Irriterande bra

Josefine Klougart drack sammanlagt fyra öl under det halvår hon tillbringade på folkhögskola. När hennes kurskamrater samlades kring lägereldar och fester, satt Klougart uppe på vinden i självpåtagen exil. Hon skrev och hon läste. Maniskt. Sextonåringen som övertalat rektorn vid Testrup Højskole att få dispens för att plugga med de äldre studenterna, hade sedan barnsben, ja, på något oförklarligt sätt ända sedan hennes föräldrar började läsa högt för henne, vetat vad hon skulle göra med sitt liv: bli författare. Resolut fokuserad på sina drömmar började Josefine Klougart redan som femtonåring att gå på föreläsningar i idéhistoria och litteraturvetenskap vid Århus universitet – och en klassisk teckningskurs vid Århus Kunstakademi – samtidigt som hon fortsatte i vanlig skola.

Ungefär så börjar berättelsen om hur ett av samtidens mest lovordade danska författarskap föddes.

Det var 2010 och Josefine Klougart var mitt uppe i sin utbildning vid Forfatterskolen i Köpenhamn, när hon vid 25 års ålder fick sin första roman utgiven. »Stigninger og fald« blev rosad av recensenterna, och nominerades året därpå till Nordiska Rådets litteraturpris. Efter en start som hade kunnat ge vilken ung författare som helst både kalla fötter och skrivkramp, har Klougart på tvärs mot oddsen varit extremt produktiv. Sedan debuten har hon gett ut en roman om året, publicerat sig i välrenommerade internationella tidskrifter och blivit redaktör för litteraturtidskriften Den Blå Port. Hennes tredje roman »En av oss sover«, som nu finns i svensk översättning, blev även den nominerad till Nordiska Rådets pris; Klougart är ensam i Skandinavien om att ha fått två av sammanlagt tre romaner nominerade till priset. Danska kritiker har utnämnt Josefine Klougarts författarskap till ett av samtidens viktigaste, och kallat henne för Skandinaviens Virginia Woolf. Därtill har hon trots sin inte helt lättillgängliga ­prosalyrik lyckats nå försäljningsframgångar.

Får en så ung och begåvad kvinnlig författare vara hur framgångsrik som helst? Knappast. På skuggsidan av succén finns som väntat mothuggen. Inte bara att en blond, långbent kvinna får utstå rubriker som »Bambi-style« i pressen, kvaliteten på hennes verk har också diskuterats. Framför allt har nomineringarna till Nordiska Rådets litteraturpris provocerat delar av den danska kultureliten. Man har å ena sidan menat att debutromaner inte hör hemma i detta prestigefyllda pris, å andra sidan att Klougarts verk inte håller måttet. Författaren själv tycks inte bara ta saken med ro, utan också vara tryggt förvissad om värdet på sina verk.
»Det kan ta många år innan människor upptäcker varför en bok är viktig. Se bara på litteraturhistorien. Många verk har blivit starkt kritiserade bara för att senare stå och lysa som pärlor«, säger hon i en intervju i Jyllands-Posten.

Somliga människor föds gamla. Josefine Klougart säger sig vara en av dem. »Jag är bara så gammal. Så gammal och ensam«, som hon drastiskt formulerar det när den danska tidskriften Ud & Se följer henne hem till barndomens landskap, Mols Bjerge på östra Jylland, »det är som om jag föddes gammal och sedan har det bara successivt blivit värre för varje dag«. Det är lätt att förstå vad hon menar. Det är inte bara det att Klougart bekymmerslöst vågar tala om sådant som få andra gör; om känslan av hemlöshet och bottenlös ensamhet. Det är inte heller bara det att hon vid 28 års ålder redan känns så färdig, så mogen, som författare. För trots det till synes utåtriktade författarliv Klougart lever i Köpenhamn, med litteraturfestivaler, uppläsningar och flitigt medverkande i både tidningar och radio, lämnar känslan av att vara gammal och felplacerad i både tid och rum också spår i hennes verk. Josefine Klougarts ljusa karriär kontrasteras av mörkret i hennes romaner – det är ingen slump att hennes senaste roman, från 2013, heter just »Om mørke«.

»Jag tror inte att jag kan skriva om något som jag inte själv har upplevt«, har Klougart sagt. Hennes romaner är inte självbiografiska i den klassiska meningen, men ändå hänger de intimt samman med hennes liv och erfarenheter. Hon uppehåller sig ständigt vid stora existentiella teman; döden och kärleken, förlusterna och minnena, ensamheten. Och vid naturen – vid platsen – som det som formar en människa för livet. Debutromanen »Stigninger og fald« är en räcka prosalyriska fragment med minnesbilder från barndomens Agri vid Mols Bjerge, som tillsammans skapar berättelsen om en uppväxt. »Hallerne«, Klougarts andra roman, är en förtätad, destruktiv passionshistoria som för tankarna till Rut Hillarps 1950-talsverk »Blodförmörkelse och Sindhia«.

»En av oss sover« är en undersökning av kärleken och förlusten. En ung kvinna återvänder till barndomens trakter för att vara nära sin cancersjuka mor och för att läka ihop såren efter att ha förlorat två kärlekar på kort tid; »den avlidne mannen«, som inte alls är död men kallas så, och »den nye mannen«. Mest av allt kommer hon tillbaka i förhoppningen om få känna sig hemma, men upptäcker snart att livet och förlusterna förändrat henne så djupt att den familjära platsen blivit förfrämligad, oförmögen att erbjuda den plats i världen hon längtar efter; »för ett ögonblick får man kanske en känsla av att höra till. Att det finns något sådant som ett hem. Men så enkelt är det inte: det finns ögonblick av kollaps, livet består nästan inte av annat«.

Josefine Klougart borrar sig med precision ner i den smärtsamt förvirrade identitetsförlust som en lämnad människa upplever; den att inte bara förlora en älskad människa, utan också oundvikligt sig själv. Kärleken rymmer ett ofantligt mörker, har Klougart sagt. Samtidigt är hon övertygad om att den också är det enda motgiftet att tillgå mot livets svartsidor. »Det är nödvändigt att förhålla sig till döden för att kunna se kärlekens ljus och mörker, men ska man bara omfamna den och luta sig tillbaka? Fanimej inte. Det finns något vackert i att kämpa emot döden. Att inte vilja vara med på dess villkor. En sådan protest är kärleken.«

Suzanne Brøgger, den danska litteraturens grand old lady, stod vid kurscentret Hald Hovedgaard och betraktade en ung kvinna som obekymrat badade i en sjö på de mest osannolika ställen och tidpunkter, och tänkte: »Hur fantastiskt! Vilket mod.« Det var här, när Josefine Klougart var elev på Forfatterskolen och i färd med att skriva klart sin debutroman, som hon för första gången träffade Brøgger. En vänskap växte fram och ett släktskap identifierades. Det förefaller naturligt att Klougart, som nagelfar kärlekens väsen och oväsen, blivit något av en protegé för författaren som debuterade och blev feministikon över en natt med »Fräls oss ifrån kärleken«, 1973. Är Josefine Klougart en ung Suzanne Brøgger? Visst går det att spåra likheter i de rekordsnabba framgångarna, och måhända har också Klougart ärvt sin föregångares roll i den danska kärlekslitteraturen. Men där finns hos Klougart inte bara beundran och valfrändskap, utan också en tydlig vilja att markera självständighet gentemot arvet. En dubbelhet i förhållandet till Brøgger som nästan symboliskt skrivs in i Klougarts mesta kärleksroman, »En av oss sover«, i en scen mellan huvudpersonen och modern: »Är det konstigt med en sjal i håret, frågar jag henne. Eller är det för mycket Suzanne Brøgger.«

Någon svårighet att hävda sin egenart gentemot kultförfattaren lär Josefine Klougart heller inte få; om deras verk kretsar kring likartade teman skiljer de sig åt stilistiskt desto mer. Klougart är prosalyrikens fanbärare. Den som förväntar sig episka kärleksromaner med en tydlig struktur lär bli besviken. Klougarts litterära universum skrivs fram med många liknelser och bilder, med avbrutna meningar och framför allt med en fullständigt uppluckrad kronologi. Det senare är genomgående för hennes romaner, och något av en klougartsk käpphäst. Hela det första kapitlet i »Om mørke« är ett slags programförklaring till försvar för hoppen mellan tid och rum, mellan subjekt och objekt: »Form er en måde at meddele sig på, forbinde sig, en måde at lytte. Fra alle sider«.

Detta är Josefine Klougarts ärende. Att låta formen motsvara det oordnande, icke-kronologiska, som utgör grundvillkoren för alla människors liv. Allt, tid och rum, minnen och framtidsdrömmar, blandas samman i våra verkliga liv, så varför skulle de inte göra det också i litteraturen? Det är frågan Klougart ställer – till sig själv och till sina läsare. Mot det skulle man kunna invända att det som gör litteratur till litteratur är just att det inte är liv, men för någon som har språket så mycket i sin hand som Klougart må den långsamma, koncentrerade läsart hon kräver av sina läsare vara förlåten. Om någon har invändningar mot hennes sätt att skriva, biter hon av med uppfriskande kaxigt självförtroende: »Det är inte min bok som är konstig, det är den traditionella litteraturhistorien som är konstig.«

 Fakta | Josefine Klougart

Josefine Klougart, född 1985, växte upp i jylländska Mols Bjerge som mellanbarn i en syskonskara om tre systrar. Efter studier vid Århus universitet, läste Klougart på Forfatterskolen i Köpenhamn, där  hon lever i dag. Klougart har sedan debuten 2010 gett ut ytterligare tre romaner och ett par andra böcker i kortformat. Hon är också verksam som essäist, redaktör och föreläsare, och arbetar med möten mellan text och musik i samarbete med kompositören Bent Sørensen.

Boktips | »En av oss sover«

»En av oss sover« är den hittills enda titeln översatt till svenska. Den är inte bara en fascinerande undersökning av förlustens mekanismer, utan också – liksom debutromanen »Stigninger og fald«– en berättelse om författarens eget barndomslandskap, Mols Bjerge.