»Jag är en tokjävel som bara vill dominera«

Text:

Det här kommer att bli ett riktigt skitliv, tänkte Thommy Berggren när han en kväll vandrade hem från biografen i Göteborg. Regnet föll. Han var 12 år. Hans mamma jobbade på fabrik, pappan var sjöman. Och pappan söp. Söp ihjäl sig. »Rundgång«, kunde det heta när han drack. Under en rundgång kunde pappan hamna i Lappland eller Köpenhamn. Men det fanns ingen aggressivitet i honom. Både han och mamman var bra människor. Det var nog Thommys räddning. Och så filmen. Han var jämt på bio. Några år senare skulle han själv göra en minnesvärd roll som den författaraspirerande arbetargrabben Anders i Bo Widerbergs »Kvarteret Korpen« (1963). Det blev inget skitliv.

Det är mörkt i salongen. Klockan är halv elva på förmiddagen. Det är första repetitionsdagen av Molières »Tartuffe« på Stockholms stadsteaters stora scen, två veckor före premiär. Thommy Berggren, som regisserar pjäsen, hoppar upp och ner mellan scen och salong. Skådespelarna Johan Rabaeus och Dan Ekborg, som spelar huvudrollerna, repeterar i Anna Asps scenografi, inspirerad av de ståtliga slottsinteriörerna i Versailles. En kort diskussion utbryter kring hur man ska lösa inledningen av en scen. Även ljusteknikern gör sin åsikt hörd via högtalarna.

– Många har synpunkter men det är jag som bestämmer, säger Berggren halvhögt och tar ett kliv upp på scengolvet. Sedan skrattar han.

Thommy Berggren har gjort sig känd för sina mörka, laddade uppsättningar av Harold Pinters pjäser, som »Hemkomsten« på Dramaten (1993) och »Fastighetsskötaren« (2004) på Stockholms stadsteater. I dessa pjäser ligger dramat och pyr mellan raderna. Att han nu ger sig i kast med Molières klassiska komedi om den religiöse hycklaren som nästlar sig in i en förmögen familj, är otippat. Men under repetitionen känns spelstilen från Berggrens tidigare uppsättningar omedelbart igen. Lågmäld, intensiv, utan stora gester. Han är allergisk mot den teatraliska tonen. Han söker det rena uttrycket.

– Jag tål inte att höra de där tillgjorda rösterna för jag är så jävla intresserad av människorna bakom! Man förminskar sig själv när man lackerar och förställer den egna rösten.

Att Börje Ahlstedt i sina omsusade memoarer anklagar honom för att vara »posör«, någon som speglar sig i sitt eget ego, verkar inte bekomma honom.

– Jag kan inte ta det där på allvar. Börje och jag har skojat med varandra i 25 år, de gånger vi har stött ihop. Jag vet inte varför han har sagt det där.

Frågan om hur dominant han är som regissör hinner inte ställas förrän han levererar ett högljutt svar.

– Jag skulle aldrig kunna jobba med en sådan som mig själv. En sådan tokjävel som bara vill dominera och bestämma! säger han självironiskt.

Thommy Berggren har själv lång erfarenhet av att arbeta med viljestarka regissörer, inte minst legenden Alf Sjöberg. Han minns uppsättningen »Pappersblommor« på Dramaten 1976 där han spelade mot Anita Björk. Sjöberg och Berggren bråkade. Till slut sa Sjöberg: Vad vill du egentligen? Jag har ett enda önskemål, sa Berggren, jag vill att du ska vara tyst. Hur länge då? frågade Sjöberg. Tre dagar, sa Berggren. Ja för fan, jag ska vara tyst i tre dagar, svarade Sjöberg. Nästa dag satt regissören tyst i salongen, med rocken på. Klockan tre sa han tack för i dag och gick hem. På kvällen ringde Sjöbergs fru hem till Berggren: Alf bara kräks, sa hon, och han har inte varit sjuk på femtio år. Konstigt, tänkte Berggren. Nästa dag likadant. Sjöberg satt tyst i salongen, med rocken på. På kvällen, nytt samtal från Fru Sjöberg: Alf spyr oavbrutet, vad är det som har hänt? Ingenting, sa Berggren.

– Men jag tänkte: Har han blivit sjuk av att vara tyst? Jag tyckte synd om honom. Så nästa dag sa jag: Affe, hur ska jag stå här? Ja visst, sa han och hoppade upp på scen och pratade till klockan tre. På kvällen ringde Sjöbergs fru och sa: Alf mår jättebra, han äter som en häst!

Själv vägrar Thommy Berggren att bli ångestladdad på grund av jobbet. Han gräver aldrig ner sig för att en repetition gått dåligt. Han lever för sina barn och arbetet.

Blir du inte sugen på att spela själv när du sitter i salongen?

– Jo det är klart! Det är därför jag springer upp så mycket på scen och visar scenerier. »I dag är han bra spelsugen«, säger de ibland i ensemblen.

Ändå har Thommy Berggren inte stått på en teaterscen sedan han gjorde Vladimir i Becketts »I väntan på Godot« på Dramaten 1991. Första rollen på Dramaten var Nick i Edward Albees »Vem är rädd för Virginia Woolf?« (1963) Då hade han just kommit till Stockholm från Göteborg, samma år kom hans två första filmer med Bo Widerberg som regissör: »Barnvagnen« och »Kvarteret Korpen«.

På senare år har han mest gjort mindre roller. Bland annat i tv-serien »Offer och gärningsmän« (1999) i ett briljant manus av Klas Östergren. För sin insats i »Glasblåsarens barn« (1998) fick han en guldbagge för bästa manliga biroll. Och i Sofia Fredéns »Kontorstid« (2007) dök han så upp igen – denna gång som bisarrt rolig företagsledarguru som strör floskler kring sig.

Varför är du så sparsmakad med dina roller?

– Jag hade filmerbjudanden från både Europa och Amerika. Men det är svårt att spela på ett annat språk, jag vill inte kompromissa. Jag hade kunnat göra som Max von Sydow och bara spela ubåtskaptener och långa blonda tyskar, men det hade jag ingen lust med.

Du hade kunnat spela mer i Sverige?

– Ja, men det där med att spela på scen … det har jag lagt av med.

Varför det?

– Jag fick en hjärtrusning under ett genrep av »Slutspel« (Dramaten 1999). Jag var tvungen att bryta föreställningen och det blev aldrig någon premiär. Jag äter fortfarande tabletter, en av hjärtklaffarna går för snabbt. Det är huvudskälet till varför jag inte spelat på scen. Men jag är jävligt sugen på att spela. Jag kommer att göra det igen.

Spela vadå?

– Hamlet!

Han skrattar.

– Många har frågat mig genom åren varför jag inte har spelat Hamlet. Det hade jag velat, men det blev inte så.

Du var väldigt rolig i Bergmans uppsättning av »Lång dags färd mot natt« (Dramaten 1988) då du spelade den äldre brodern Jim.

– Bosse Widerberg brukade säga: »Du är egentligen komiker, du borde spela fars.« Det stämmer kanske. Ändå gjorde jag mest dramatiska roller.

Du skulle ha regisserat Mikael Persbrandts enmansföreställning i höstas på Oscarsteatern. Sedan blev den framskjuten till januari, och nu är den framskjuten igen på obestämd framtid. Blir det någon premiär?

– Jag vet inte. Nu ska Micke först filma i Amerika och spela björn, ve och fasa! Sedan får vi väl se. Micke ville ha mig som regissör och jag skrev också ett manus. Sen kom Peter Birro med i processen. Hur läget är just nu vet jag inte.

Thommy Berggren har gjort en ordentlig klassresa från arbetarhemmet i Göteborg till ett hus med körsbärsträd och kryddträdgård på Djurgården i Stockholm. Där bor han med matskribenten Monika Ahlberg och deras tre barn William, 16, och tvillingarna Rakel och Beata, 12 år. Han längtade oerhört efter barn, till slut var längtan så stark att när han gick på fest och det kom in en gravid kvinna i rummet var han tvungen att gå därifrån. Han hann bli 57 år innan han blev pappa. Nu står han varje morgon i fönstret i det gröna trähuset på Djurgården och ropar »Jag älskar dig, William!«, »Jag älskar dig, Rakel!«, »Jag älskar dig, Beata!«. Han går ofta på fotboll med William. Och med alla barnen på krogen. Till Prinsen eller Sturehof.

Det blev ett bra liv.

»Tartuffe« har premiär den 12 februari på Stockholms stadsteater.