Flugor eller knullande sländor?

Ivar Arosenius blev aldrig full. Nog för att han söp och härjade som förra sekelskiftets bohemer gärna gjorde, men enligt samtida, trovärdiga vittnen behövde man efteråt aldrig bära honom från platsen. Han höll stilen, vilket rimligen bidrog till hans osvikligt säkra blick för fylleriets alla stadier. Den stora temperamålningen Rus (1906) är bara det bästa exemplet i en lång rad verk på samma tema. 

Målningen, som hänger i Göteborgs konstmuseum, är intressant på många sätt, inte bara som projektionsyta i höjd med midsommarhelgen.. Den är full av berättelser och hänsyftningar, bibliska och andra, men eftersom dessa är grundligt analyserade på längden och tvären av konsthistoriker i flera generationer, tänkte jag passa på att säga något om insekterna; fjärilarna och de grönskimrande kräk som i Aroseniuslitteraturen kort och gott kallas »flugor«. 

Jag vet, konsthistorisk entomologi är ett smalt ämne vars utövare ständigt riskerar att gå in i samma dimma som doktor Orlík, den bisarre bifiguren i Bruce Chatwins roman Kaspar Utz, han som i ett skede av sin snäva karriär blir alldeles besatt av de flugor som förekommer i äldre holländska stilleben. Men jag tar den risken. Det är ju ändå sommar. Dessutom tror jag mig om att se något i bilden som andra har missat. Ett fynd! Men först lite fakta i målet.

Ivar Arosenius (1878–1909) var nygift. Året innan hade han blivit hjälplöst förälskad i den undersköna Ida Adler, som han döpte om till Eva, och nu hade de bosatt sig i Åby utanför Norrköping, uppåt Kolmården till. Det var där tavlan målades, i ett numera försvunnet hus. Den sommaren föddes också Lillan, Ivars favoritmodell under hans korta kapplöpning med blödarsjukan i hasorna. Han blev inte äldre än trettio. Lillan, däremot, levde ett långt liv, rafflande som liv ofta är. Först vid 98 års ålder gick hon ur tiden, det var 2004, vilket inte hör hit, men ändå, kanske. Också Lillan fick en dotter – som nu är min vän. Vi har talat mycket om de där fjärilarna.

Arosenius arbetade snabbt. Rus tillkom inom loppet av två dagar och alla såg att den var bra, inte minst han själv. »Min museitavla«, som han brukade säga. En besökare erbjöd sig på stående fot att köpa målningen för tusen kronor – en svindlande summa – men Eva avrådde och redan samma år gjorde den stor succé på höstsalongen i Paris, dåtidens mest prestigefyllda evenemang i konstvärlden. Tavlan stannade sedan i familjen och donerades först långt senare till Göteborgs konstmuseum av Evas bror Axel Adler, mjölkmogulen vars mejeri (Arla) avkastade en förmögenhet som nu räknas i miljarder, vilket, är jag rädd, inte heller hör hit.

Det var ju insekterna vi skulle tala om. Ett vanskligt ämne såtillvida att berättelser om småkryp i vårt land vanligen anpassas till barn och idioter. Nu lyssnar jag visserligen inte på radions Naturmorgon längre, men innan jag slutligen fick spader noterade jag att sådana ämnen ofelbart avhandlades i en ton som vore programledarna vilsekomna barnträdgårdstanter. Sant är att kunskaper om insekter med fördel grundas i barndomen; även främmande språk lär man sig bäst som barn, men därav följer inte att också lingvistiken bör infantiliseras till förskolenivå.

Barnets århundrade, utropat av Ellen Key år 1900, pågår alltså fortfarande, det blir bara värre och värre, men Ivar Arosenius levde ännu i en vuxenvärld. Hans självporträtt som ägs av Nationalmuseum, även det målat i Åby 1906, den målning som gravören Czeslaw Slania förvandlade till frimärke 1978, innehåller också insekter, inte som dekoration eller trams, utan som ett budskap till biologiskt läskunniga, vuxna betraktare. Till en god vän skrev Arosenius: 

»Har målat en hymn till mig själf, ett delikat själfporträtt med krans på hufvudet och ett landskap bakom med en sällsynt orkidéliknande blomma och dagsländor som knullar.«

Ja, han visste att livet kunde vara över vilken dag som helst; en bror med samma trista genvariant förblödde redan i tonåren. Bilden av de kortlivade dagsländornas bestyr med reproduktionen bar inom sig den vissheten, och han litade på att publiken förstod. Och likadant är det med fjärilarna i den barnförbjudna målningen Rus. 

Men låt oss ändå börja med flugorna – som knappast är flugor, utan snarare guldbaggar (Cetonia aurata), snabbt förbiflygande juveler som till skillnad från alla andra skalbaggar kan ta till vingarna utan att först fälla upp sina hårda täckvingar. Titta noga. Cetonia.

Vilken funktion de fyller i kompositionen är dock höljt i dunkel, men en inte alltför djärv gissning är att just guldbaggar, som hör till familjen Scarabidæ och därmed är släkt med de forntida egyptiernas heliga skarabéer, kan förväntas understryka berusningens i bästa fall gudomliga lycksalighet. Vore det fråga om flugor, som halvbildade konstvetare tror, finns det några stycken stora gröna att välja på. Spyflugor allihop. Skulle inte tro det.

De symbolmättade fjärilarna ovanför Venus omtöcknade huvud är desto lättare att artbestämma. Alla känner igen en citronfjäril. Till och med aurorafjärilen är någorlunda allmänt bekant. Hannarna med sina brandgula vingspetsar är omisskännliga och eftersom arten har varit vanlig så länge någon kan minnas, också i dag fastän många vill tro att insekterna snart är försvunna, är jag säker på att Ivar Arosenius hade sett den. 

Hans bildminne var fenomenalt. Bäste vännen Ernst Spolén berättade sent i livet om hur Ivar lärde sig att memorera en kassaskåpsnyckel så på kornet att han ur minnet kunde tillverka en likadan, varför en bana som inbrottstjuv framstod som ett lockande alternativ. 

Ändå var han inte utfattig de där sista åren. Framgångarna i Paris följdes av motsvarande genomslag på hemma­plan, dessutom hade Eva pengar från det snabbt växande mejeriet, så när de på nyåret 1907 flyttade till Älvängen utanför Göteborg tycks livet ha lekt. Att också det huset revs är verkligen synd; 1973 var stugan i så bedrövligt skick att man lät bränna ner den och därmed försvann en kulturskatt av samma kaliber som Sundborn eller Zorngården, bara mindre tillrättalagd för veckotidningsmarknaden. En tröst är att konsten överlevde. Släktens mjölkpengar bidrog dessutom till att många av de bästa verken i dag finns på museer.

Hur som helst, mitt fynd är blåvingen. Javisst! Vi befinner oss nu vid konstvetenskapens yttersta frontlinje och jag ska strax meddela något som ingen uttolkare förut noterat, men först en liten rundvandring i det rent språkliga. En blåvinge är ju oftast bara en blåvinge. Som en humla ungefär, i singularis. »Humlan är hotad«, skriver de i tidningarna, som funnes bara en art. Biologen tar sig för pannan och invänder magsurt att man enligt samma debila barnalogik lika gärna kunde säga att fågeln är hotad, utan att närmare beakta skillnaden mellan kungsörn och gulhämpling.

Det finns en helvetes massa olika humlor, varav många är odrägligt vanliga, och likadant är det med blåvingarna. En stor fjärilsfamilj, bara i vårt land finns fler än tjugo arter, och i hela världen tusentals. Några av dem upptäcktes av ingen mindre än Vladimir Nabokov som under kriget var professionell entomolog vid Harvard, expert på just blåvingar, vilket ju är rätt festligt med tanke på att blåvingarna på svenska också kan syfta på underåriga flickscouter som antagligen hade fått Humbert Humbert, antihjälten i Lolita, att gå upp i brygga av hänförelse. Men det är som sagt bara på svenska. Hos engelsmän och amerikaner heter blåvingar blues, vilket i och för sig också går att förstå på olika sätt.

Apropå det bad nyligen mitt italienska förlag om ett oöversättligt svenskt ord, vilket som helst, till en reklamkampanj för nordisk litteratur. Det slår mig nu att blåvinge hade passat bra, just för dess vagt pedofila dubbelbotten, men det tänkte jag inte på då; i stället skrev jag raggbock (Tragosoma depsarium), en imposant och sällsynt skalbagge vars namn syftar på dess getaktiga anletsdrag och raggiga behåring men som ändå ofelbart får alla kvinnor att le, inte för att de är intresserade av skalbaggar (det är de sällan), utan för att alla normala kvinnor har mött en och annan raggbock i krogmiljö.

Det var en parentes. Åter till blåvingarna – som alltså finns av många slag. Bara i min egen trädgård flyger nio arter, men den svartfläckiga blåvingen (Phengaris arion) är dessvärre inte en av dem. En raritet. Ärligt talat har jag aldrig sett arten, så sällsynt är den. Desto roligare att Ivar Arosenius avbildar den i Rus. Ett tag lekte jag med tanken att målningens fjäril var en fetörtsblåvinge (Scoliantides orion), en ännu sällsyntare exklusivitet som i Sverige har sin starkaste population i förkastningsbranten mot Bråviken, ett bågskott från huset i Åby där Eva och Ivar bodde 1906. Men, nej. Det är en svartfläckig.

Den svartfläckiga blåvingen var mycket vanligare på den tiden, främst på grund av att naturbetesmarkerna var vida och magra på ett sätt som gynnade värdväxten backtimjan. Till historien om artens känslighet hör även dess intrikata symbios med en ovanlig pissmyra i släktet Myrmica. Försvinner den försvinner fjärilen. I England gick det till sist ända dithän att arten utrotades. Noll fynd. Borta. Det var på 1970-talet. Fast nu är den tillbaka igen, glädjande nog genom att man importerade levande larver från Sverige. Säga vad man vill, vår exportindustri levererar.

Så var det med den saken. Ivar Arosenius visste vad han gjorde. Naturligtvis finns möjligheten att han stal den svartfläckiga blåvingen ur någon bok – Christopher Aurivillius Nordens fjärilar (1891) till exempel – man jag antar ändå att han såg den själv en sommardag någonstans och gömde bilden i sitt minne för framtida behov. 

Nu för tiden flyger svartfläckig blåvinge mest på Öland och Gotland, men den förekommer även i Skåne samt på sina ställen i Mälardalen, där särskilt på kreatursbetade gravhögar från bronsåldern, vilket kan tyckas egendomligt, men som entomolog måste man vara beredd på allt. Väldigt mycket är väldigt konstigt hos insekterna; ändå är det mesta relevant och begripligt och lika nöjsamt att kunna som franska eller vilket annat språk som helst. 

I det här fallet erbjuder just urgamla gravfält exakt rätt betingelser både för backtimjan och pissmyror – och i förlängningen alltså för blåvingen som förevigades i Arosenius välsignade fyllemålning Rus. 

Tro mig, midsommarhelgens i varierande grad hedniska riter av erotisk art låter sig alla kombineras med sådana exkursioner i terrängen. Tricket är att inte supa sig dyngrak.