanna och Anne på Grönkulla och sedan slukat Tolstoj, Tjechov och systrarna Brontë.

Cécile i Bonjour tristesse var något helt annat än de godhjärtade barnbokshjältinnorna och de suktande, självutgivande unga kvinnorna i de ryska och brittiska romanerna.

Det finns inga moraliska budskap, ingen sensmoral och inget sedelärande hos Sagan. Det enda egentliga budskapet är att livet är kort, ofta tråkigt och att det därför gäller att göra det bästa av det, att följa sin lust och sin egen vilja snarare än plikten och andras förväntningar. Exakt här återfinns den konflikt som driver berättelsen framåt – i kollisionen mellan plikt och lust, mellan att anstränga sig och att följa minsta motståndets lag, mellan egenintresse och samarbetsvilja. Två olika attityder till livet diskuteras. Måste livet ha ett högre syfte, en mening, eller räcker det att ha så roligt som möjligt?

De första veckorna i den vita villan vid Medelhavet är lata och kravlösa. Fadern förströr sig med sin unga, rödblonda älskarinna Elsa och han förenas med Cécile i ett överseende förakt för stackars Elsa, en rar och kurvig flicka, »snäll, ganska osammansatt och utan större pretentioner«. Cécile inleder en relation med Cyril, en ung man med segelbåt, och dagarna förflyter indränkta i solsken och alkohol.

Sedan anländer Anne Larsen. Hon blir, som Cécile uttrycker det, »molnet på himlen«. Anne är Elsas motsats: »jag visste att när Anne hade kommit skulle vi inte längre kunna ha det så här vilsamt och skönt. Anne gav tingen en kontur och orden en betydelse som min far och jag gärna lämnade därhän«, som Cécile tänker. Elsa är mjuk och följsam, Anne är fast och viljestark.

När Cécile, till sin stora häpnad, står inför det faktum att fadern, vivören, pojkmannen, ämnar att ingå äktenskap med Anne inser hon att hennes sorglösa liv som faderns lilla väninna, hans maskot, är över. Hans blivande hustru kräver ordning och disciplin, en ordentlig utbildning och högre mål och mening i livet. Inför hotet att kastas ut ur det lättjefulla paradiset mobiliserar Cécile. Hon smider en plan och använder, tämligen hänsynslöst, den försmådda älskarinnan Elsa och den förälskade Cyril för att eliminera Anne ur hennes och faderns liv. Hennes plan lyckas över förväntan.

En kort stund grips hon av samvetskval, men också vemodet och sorgen hon känner tycks vara utslag av den egoism som i grunden driver henne. Sorgen över Anne – som Cécile kände en motvillig beundran för – är lustfylld på samma sätt som det kan vara lustfyllt att gråta till en melodramatisk film.

Bonjour tristesse är uppfriskande läsning i en tid som präglas av pånyttfödd moralism och krav på dygdiga budskap också i fiktionen. I dag betraktar författare sig själva som förkunnare snarare än berättare och verk bedöms utifrån författarens vandel och karaktär snarare än för sina estetiska kvaliteter.

Vid min omläsning av Sagans debutroman funderar jag över hur en så kallad »känslighetsläsare« skulle bedömt boken. För er som är lyckligt ovetande om vad en »känslighetsläsare« (sensitivity reader) är, kan jag berätta att det är en person som anlitas av förlag för att identifiera och varna när »känsliga ämnen« hanteras klumpigt. På så sätt kan förlagen korrigera omoral och redigera bort potentiellt stötande passager före utgivning, så att klagomål från aktivistiska läsare och drev på sociala medier kan undvikas.

Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha blivit kvar av Sagans roman om en känslighetsläsare hade anlitats för att identifiera anstötligheter. Hur skulle den lätt incestuösa relationen till fadern hanterats? Alkoholen och cigaretterna (Cécile är ju blott sjutton år)? Och hur skulle hennes bristande insikt om att hon lever ett enormt priviligierat liv upp­fattats? För att inte tala om hjältinnans nihilistiska inställning till livet och hennes förströdda förhållningssätt till sex.

För Cécile är sex en aktivitet bland andra, lustfyllt och intressant, men inte mycket mer än så. Mest för sakens skull anstränger hon sig för att uppamma ömma känslor för Cyril, men förälskelsen är flyktig. Cyril, däremot, är djupt förälskad och föreslår äktenskap och ett liv tillsammans. Man kan nog säga att Cyril intar den traditionellt kvinnliga hållningen, i alla fall den hållning kvinnor ofta tillskrivits som styrd av längtan efter kärlek och trygghet snarare än av drift. »Mannens natur är driften och kvinnans är kärlekens« som Kristina Ahlmark Michanek syrligt skrev i Jungfrutro och dubbelmoral (1962), den bok som beskrivs som startskottet för 1960-talets sexualdebatt i Sverige.

Med diskussionen om »sexnegativitet« i färskt minne funderar jag på om vi behöver en ny sexdebatt. Under några höstveckor förra året diskuterades begreppet »sexnegativ« på kultur- och ledarsidor i landet. Ordet beskrevs som ett »modeord bland unga kvinnor« som var trötta på slit och släng sex. Saga Cavallin skrev i Expressen (14/10) att »det enda den sexuella revolutionen egentligen åstadkommit är ju att tvinga alla kvinnor bli obetalda horor under bordellmamman Tinder«.

Jag slår dock tanken på en ny sexdebatt ur hågen tämligen omgående. Sådana är sällan lustfyllda eller ens meningsfulla. Frågan är vad det ständiga dividerandet om kvinnors respektive mäns sexualitet och inställning till densamma egentligen leder till. Det hamnar i princip alltid i stereotyper, om kvinnans sexualitet som ömtålig och sårbar medan mannen konstrueras som en primitiv och rå sälle utan finess och intuition. Slutsatsen blir att kvinnor ska bejaka sin lust medan mannen ska lägga band på sin kåthet. Stereotyper, som sagt.

Frågan som fortsätter pocka på uppmärksamhet efter min omläsning av ­Bonjour tristesse är en annan: När slutade vi intressera oss för lusten, för det som gör livet spännande, intressant, märkvärdigt och ger färg, lukt och smak åt existensen? De debatter som förs, samtalen och diskussionerna är tunga och gråa. Litteraturen och konsten är moraliserande och fostrande. Jag längtar efter det lätta, skira, efter något som lyser starkt, en ny ton, en helt annan nyans, en främmande doft, det där äventyret någon annanstans.

Var finns det fönster jag fann hos Co­lette, Françoise Sagan och Birgitta Stenberg när jag var femton år, i dag? Vilken författare öppnar fönstret till en annan värld, till andra drömmar och andra föreställningar för unga kvinnor och män i dag?

Visst måste vi lösa världens problem, inklusive klimatfrågan, men vi måste också drömma, vi måste leka. Unga männi­skor bör också få lära sig att inte ta allt på lika stort allvar; konsten att ibland rycka på axlarna och tända en cigarett i stället, skratta med solen i ögonen och tänka att allt nog ordnar sig ändå.

- -

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och författare.

***

Klassiker med Twist: Under våren låter vi utvalda skribenter reflektera kring ett äldre verk som på ett tankeeggande sätt speglar vår samtid.