»Jag bad honom slita Tjajkovskij i stycken«

Så har amerikanerna plötsligt börjat drömma våta drömmar om tåspetsskor. Och »Svansjön«-biljetterna på New York City Ballet har blivit »the hottest ticket in town«. Anledningen är Darren Aronofskys psykologiska thriller »Black Swan«. En berättelse om en ballerinas hårda kamp för huvudrollen i »Svansjön«, något som växer till ett intrikat drama om svartsjuka, sex, besatthet och dualitet.

Allt sedan Aronofsky slog igenom 1998 med independentfilmen »Pi«, en mentalt uttröttande historia om ett schizofrent mattesnille, och sedan fortsatte att pröva publikens tålamod med nattsvart drog­elände i »Requiem for a Dream« och svuls­tig hybrid-science fiction i »The Fountain«, har han både hyllats och sågats. Med »The Wrestler« och nu »Black Swan« når han fram till den breda publiken. Kvintetten filmer vittnar om en berättarmässigt våghalsig, tekniskt kunnig och inte minst modig regissör.

Din förra film var »The Wrestler«, ett drama om en avdankad brottare som försöker göra comeback. Det kan tyckas att den är mycket olik »Black Swan«. Eller?

– Nej, för mig hänger de ihop. Både brottare och balettdansörer använder sina kroppar på ett fysiskt sätt. Och de skadar kropparna. Det är mer påtagligt i brottningsvärlden, men balettdansörer sliter hela livet för att få det att se enkelt ut. Där finns mycket skador och smärta. På det sättet är filmerna lika. Men samtidigt är det olika världar, eftersom balett ses som något högtstående, som »high art«, medan man ser ner på brottning, det är »low art«. Jag tycker det är intressant att hitta likheter mellan en 55-årig döende brottare och en 22-årig balettdansös.

Jag har hört att du tycker om misstag.

– Ja. Det finns någon som sagt att »ibland är det misstagen som skapar konsten«. Tänk på »The Wrestler« och på Bruce Springsteens låt till den, om »a one legged dog«. Mickey Rourke, han består bara av misstag, han har inte haft någon kontroll över det han gjort. Det är då det gäller att ta tag i det och skapa något av det.

Utöver några filmer som Michael Powells mästerliga »De röda skorna« har det gjorts få filmer som utspelas i balettvärlden. Är det en svår värld att komma in i?

– Oerhört. Balettvärlden bara ryckte på axlarna åt oss, man besvarade inte våra telefonsamtal. Mycket, mycket sakta gick de med på att ge oss tillträde till sin värld.

Det är Tjajkovskij vi hör, men det låter inte som vanligt.

– Nej, för mig har Tjajkovskijs musik, och inte minst »Svansjön«, använts för mycket under åren. Det har nästan blivit så man skrattar åt den. Så jag bad min kompositör Clint Mansell ta tag i Tjajkovskij, slita musiken i stycken och använda den på nytt för att få fram smaken av den.

»Black Swan« är nästan sönderhyllad, inte minst får Natalie Portman berättigat beröm för huvudrollen. Men du hade problem med att få den gjord?

– Jag hade haft idén till filmen i tio år. Det var så länge sedan som jag för första gången talade med Natalie om den, fast jag var då lite osäker på om hon skulle klara av att lära sig dansa så mycket som det krävdes. Men när allt var klart var den ännu svårare att få pengar till än »The Wrestler«. Och den var en mardröm! Ingen studio var intresserad av att göra »Black Swan«, och den finansiering vi till sist fick ihop försvann två veckor innan vi skulle börja filma. Efter en vecka, då jag var beredd att ge upp, gick Fox Searchlight, som jag arbetat med tidigare, in med pengar.

»Black Swan« har biopremiär den 4 mars.