Jag, Coppola

På porträttbilder tittar Sofia Cop­pola slående sällan rakt in i kameran. Blicken är riktad mot något privat. Leendet är lite trevande, som om det egentligen var en reaktion på ett sorgligt minne. När jag tittar på bilder på dem båda blir det plötsligt uppenbart att Scarlett Johansson lånade just det leendet till sin sorgsna och ensamma antihjältinna i Coppolas »Lost in Translation«. Det betyder förstås inte att Coppola alltid är fundersam. Lika gärna kan de melankoliska porträtten ha blivit ett visuellt manér som kopieras om och om igen av romantiska bildredaktörer. Det passar ju in i den rätt trötta klichén om kvinnliga konstnärer som eteriska naturväsen som knappt går att fånga på film.
Ändå tror jag att fotografierna reflekterar en essentiell dualitet i Sofia Coppolas personlighet. Artiklarna må handla om hennes kreativa frihet, om hennes särställning som ung, kvinnlig auteur, om manusens och bildspråkets styrka och intelligens. Hennes starka familjeband och vänskaper är väldokumenterade. Festivalbesök och andra arbetsresor gör hon i stora sällskap. Men på bilderna ser hon ensam ut.

Ett tankfullt flickansikte med blicken nedåt vänster fyller också den allra första rutan av Coppolas enkla manus- och regidebut »Lick the Star« från 1998, som går att finna på Youtube. Sjundeklassaren Kate återvänder till sitt flickgäng i skolan efter en tids frånvaro och finner att hon har förlorat sin plats. Samma omvälvning drabbar också klassens populäraste tjej, den dominanta Chloe, som snart försöker ta livet av sig. Utan konstant bekräftelse har hon ingen identitet. Att den tysta Kate iakttar henne till slutet märker hon knappt.

Alla Coppolas långfilmer är variationer på samma tema. Självmordsmotivet och tonåringarna går igen i »The Virgin Suicides«, där förortssystrarna Lisbon blir så paralyserade av tristess att inga andra handlingsmöjligheter återstår. I både »Lost in Translation« och »Marie Antoinette« reser en ung kvinna till ett främmande land som brud, blir isolerad från alla normala sociala sammanhang och inleder en förbindelse med någon hon tror ser henne.

Det är med de suktande grannpojkarna i »The Virgin Suicides« som med Bill Murray i »Lost in Translation« och von Fersen i »Marie Antoinette« – hela hovet i den filmen egentligen – att dessa iakttagare nog mest ser sin egen längtan. I filmerna tvingas vi tittare ofta att dela den blicken, så protagonisterna förblir ouppnåeliga även för oss, mysterier bakom milda leenden. Att kalla dem protagonister är förresten att ta i: Coppolas kvinnliga huvudpersoner är ofta nästan handlingsförlamade och måste sprängas ur sina fängelser av beundrande män och besvärjas av oss tittare att göra ett val, vilket som helst.

Sofia Coppola har en rätt pessimistisk syn på sina kvinnors – kanske många kvinnors, generellt – möjligheter att förändra sina liv. Ett jungfrusjälvmord är ett ganska dåligt sätt att fly från en dominant far. Att som Charlotte i »Lost in Translation« ersätta en frånvarande konstnärsman med en annan fungerar inte i längden. Marie Antoinette, hustru till en kung och syster till en kejsare, har inget handlingsutrymme och därmed inte en sportslig chans att tänka själv, regera, reagera, fly. Jag slås åter av hur lite vi får veta om de här kvinnorna. De har ingen röst. De producerar ingenting. Att läsa film biografiskt är fruktansvärt omodernt och om man inte passar sig med just Cop­polas kvinnofigurer har man dessutom snart avfärdat henne som en av de där eteriska konstnärsälvorna igen. Så jag förtydligar: jag tror faktiskt inte att Sofia Coppola själv är en riktningslös lyxhustru som flyter omkring i anonyma korridorer. Hon har en röst, är självklar upphovsman till sitt berättande och självsäker chef över sitt filmteam.

Den självsäkerheten kommer bland annat av privilegiet att ha fått utforma sitt skapande i lugn och ro tack vare familjens relativa ekonomiska oberoende och den status det i Hollywood innebär att vara dotter till Francis Ford och Eleanor Coppola och sondotter till kompositören Carmine Coppola. När Sofia vann sin Oscarsstatyett (för manuset till »Lost in Translation«) var hon den tredje generationen på raken att lyckas med bedriften. På filminspelningar är regissören kung, och hon är uppfostrad som en prinsessa. Men det är viktigt att minnas att hon inte stannade där: nu är hon själv kung, en av bara tre kvinnor som alls nominerats till en Oscar för regi.

Ändå är det också uppenbart att hennes filmer utforskar återkommande teman och känslor. Att anta att deras centrala frågor inte skulle beröra henne privat vore löjligt. Utskrivna och listade låter de självbiografiska kopplingarna nästan banala. Att någon som vuxit upp på filminspelningar intresserar sig för liminala och kulissartade inte-riktigt-någonstans-miljöer, som villaförorter och hotell, är knappast konstigt. Att någon som filmdebuterade redan som bebis (i »Gudfadern«, 1972) skriver om utanförblickar som bekräftar utan att se och när som helst kan vändas bort är ganska uppenbart.

Coppolas nya film heter »Somewhere«, och utspelar sig till stora delar i olika hotell, inte minst i Los Angeles rosa sagovilla Chateau Marmont, där globala kändisar som inte vill hålla sig med boenden i Hollywood även i verkligheten ofta bor i längre perioder. Det är alltså ett typiskt Coppola-»någonstans«, varken hemma eller borta, privat eller offentligt. Motivet med flickan i främmande land återkommer i form av elvaåringen Cleo, som dyker upp för att besöka sin pappa, en Hollywoodstjärna som inte verkar tro på något längre och lever rövare främst, anar man, av ren tristess. Nej, jag tror inte att relationen direkt handlar om Sofias relation till sin far. Men manuset måste vara präglat av hennes uppväxt.

»Somewhere« vann Guldlejonet i Venedig men mottagandet har varit blandat. Jag tar mig friheten att redan vara fascinerad, men det beror förstås på att jag är lite besatt av Coppolas projekt, av kvinnan som sällan talar om sig själv men ändå tycks berätta sina mest privata drömmar genom sina både släta och bråddjupa filmer.

Hon illustrerar och deltar i processerna som mytologiserar hennes gudalika unga kvinnor. Ändå bjuder hon i deras undflyende blickar på en glimt av de alldeles vanliga, hoppfulla flickorna bakom skalet.