Inte komplediga

Under den kultstämplade Lollipopfestivalens storhetstid i Stockholm i mitten av 1990-talet hade musikern David Nyström tre konserter under en och samma dag. Han spelade med med Infinite Mass, Just D och Pontus Holmgren. Festivalgeneralen Håkan Waxegård hjälpte till med att baxa pianot mellan scenerna. Så fort den sista spelningen var över flög Nyström med ett litet vingligt plan upp till stadsfestivalen Storsjöyran i Östersund för nästa gig. En resa förknippad med dödsfruktan, och en hink på golvet för den som var nödig.

David Nyström tillhör dem som inte står längst fram på scenen utan i bakgrunden – kompet.

Han är i princip född i turnébussen och sov i många loger som barn. Pappa Billy Gezon spelade i The Violents, Jerry Williams kompband, mamma Anki Nyström spelade i Sunny Girls och tillsammans hade de Gezon Family. Själv drömde han om att bli dirigent. Övade enträget framför farföräldrarnas skivspelare till Beethovens femma. Skivdebuten kom redan i de tidiga tonåren på Micke Dubois, även känd som Svullos, låt »För fet för ett fuck« där han körade. I dag är David Nyströms huvudinstrument klaviatur.

Listan över David Nyströms medverkan på skivor och spelningar är imponerande. Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Pernilla Andersson, Mikael Wiehe, Caroline af Ugglas, Anna Ternheim, Håkan Hellström och Lisa Miskovsky, är några av artisterna han jobbar och har jobbat med. Hur många det handlar om har han ingen aning om.

Ett tag hade han två-tre spelningar i veckan på anrika Mosebacke i Stockholm. Länge kunde man där beställa en »Nyströmmare«. Bartendern levererade då en mellanöl och en trea Fernet Branca över bardisken i mörkt trä.

Många kompmusiker kommer inte från något garageband, utan har utbildat sig vid någon av landets musikutbildningar, ofta vid Kungliga Musikhögskolan »Ackis« i Stockholm. Där gick stråkduon Anna Dager och Hanna Ekström som senare lockades av pop- och rockvärlden. Den kändes friare, eftersom det främst handlar om att spela på gehör. Violinisten och violasten Hanna Ekström menar att de som är klassiskt skolade har en fördel eftersom de kan prata flera »språk« inom musiken. Om någon levererar noter har de inga problem, men inte heller att anpassa sig, lyssna och arrangera en låt på plats.

Även slagverkaren Magnus Olsson, som i sommar spelar med bland andra Melissa Horn, Last Days of April och Lars Bygdén, har gått på »Ackis« i Stockholm.

– Det är en liten värld. Det finns alltid en gemensam nämnare. Det är lite mysigt på så sätt, säger han.

Uppdragen kommer med kontakter. Artisten Marit Bergman tog i början av 2000-talet initiativ till en mejllista med kvinnliga musiker. När musikern Helen Prim började köra för Marit Bergman och kom med på listan tog hennes karriär äntligen fart.

Helen Prim flyttade till Stockholm från Hunnebostrand för att studera musik och lovade sig själv att ge det tio år innan hon skulle ge upp. Under nionde året släppte det, och drömmen som frilansande musiker förverkligades. Men hon ser även nackdelarna.

Att alltid vara tillgänglig, och att tillvaron som frilans är väldigt ekonomiskt osäker. Men hon tycker ändå att det är värt det.

Anna Dager beskriver livet som en ständig stand by-tillvaro, delvis beroende på det instrument hon spelar.

– Stråk är oftast det sista folk tar med sig. Om folk får pengar över eller får en vision om stråk så sker det i sista stund. Vi har ofta tomt i kalendern men jobbar ändå hela tiden, berättar hon.

För den kompmusiker som lyckas och blir flitigt anlitad kommer uppdragen ofta i sjok eftersom livespelningar ofta är säsongsbetonade – speciellt sommaren.

För ett par år sedan hade trummisen Lars Skoglund fyra konserter med olika artister under 24 timmar. Det hektiska dygnet började med tre akter på Way Out West i Göteborg. En akt var med Lykke Li och den andra med det egna bandet Laakso, under natten, med en timmas mellanrum, och en med Moneybrother förmiddagen följande dag. Strax efter den sista spelningen hoppade han på tåget för en konsert med Laakso återigen som spelade på en ungdomsfestival i Katrineholm.

– Inte optimalt, men det fungerade, säger han.

Under en annan festival i USA hade han tolv framträdanden på tre dagar med Lykke Li, och de fick springa mellan barerna med sina set. Lars Skoglund har ungefär 100–120 resdagar om året. Han talar om den oändliga väntan som är förenad med turnélivet.

– Det enda man gör är att vänta på saker. Man sitter och väntar på bussen, flygplatsen, i logen – och det blir aldrig något gjort under tiden, oavsett om man har tänkt det och tagit med synten för att sitta och klura på låtar. Det är ganska frustrerande. All tid som sipprar mellan fingrarna, säger han.

Frilanslivet som musiker handlar om mycket resande, mycket jobb och ganska lite betalt. Artisten Christian Kjellvander sa i en intervju med Helsingborgs Dagblad 2008 att »välbetald kompmusiker måste vara det bästa jobb man kan ha«. Men det är få band som har ett sådant gage. De musiker som får bäst betalt i Sverige spelar med artister som Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Håkan Hellström. Sedan är det ett rejält lönehopp ned till resten.

– Löneutvecklingen har varit negativ – de som var frilansande musiker på 1980-90-talen har gått ner i lön, berättar Magnus Olsson.

Orsaken till lönesänkningarna är musikbranschens omstöpning. Publiken vill inte längre betala för musik, vilket sänkt skivbolagens intäkter, och artisternas ersättning. När skivförsäljningen viker ger sig artisterna ut på turné för att dra in pengar. Årets sommar bjuder därför på fler festivaler än någonsin. Men, kompmusikerna står fortfarande sist i lönelistan.

– Jag personligen tycker oftast att jag tjänar rätt okej för att vara musiker. Men om man jämför med vänner i min närhet med »vanliga jobb« så tjänar jag ju ändå typ som en städare på Mc Donalds, säger Lars Skoglund.

Helen Prim har också känt av åtstramningen. Tidigare följde hon med enbart som körsångerska på vissa akter. I dag räcker inte budgeten till utan hon får ofta både köra, spela gitarr och piano, vilket hon dock tycker är roligare. Hon är som en orkester i sig. Om en musiker kan ta på sig fler roller i ett band så blir det inte en lika dyr produktion.

– En musikerkompis berättade för mig att han hade klagat över sänkt gage och pekat på att ljus- och ljudkillarna fick behålla samma nivå som innan. Då hade han fått som svar att »dem behöver vi ju«. Jag känner mig oftast inte utbytbar från artistens håll, utan det handlar mer om ekonomi, säger hon.

Som kompmusiker kan man spela tillsammans med en artist, turnera väldigt länge, tätt inpå. Ofta utveckla en vänskapsrelation. Då kan det vara tufft när artisten vill byta ut sina musiker. Samtidigt är det spelets regler, och alla vet det. Minst lika jobbigt är det när ett projekt är avslutat. Tomrummet fylls av osäkerhet.

– När jag kommer hem och stänger dörren efter mig kommer tankarna: Vad har jag nu? Jag har jobbat väldigt mycket, men har jag gjort något som är bestående? Man måste göra något meningsfullt med sin tid även när man inte spelar, för att kunna hantera det, säger Magnus Olsson.

Och det tar tid att anpassa sig till vardagslivet efter en längre tids turnerande. När Anna Dager efter ett par månader på vägarna kom hem till sin man visste hon knappt var hon befann sig. Första natten väckte hon honom och viskade: Ursäkta, var ligger toaletten? Han skakade chockat på huvudet.

Att kombinera stand by-tillvaron med familjeliv eller någon som har ett vanligt dagjobb är inte helt oproblematiskt. David Nyström har dragit ner på turnerandet sedan han fick barn. Det blev för slitigt. Helen Prim åkte däremot runt på spelningar förra sommaren samtidigt som hon ammade.

– Min man kom till diverse parkeringsplatser som jag ammade på. Allt går, men det krävs så klart att man har någon som ställer upp på det. Jag har snarare börjat gilla kappsäckslivet mer och mer, säger hon.

Den lite slängiga benämningen »komphund« som ibland används om kompmusiker, ger sken av en person som går till sitt jobb och bara gör det som krävs, håller takten och är ganska utbytbar. Begreppet speglar en fördom om att det handlar om misslyckade artister som får ta ett steg bakåt och stödja andra, men egentligen drömmer om något annat. I stället träder en bild fram av professionella engagerade musiker som artisterna inte kan klara sig utan, och även formas av.

Artisten Moneybrother, även känd som Anders Wendin, berättar att speciellt en av hans kompmusiker, Viktor Brobacke, har påverkat honom väldigt mycket.

– Han tillhör inte världseliten i trombon men har ett ljud och en känsla som har format min musik. Dessutom är han en av de där killarna som inte ens behöver ta med sig instrumentet upp på scenen för att imponera på en publik. Han kan köra på charm om det håller på att skita sig. Det finns många snubbar som jag älskar att ha med i mitt band. Någon för hans musikalitet. Någon för hans individualitet. Någon för hans höga arbetsmoral, säger han.

Lykke Li har i en intervju beskrivit Lars Skoglund som »den trummande sexsymbolen« och berättar att folk är helt galna i honom. Men också att han och de andra i bandet gör henne trygg när hennes egna scennerver spökar. Skoglund ser det som en fördel med att stå i bakgrunden. När det inte är blodigt allvar, kan han ta det hela lite mer med en klackspark. Framgången är inte hans egen i slutändan. Och därför inte heller motgången.

– Det är inte något negativt att man inte är väldigt ärelysten, säger han.

Många av musikerna fokuserar i stället på gruppdynamiken och att vara rätt person på rätt plats.

– Om jag känner att jag inte tar tillräckligt med utrymme – då ska jag ju satsa på att bli Prince i stället. Man är så framgångsrik som man själv tycker att man är, säger Magnus Olsson.

Men ett soloprojekt när tiden räcker till, det kan fungera som ett andningshål. Att få följa sina egna spår någon gång. David Nyström spelar just nu in en trippelskiva under namnet »New David«, som ska bli den fulländade kärlekshyllningen till hans sambo. Alla skivorna ska släppas på samma gång, men han kommer förmodligen att få ge ut dem själv.

I orkesterdiket

Musikersverige är en ankdamm. De flesta har spelat med fler än en av sommarens aktuella artister.
(Klicka på bilden för att förstora)

Sommarens festivaler och svenska akter i urval

Peace & Love
28 juni–2 juli, Borlänge
Artister: Håkan Hellström, Lykke Li, Mando Diao,Veronica Maggio, Oskar Linnros, The Sounds.

Putte i Parken
6–9 juli, Karlskoga
Artister: Daniel Adams Ray, Kajsa Grytt, Miss Li, Syket, Those Dancing Days, Håkan Hellström, The Concretes.

Visfestivalen i Västervik
14–16 juli, Västervik
Artister: Tommy Nilsson, Stefan Andersson, Susanne Alfvengren, Göran Fristorp, Åsa Jinder, Lars Demian, Pernilla Andersson.

Hultsfredsfestivalen
14–16 juli, Hultsfred
Artister: Bob Hund, Melissa Horn, Hoffmaestro, Peter Bjorn & John, Johnossi, Imperial State Electric.

Trästockfestivalen
21–23 juli, Skellefteå
Artister: Säkert!, Stefan Sundström, Sahara Hotnights, Those Dancing Days, Ola Magnell, Adept.

Piteå Dansar och Ler
27–31 juli, Piteå
Artister: The Ark, Veronica Maggio, Magnus Carlson & MRQ, Tove Styrke, Bo Kaspers Orkester, Those Dancing Days, Bullet.

Emmaboda
27–30 juli, Emmaboda
Artister: Niki and the Dove, Familjen, JJ, Den Svenska Björnstammen, Motoboy.

Storsjöyran
28–30 juli, Östersund
Artister: Veronica Maggio, Håkan Hellström, Daniel Adams-Ray, Säkert!, Orup, Lykke Li, The Ark, Timbuktu, Eric Saade, Anna Järvinen, Tove Styrke, Alexis Weak, Freddie Wadling, Mattias Alkberg, Pascal, Kajsa Grytt.

LuleåKalaset
4–6 augusti, Luleå
Artister: Adam Tensta, Anna Järvinen, Caroline af Ugglas, The Poodles, Daniel Adams-Ray, Håkan Hellström, Mustasch, Movits!.

Urkult
4–6 augusti, Näsåker
Artister: Looptroop Rockers, Hoven Droven, Junip.

Way Out West
11–13 augusti, Göteborg.
Artister: Thåström, Säkert!, Robyn.

Popaganda
26–27 augusti, Stockholm
Artister: Lykke Li, Those Dancing Days, Junip, Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir, Syket.