»Jag gillar inte sentimentalt tjafs«

Vad får man sjunga om i en poplåt? Får man sjunga om knarkare i nerpissade hissar? Om Jörg Haider som kör som en dåre på piller? Om Riccardo-mordet på Kungsholmen? Det gör Love Antell, Sveriges mest politiska popsångare. Nu aktuell med sin grupp Florence Valentins tredje album »Spring Ricco«.

Bandets karriär startade i en rejäl hajp 2003. Love Antell blev känd som Håkan Hellström-adepten som lämnat uppväxtens Östermalm för ett kollektiv i sossekommunen Haninge. Efter några år på musikalisk sparlåga fick Florence Valentin 2007 en radiohit med »Pokerkväll i Vårby gård«.

I dag är Love befriad från illusioner, men bär på en agenda. Aftonbladets Fredrik Virtanen välkomnar den nya skivan som »ett intelligent poplångfinger i arslet«.

Onsdag eftermiddag i Stockholmsförorten Gröndal. Himlen är grå, gångvägarna isbelagda och ungarna på väg hem från skolan. En glad pratsam Love tar emot i Beckers övergivna kontorshus, där han hyr ateljé. Parallellt med bandet jobbar Love som illustratör, den här dagen arbetar han med bilder till en ny pjäs av författaren Lena Andersson. Med tuschsvärtad högerhand hugger han in på en semla; tuggar, sväljer och börjar prata.

– Jag vill fylla ett tomrum. Målet är att skriva texter om sådant som andra undviker. Att erbjuda bilder av samhället som jag tycker saknas.

På nya albumet ger Love mörka rapporter från vår samtid. Texterna präglas av ett direkt tilltal.

– Jag gillar inte sentimentalt tjafs, och jobbar med att sålla i det vildvuxna när jag skriver. Allt det träiga måste bort.

Han håller textförfattare som Håkan Hellström och Plura högt, men har svårt för deras romantiska textuniversum – där polisen heter konstapeln och alla har gubbkeps och dricker pilsner ur flaskor. Bakåtsträvandet stör honom, han tycker inte att tonen står i samklang med samtiden.

Love tar Lars Winnerbäcks svensktopps­succé »Om du läm­nade mig nu« som exempel, i vilken Winnerbäck sjunger att han ska ta tåget till Paris.

– Va fan, han kan ju åtminstone ta ett flyg! Man sätter sig inte på ett tåg, Ryan Air går för 400 kronor. Och han skulle väl kunna åka till Amsterdam i stället?

Ibland blir Love kontaktad av reklam- och filmmänniskor på jakt efter musik. Hittills har dock inte något uppdrag gått i lås. En gång ringde någon som behövde en låt till Vägverket.

– Jag svarade »jo jag har en låt som heter 'Bilen brinner' …« Min musik går inte att placera in i andra sammanhang. Det jag är intresserad av går inte att sälja tandkräm eller någonting annat med.

Förra året gjorde Love omkring 80 spelningar med Florence Valentin. Kvällar när stjärnorna står rätt, trivs han framför mikrofonen – ser ett värde i att bjuda helgfirare på lite politiskt tuggmotstånd. Men Love funderar med jämna mellanrum på att börja framträda som protestsångare, ensam med gitarr. Kanske skulle det sätta texterna i fokus på ett bättre sätt, spekulerar han.

Sex låtar, sex politiska budskap från nya skivan

»Spring Ricco« – Strax efter nyår, när skivan var klar, läste jag en notis i tidningen. Den jämförde tystnaden runt mordet på Romario i Husby med uppståndelsen kring Riccardo-mordet på Kungsholmen. Just då kändes plötsligt låten som en karbonkopia av verkligheten.

Vad menar du med raden »Det är det här dom väntat på«?

– Om man står där och har skaffat en butterflykniv, vad väntar man på då? Jag tänker också på medierna. Även de väntar på våldet, på något snaskigt att skriva om.

Du tvekade inte att skriva om så aktuella tragedier?

– Nej, kvällstidningarna har ju redan haft det på löpen. Men självklart ömmar jag för de drabbade, det är en antivåldslåt.

»Mitt allt« – Jag ville skriva en kärlekslåt, fast om droger och pundarliv. Att låta de två ämnena krocka, ungefär som i »Deird­res samba« där Cornelis gör en romantisk skildring av en prostituerad kvinna i Rio de Janeiro.

Det finns en sorts kanon av pundarromantik. Du tvekade inte att ställa in dig i det ledet?

– Jag märker att det kan bli lite schablonmässigt, »en knarkare är så här«, vilket förstås är ett problem. Kanske är den inte skivans vassaste text, men den fungerar med musiken.

»Vårt hem, vår borg« – Texten handlar om hur vi skyddar oss mot omvärlden, samtidigt som vi slåss i familjen. Hur vi tittar på heminredningsprogram, bygger extra höga staket runt radhusidyllen och sedan utkämpar inbördeskrig i vardagsrummet.

»8 & 5« – Jag såg Johan Staël von Hol­stein på tv. Han menade att underbetalda timanställda inte är utnyttjade så länge de själva väljer att gå till jobbet. Okej, om man inte erbjuder arbetslösa något alternativ, då är det lätt att sätta folk i arbete. I USA håller man ner arbetslösheten genom att låta människor öppna dörrar i butiker.

Vad menar du med raden »Och nu när jag vet att trasigt är helt«?

– Vi har välfärd och allt det där, men bakom fasaden göms också många orättvisor.

»Bilen brinner« – Den handlar om Jörg Haiders dödsolycka. Det är svårt att skriva om rasister. Normalt funtade människor ser ju rasister och rattfyllerister som omoraliska människor.

Du sjunger »Det är så det går när man styr som en dåre på piller«. Menar du att synden straffar sig själv?

– Jag föreställer mig en AFA-anhängare i vägrenen som säger »en rasist mindre, spelar det någon roll?«. Men man måste ju ömma för en person som kör ihjäl sig, Haider hade familj och barn.

»Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig« – Lars Adaktusson, som är Pingstvän, skrev en debattartikel där han angrep Humanisterna för att inte tro på kärlek mellan människor – han bytte ordet Gud mot kärlek. Det slog mig att han missat att religion egentligen handlar om obesvarad kärlek, Gud finns ju inte.

Singeln »Spring Ricco« är redan släppt, albumet med samma namn släpps den 25 mars på Startracks.