»Jag funderade först på att köpa ett riktigt vapen«

Olle bor i ett gammalt vitt trähus i två plan med rejäl trädgård, stockrosor och växthus. Det ligger på huvudgatan i Gräfsnäs*, den första man kör in på, och är omgivet av andra gamla trävillor.

– Jag bor precis där jag vill bo nu, jag vill inte bo någon annanstans. Jag ångrar inte alls att jag flyttade hit, tvärtom. Jag blir ständigt påmind om hur bra jag har det.

Men Olles första år i Gräfsnäs var från och till jobbiga. »Sju« – den första skivan på sju år – släpptes ungefär samtidigt som »En film om Olle Ljungström« hade premiär, och plötsligt ringde journalister från hela landet och ville veta saker. Varför bodde han i Gräfsnäs? Varför hade han inte hörts av på sju år? Och hur mådde han egentligen?

Olle hade ingen större lust att prata om sin hälsa. Och varför var det så konstigt att han inte hade släppt en skiva på länge? Han hade tröttnat på musiken förr.

Till slut stängde han av telefonen, blev i det närmaste omöjlig att kontakta. Han gillar egentligen inte intervjuer.

– Jag är inte så förtjust i att upprepa mig.

Efter att ha brutit fötterna var han under lång tid ganska orörlig, vilket gjorde honom deppig. Han missade att odla sin trädgård och ta långa promenader på våren. I stället fick han åka fram och tillbaka till olika sjukhus, och be om hjälp så fort han behövde ha hem lite mat eller mjölk. Dessutom var han inne ytterligare en sväng på avgiftning.

Nu har fötterna läkt, sjukhusbesöken sker allt mersällan, han har sällskap och ännu fler bekanta i området. Att flytta hit var som att ge kroppen en åretruntjulklapp, menar Olle. Här i Gräfsnäs kan han koppla av på ett annat sätt.

– Jag hade ett erbarmligt liv i Stockholm. Här är det okej om ingenting händer. Jag har ingen ångest om jag ligger och kollar på tv i tre dagar. Jag fullständigt skiter i det.

En vanlig dag i Gräfsnäs ser ut ungefär så här: Olle vaknar sent, äter frukost och sitter och läser en stund. Han pratar i telefon, hämtar posten, dricker stora koppar te och äter mängder med smågodis. Grannar dyker ofta upp för att säga hej, kanske få en kopp kaffe. Är det dåligt väder fortsätter Olle att läsa hela dagen. De fyra tv-apparaterna står alltid på. Är det fint väder kan det hända att han åker in till Alingsås eller Göteborg och fördriver tiden där ett tag. Eller bara är.

– Jag gör inte så mycket, det finns inga direkta rutiner. Jag promenerar en hel del, och så umgås jag med de grannar jag känner. Ibland får jag besök. Ibland får tiden sysselsätta sig själv.

Inne i Olles hus ligger det böcker lite varstans, Lubbe Nordströms reportagebok Lort-Sverige bredvid Tintin-albumet »Solens tempel«.

– Jag läser alltid flera böcker samtidigt, jag har små stationer, blåbärsstopp, böcker utlagda här och där som jag läser i när jag råkar få syn på dem.

Han läser mycket, har gott om tid till det. Steinbeck är den som har hängt med längst, det är en författare som han fortfarande tycker väldigt mycket om.

– Numera läser jag nästan bara bra böcker, för jag går dels på rekommendationer, dels läser jag klassiker som jag inte har läst tidigare. Så det blir många säkra kort. Det är lite tråkigt, för det är ganska sällan jag blir överraskad, »oj, det här var en ny, ung, som jag inte kände till«. Det vore kanske kul att vara lite mer insatt, men nu är jag inte det.

När det gäller tv ser han allt från »Kvinnofängelset« till dokumentärer om hur det går till i en mutterfabrik. Han gillar »Sports Disasters« också, programmet med »formel 1-bilar som krockar och människor som brinner«.

– Och jag har ännu inte sett alla »South Park«-avsnitt, så det brukar jag försöka pricka in. På nätterna kan jag titta på precis vad som helst. Men häromdagen gick »Scooby-Doo« på tv, versionen med skådisar, inte den tecknade. Den gick inte att titta på.

Han gillar att stå i dörröppningen på baksidan av huset och skjuta med luftgevär. Då letar han upp olika mål – en vattenkanna i trädgården, till exempel – och försöker pricka.

– Jag funderade först på att köpa ett riktigt vapen av någon gammal knarkare, men så tänkte jag att med min tur skulle jag väl lyckas pricka någon gammal tant och åka in för resten av livet.

Massor med saker är bra med att bli äldre, tycker Olle. Det mesta handlar om hur man hanterar sig själv. Han känner sig lugnare, mycket mer stabil.

– Jag har inte samma skräck för allting längre. Men samtidigt är det ju jävligt mycket tråkigare, mycket pissigare, och det är trist. Jag kommer aldrig att sova i ett tält på en popfestival igen. I och för sig har jag aldrig varit intresserad av att göra det, men helt plötsligt inser jag att det inte ens är tillgängligt längre.

I dag är han glad att han över huvud taget lever, att han överlevde de där åren i början av 2000-talet. Sedan dess har han inte heller känt någon lust att dö.

– Hade jag inte överlevt hade jag inte fått vara med om Gräfsnäs och att få bo i mitt favorithus på jorden. Jag söker inte aktivt döden, jag utsätter mig inte för dödsmöjligheter. Det är inte så att jag sätter mig och super i fönsterkarmen på nionde våningen och tänker att somnar jag så somnar jag, och då får vi se om jag ramlar ut eller in. Sådana saker gör jag inte, och då får man väl lov att säga att jag bejakar livet.

Livet i Gräfsnäs blir bara bättre. Här vill Olle bli kvar.

– Mm. Jag skulle inte flytta härifrån ens om jag vann fyrtio miljarder på lotto. Jag kanske skulle köpa en badtunna, en flaggstång och möjligtvis en get, men jag skulle inte flytta. Jag vet inte varför jag skulle flytta någon annanstans då. Det här räcker för mig.

* Gräfsnäs ligger i Alingsås kommun i Västergötland, Fokus reds. anm.

Olle Ljungström är en av våra mest firade svenska artister, låtskrivare och textförfattare. Han fick sitt genombrott i början av 1980-talet som medlem i rockbandet Reeperbahn. 1993 gjorde han sin första spelning som soloartist. 2009 utkom första nya skivan på sju år, med titeln »Sju«.

Boken släpps i slutet av augusti på Norstedts förlag, Elin Fredrikson har gjort intervjuerna.