Italiens skulpturer kritiseras för sexism
Tiotusentals statyer av mäktiga män över hela landet medan skulpturerna av kvinnor är få och avklädda.
Bild: Jennifer Wegerup / TT
Jag minns första gången jag som tonåring såg statyn av Gamla Testamentets jättedödare David, i Florens. Hur jag blev förförd av Michelangelos mästerverk, skapat mellan 1501 och 1504. Skönheten i varje detalj av statyn, uppförd i skimrande vit marmor från toskanska Carrara.
Lika väl minns jag första gången jag såg statyn av La Lavandaia, Den lilla tvätterskan, i Bologna. En anonym liten skulptur av en namnlös kvinna, på en gräsplätt mellan två gator. Den är ett samtida verk tänkt att exponera tvätterskornas slit och utsatthet, men har vållat debatt. För visst låg gamla tiders tvätterskor på knä, men inte riktigt i den ställningen – och de skötte inte tvätten nakna.
Skaparen, Saura Sermenghi, må ha velat visa kvinnan sedd med manssamhällets ögon, men kritikerna hävdar att konstnären bara sökt uppmärksamhet på det enklaste och mest banala sätt.
Den sexiga lilla tvätterskan är tyvärr inte ensam i genren. År 2021 avtäcktes statyn av Plockerskan, en anonym skördearbeterska i syditalienska Sapri, känd från en berömd dikt. Hennes generösa former och åtsmitande kläder fick skarpa reaktioner. Av de mycket få kvinnliga statyer som finns i Italien är en majoritet anonyma och sexualiserade, om man inte räknar med de tusentals statyerna av jungfru Maria. Blott den heliga Madonnan, Jesu Moder, tycks kvalificera sig för att vara både namngiven och påklädd.
Organisationen ”Mi riconosci?” (Känner du igen mig?) har kartlagt alla statyer av kvinnor runt om i Italien. Landets tiotusentals manliga statyer avbildar bibliska eller historiska personer som krigare, kungar, författare, politiker och andra mäktiga män. I hela landet finns emellertid bara 115 statyer av verkliga historiska kvinnor. Konsthistorikern Ludovica Piazzi förklarar detta med att kvinnor genom historien slitit i det tysta och haft som uppgift att pryda världen snarare än att styra den.
”Det är därför det ser ut som det gör. Desto större anledning finns det att lyfta fram alla kvinnor som gjort och gör viktiga saker. Dagens unga flickor behöver andra förebilder än ytliga influencers”, säger Piazzi.
Luciano Massarri, direktör för den anrika konstakademin i Carrara, är av samma åsikt när vi möts bland akademins vackra salar fyllda med konst, böcker – och statyer. En knapp mil bort, ovanför oss i bergen, bryts den åtråvärda marmorn, precis som på Michelangelos tid. I verkstaden kämpar studenterna med att ta fram statyer av olika kända kvinnor. De har en bra bit kvar till Michelangelo-klass på verken men ambitionerna är stora, berättar Luciano Massarri.
”Inte bara i Italien utan i hela världen finns få monument över kvinnor. Det kvinnor åstadkommit har hamnat i skuggan. Nu tar vi vårt ansvar med det här initiativet och lyfter fram kvinnorna. Statyerna placeras ut runt om i landet”.
Även Florens borgmästare Dario Nardella har uttalat att han skäms över att en av världens främsta konststäder har sådan slagsida i skulpturutbudet. En kvinna som gjorde stora insatser för att bevara Florens rika konstskatter till eftervärlden var Anna Maria Luisa de’ Medici. Hon var den sista representanten för stadens en gång mäktigaste familj och dog den 18 februari 1743.
Förra året, exakt 280 år efter hennes död, restes en staty av henne i staden under en högtidlig ceremoni. Jadå, hon är placerad på flott plats mitt i turistflödet – och fullt påklädd.
***
