Kundera-affären: Det luktar manipulation

Det är mig fullkomligt likgiltigt huruvida Milan Kundera är den unge man som den 14 mars 1950 infann sig på en polisstation i Prag för att ange en universitetskamrat.

Till att börja med tror jag inte att det stämmer.

Nej, ärligt talat så har jag väldigt svårt att se framför mig hur författaren till »Kärlekens löjen«, även om det var i ett annat, tidigare liv, kunde ta på sig rollen som angivare.

För övrigt så luktar allt i den här smutsiga affären manipulation lång väg. Från autenticiteten i dokumentet som plötsligt lades fram och som konstigt nog hade legat gömt i mörkret hos den tjeckiska polisens arkiv fram till exakt den tidpunkt då årets Nobelpris i litteratur skulle tillkännages, till det faktum att den polisstyrka, som vid tiden var regimens allra ivrigaste försvarare, skulle ha valt att tiga om denna information rörande en av dess starkaste och mest synliga kritiker och fiender.

Men det är egentligen inte vad hela den här affären handlar om.

Det centrala är inte, borde inte vara, att argumentera emot de dumbommar för vilka det räcker med att vifta med en bit papper med en typografi som ser ut att härstamma från 50-talet, för att de ska ta det som något hämtat direkt ur Bibeln.

Själva problemet med hela den här affären ligger just i denna iver.

I den febrila iver som tidningar över hela världen uppvisat när de kastade sig över ett tillfälle att sätta dit en författare som de flesta av dem inte egentligen hade tagit sig tid att läsa. Det har inte gått att ta miste på glädjen hos dem som drivit detta retroaktiva åtal.

Själva problemet, det verkliga problemet, är just denna glädje, denna entusiasm, denna tillfredsställelse de tycks få av smutskastningen.

Problemet är den vällust som strålat ut från journalisternas och tyckarnas tangentbord vid blotta tanken på att en av vår tids nu levande största författare har kunnat vara en sådan krake, en angivare, en fifflare.

Problemet är också det jubel – ännu mer obscent – som det fåtal skribenter som faktiskt läst Kundera uppvisat, då de plötsligt fått känslan av att de nu fått tag i nyckeln till hans författarskap. Den saknade pusselbiten, den felande länken. Det avgörande, som så länge legat höljt i dunkel, som förklarar hans ungdomstexter och de hemlighetsfulla elementen i de mer mogna romanerna. Och framför allt, de biografiska särdrag som retat och gäckat under så lång tid.

Som hans exil, hans tveksamhet inför att därefter samla sig och formulera några ordningens ord. Att han inte sa något om dissidenterna, suspekt nog valde att börja skriva på franska, och hur han vid besöken i sitt forna hemland checkade in på hotell under falska namn. Att han vägrade ge intervjuer och motsatte sig kraven på att han skulle hänge sig både kroppsligt och mentalt åt de nyfikna frågorna och blotta sig själv och sina tankar i sanningens namn, på det sätt som vi i våra dagar ser som självklart för alla författarintervjuer. Ja hans maniska inställning borde om inte annat ha fått oss att reagera när han i en sällsynt intervju skrev om hela texten själv, ord för ord, bit för bit. Men för guds skull, vad är det han vill dölja till varje pris? Vilken fruktansvärd, mörk hemlighet ligger bakom hans maniska motvilja mot att blotta sitt privatliv?

Nu vet vi. Nu har vi äntligen förstått. Den satans förrädaren! Vilken fantastisk tur då att Stalins nobla polisstyrka har fått oss att se klart. Hatten av för det enträgna arbete som ligger bakom att beviset, detta brev som kastar nytt ljus över sakernas tillstånd, nu grävts fram. Den debatt som vi inte längre vågade hoppas på skulle inträffa. Nu är den här.

Bara man väntar tålmodigt så … vi tar ett djupt andetag …

Jag tänker på Milan Kundera.

Jag tänker, trots att jag knappt känner honom, på den utmattning en litteraturens mästare måste känna när han på sin ålders höst blir jagad av en pöbel av hatiska små människor som under förespeglingen att de vill skingra dimmorna bara spottar honom rakt i ansiktet.
Jag tänker på den vitglödgade men fruktlösa ilska, på meningslösa ord, på pressmeddelanden som måste skrivas samtidigt som man vet att de bara snärjer en ytterligare.

Jag tänker på den koreograferade balett som är det litterära kriget och där man redan på förhand vet att det aldrig kommer ett andra slag. Aldrig. Och när ett magasin dessutom, och av en särdeles elak ironi har mage att kalla sig Respekt, har bestämt sig för att förgöra dig, så har du inget annat val än att stå där och ta emot. Lägga dig platt och bestämma dig för att leva återstoden av dina dagar med en skändlig skugga över din kropp. En skugga som inte ens är din egen.

Men jag tänker också på det här tidevarvet, vårt tidevarv, som möjliggör ett sådant här beteende.

Jag iakttar detta tarvliga tidevarv som har gjort »förbudet att hylla« till sin mest högljudda slogan. Här regerar hämndlystnaden, föraktet och det barnsliga hatet mot författare, ja mot allt som är storslaget.

Och jag tänker att det är en väldigt ledsam tidsanda där allt det som inte förstås eller passerar över huvudet ska kriminaliseras och smutskastas.

Lyckligtvis finns böckerna alltjämt kvar. Och i enlighet med en helt annan lag lever böckerna vidare, långt efter det allmänna angiveriets skorpioner.

Översättning: Anna Ritter

Anklagad för angiveri

Den 13 oktober publicerade den tjeckiska veckotidningen Respekt en artikel där den världsberömde författaren Milan Kundera anklagades för angiveri under kommunisttiden i dåvarande Tjeckoslovakien. Forskaren Adam Hradilek sa sig ha hittat en polisrapport som bevisar att Milan Kundera i Prag 1950 angett en student för västspioneri. Studenten dömdes till straffarbete, och fick tillbringa 14 år i en urangruva.

Att nyheten har väckt sådan kontrovers beror dels på Milan Kunderas status: han räknas till en av 1900-talets största berättare, mest känd för romanen »Varats olidliga lätthet« (1984). Spelar in gör också att han genom sitt författarskap behandlat ämnen såsom förräderi, svek, totalitarism – och inte minst angiveri. I sin ungdom på 1940-talet var han devot kommunist som hyllade Sovjet i sina dikter, men blev efter en tid regimens främsta kritiker. Sedan 1975 lever han i exil. Milan Kundera, som i dag är 79 år och bor i Paris, förnekar alla anklagelser och säger att nyhetsmedierna deltar i »ett mord på en författare«.

Bernard-Henri Lévy är en av Frankrikes mest kända och ­kontroversiella filosofer. Aktuell med en bok som återger brevväxlingen mellan honom och författaren Michel Houellebecq, »Ennemis publics« (Flammarion).