ISIS-kriget mot kulturen

Varför krossar man statyer? Författarna och journalisterna Jesper Huor och Anders Rydell har skrivit ett långt och ambitiöst essäreportage om denna fråga, om kriget mot kulturarvet. Boken handlar framför allt om Palmyra i Syrien och förstörelsen som skedde där.  

Författarparet har rest i Mellanöstern, pratat med experterna, intervjuat museimänniskorna, läst kulturarvsforskningen och kort sagt gjort jobbet. Gott så. Men någonstans tappar jag farten bland de långa miljöbeskrivningarna och referaten. Jag vet inte varför – ämnet är angeläget och de kan berätta sin story. Kanske är ändå rätt mycket välkänt för i alla fall mig – jag har själv rest vägen från Beirut till Damaskus som de beskriver, och jag följde ingående den Islamiska statens uppgång och fall. Frågan är om Palmyra räcker för en hel bok? 

Där krossade Islamiska statens fanatiska kulturkrigare kulturarvet – annat såldes på den internationella antikvitetsmarknaden som Huor och Rydell ingående beskriver.  

Boken är lättläst, och även om detaljerna är nya är mycket av den övergripande storyn ändå välbekant. Men trots deras tunga research får man i slutet av boken helt plötsligt veta att en faktauppgift är svår att belägga. ”Detsamma”, fortsätter författarna, ”gäller flera andra uppgifter i den här boken, huvuddragen är klarlagda men detaljerna undflyende.” Lite snopet att få se denna brasklapp på sidan 217. 

Men det gnistrar till när de skriver om hur de stöter på de vanliga antisemitiska konspirationerna om att ”judarna” låg bakom Islamiska staten – jag har själv mött den skrönan bland välutbildade personer från Mellanöstern. Liksom när de belyser att den Islamiska staten faktiskt hade en del teologiska argument som har stöd inom islam och islams historia. Kommer ihåg att många rättänkande människor försökte hävda att de inte hade med islam att göra överhuvudtaget när det begav sig. Men samtidigt skriver författarna att Islamiska staten i sin tidskrift Dabiq inte bara berörde religion utan även politik. Men hallå! Islamismen är en politisk rörelse. Den handlar om att skapa en Islamisk stat – precis som profeten Mohammed för övrigt. Detta borde väl vara elementärt? 

Avdelningen störade småsaker blev dock lite för stor för att inte tas upp: Soldater och milismän i Syrien har i regel inte ”kpistar” utan Kalasjnikovs, det vill säga automatkarbiner. Det finns inget bilmärke som heter ”Toyota Lexus”, utan Lexus är Toyotas lyxsegment. Författarna beskriver sådana bilar med ”biffiga radioantenner” – de syftar troligen på snorkeln till motorn som fyrhjulsdrivna terrängfordon har för djupare vattenpassager. Snorkeln brukar sitta just där radioantennen förr i tiden fanns på bilar. Poliser hänger i regel heller inte i ”baracker” utan i kaserner (som heter ”barracks” på engelska). Författarna påstår även att ”ryssar” kämpat för IS – men jag gissar att de syftar på människor från muslimska minoriteter från Ryssland. Den kinesiska muren byggdes inte som skydd mot fiender i väst utan mot fiender i norr. Skärpning förlaget. Och försök städa lite bland upprepningarna. Det finns fortfarande läsare som är petiga med detaljer. 

Slutligen – det är en dyster historia Huor och Rydell berättar. Men ibland kan jag inte låta bli att hålla med en intervjuad syrisk arkeolog: 

– Jag har sett halshuggningar, huvudlösa lik på gatorna, efter det spelar några mumier ingen roll. En enda droppe av en oskyldig människas blod är värt mer än alla mumier i hela Syrien! 

Kulturarvet är förstås oerhört värdefullt. Men människoliv är ovärderliga. 

***

Läs även: Förhäxande om häxprocesser

Läs även: Humorkryddad hönssoppa