Inte en offerkofta så långt ögat når

Det började med Ed Friendlys dotter. Hon låg sjuk hemma och fördrev tiden med att läsa Laura Ingalls Wilders barndomsskildringar om livet i det lilla huset på prärien i Plum Creek, Minnesota.  NBC-producenten Friendly nöp till sig en volym ur dotterns bokserie om den strävsamma nybyggarfamiljen Ingalls. Mellan pärmarna fanns material till en tv-serie! När rättigheterna var säkrade, kontaktade han skådespelaren Michael Landon. Ville han regissera piloten? Landon tackade ja, under förutsättning att rollen som pappa Charles också blev hans.   

Det är i år ett halvt sekel sedan serien hade premiär i hemlandet. Sedan starten 1974 har den visats världen över. Till Sverige kom den först 1979 och fann en trogen tittare i den lilla flicka i skånska Rönnarp som var jag. Än i dag streamas de 204 episoderna – i nio år pågick Lilla huset på prärien – om livet i och runt byn Walnut Grove. Berättelsen om Caroline och Charles Ingalls och deras tre flickor Mary, Laura och Carrie (småningom kom fler barn) slår fortfarande an något hos nya tittare. Hur kan det komma sig? 

Medan NBC drev på för att serien skulle ligga nära originalet, höll Landon emot. Pionjärtiden från 1870-talet och några decennier fram var förvisso spelplats, men i avsnittens tematik ville Landon ta upp värderingar som det radikala 1970-talets tv-publik behövde påminnas om. Den röda tråden är sammanhållningen i familjen och tron på Gud. Dygderna heter flit, uthållighet och lojalitet. På prärien syns inte en offerkofta så långt ögat kan nå. 

Och Lilla huset på prärien är en klart politisk serie, men inte på det sätt man kanske först tror. Här finns avsnitt om rasism, våldtäkt, misshandel av människor och djur, alkoholism, drogmissbruk, krigsvägran, fattigdom och förtryck. Eftersom handlingen förlades till en avlägsen tid, kunde laddade ämnesval luras igenom. Inga reklamannonsörer drog sig ur. Det var annars den risk som ofta fick producenter att undvika brännbara ämnen och i stället göra mellanmjölk av allt som sändes på familjetid. Den som följer förtexterna ser att serien i hög grad är Landons skapelse. Han är manusförfattare, regissör och producent. 

I de litterära förlagorna bryter familjen ständigt upp. Större och mindre katastrofer sker, varpå vagnen med bohaget rullar vidare, mot en ny plats där familjen av egen kraft sätter bo. Det finns inget samhälle att förlita sig på. Det gör det i tv-serien. Där är bygemenskapen det skyddsnät som var och en, förr eller senare, behöver. När ockrare lurar den godtrogne eller när sjukdomen drabbar – kan gruppen hjälpa och lindra fallet för den som är satt under prövning. Var och en bidrar efter förmåga. Men ibland hjälper det ändå inte. Saker och ting går inte alltid väl. Livet är hårt och orättvist. 

En av de mest älskade episoderna är när storasyster Mary (Melissa Sue Anderson) långsamt förlorar synen och får sina framtidsdrömmar krossade. ”Pa” måste berätta för sin dotter att det inte finns något enda som han eller någon annan kan göra åt det mörker som sakta men säkert utestänger henne från världen och från de böcker hon älskar att läsa. Det är skådespeleri av yppersta klass mellan Anderson och Landon. Kemin med barnskådespelarna är där från första stund, det ser den som tittar på provfilmningen med exempelvis Laura (Melissa Gilbert). Landon skötte själv castingen och tog bara med ett förslag per roll till tv-bolaget.   

Den som vill göra en slapp genusanalys ser serien repetera traditionella könsroller med patriarken Charles som kärnfamiljens överhuvud. Men tittar man närmare upptäcker man att berättelsen i själva verket bryter en rad könsstereotyper. Visst, pappa Charles är stark som en oxe, men gråter ofta av rörelse och ägnar många scener till att bedyra sina känslor för döttrarna. Om han kroknar (det händer), är det flickorna som hugger i. Det är Laura som inleder och avslutar nästan varje avsnitt. Hon är det centrum och den konstant som allt och alla förhåller sig till. Det här är flickornas serie, sett till numerär, fokus och spännvidd. Den jordnära mamman Caroline har sin motsats i den förnäma och elaka Harriet Oleson, vars bortskämda dotter Nellie i sin tur är Lauras rival.  

Spår av högst tidstypisk misogyni utspelade sig däremot utanför kameran. Karen Grassle, som gestaltar Caroline Ingalls, kontrakterades initialt till en mycket låg avsnittsersättning. När serien blev en succé och en långkörare vägrade Landon att omförhandla, som brukligt är. Grassle protesterade, men till ingen nytta. Landon svarade i stället genom att skära ner hennes roll. Den kyliga behandlingen drev Grassle in i ett tungt alkoholmissbruk, har hon berättat i efterhand. 

Utomhusscenerna spelades in på Big Sky Ranch i Kalifornien, där NBC och Landon hyrde mark. Där byggdes byn upp, inklusive bäck och sjö. Dealen var att hela området skulle återställas i ursprungligt skick när arrendet löpte ut. För att spara pengar skrev Landon in demonteringen i den allra sista episoden. Familjen Ingalls och befolkningen i Walnut Grove hotas av en markexploatör som säger sig ha förvärvat alla servitut. När en rad räddningsförsök misslyckats bestämmer sig församlingen för att gemensamt spränga alla byggnader och bege sig ut och starta om, som så många av dem gjort förr. I slutscenerna ser vi hus efter hus gå i luften. De enda byggnader som inte sprängs i bild är det lilla huset och, givetvis, kyrkan.      

Mitt barndomsliv var också åkrar med vajande säd, grusvägar, ängar och en skola där olika åldrar fanns i samma klassrum. Jag kände igen mig. Men berättelsen om Ingalls når djupare än så och det är därför nya tittare tillkommer. Vi har den yttre civilisationen, men begär naturen och enkelheten som deras liv utspelade sig i.  

Deras civilisation fanns på insidan. Som amerikanske författaren T.K Whipple skrev: Vad de drömde om, lever vi i. Vad de levde i, drömmer vi om.  

***

Läs även: Vill Lunds universitet rädda världen eller granska den?

Läs även: Talande tystnad om akademisk ofrihet