Jag, jag, jag!

Det händer att jag ser honom på fester hemma hos en gemensam vän. Alltid i tamburen. Först när kråset är smörjt, partyt över och gästerna lämnar gör Martin Luuk entré. För någon som gett ut en skrift med titeln »Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer« är det kanske enklast så, med ett tomt parkettgolv. »Jag har redan länge insett att det här med relationer inte helt är min grej och har under en längre tid förberett mina ›uppträdanden‹, som jag kallar umgänget för…«, skriver han där.

Martin Luuk, medlem i Killinggänget, en gång juridikstudent, Kristian Luuks mindre slätkammade brorsa – och författare, har tidigare kommit ut med kortare manifest på Loyal Press. »Ingen jag vet är i mitt träd«, som består av fyra korta prosatexter, är hans första inbundna bok. Och det är ett svulstigt »jag« läsaren möts av. En berättare som ömsom skroderar, ömsom sjunker ner i sin egen värdelöshet. Knarkar, deppar och agerar Gud. Smaka på det här stycket från den inledande texten med samma titel som boken: »Jag bär en fjäril i mig, i mitt fula skal finns det en fjäril.(…) Min fjäril ska bota de sjuka, omvända de otrogna, stjälpa dem som har.«

I texten »Din aids« blir allsmäktigheten mer krass: »Så fort jag såg dig komma emot mig noterade jag din aids. Vilken underbar aids den mannen har, den måste jag bara få ta del utav, tänkte jag.« Och vännens snygga aidslook blev en del av berättarens imagebygge som het Stockholmsprofil. »Vi var verkligen det vackraste paret den sommaren, jag med min nya Hiawatha-frisyr och du med din nu-ska-jag-snart-dö-uppsyn.« Narcissus seger över förståndet. Och för den som vill: en skruvad elegi över samtidens rövarindividualism.

Jo, det är roligt, utan att bli flåsigt. På flera sätt liknar Luuks 62 sidor tunna bok en söndagsångest på speed; uppförstorad, och snabbt överstökad. Och aldrig längre än en hårsmån från avgrunden. Martin Luuk övertygar i rollen som självspäkare och (låt gå för den här gången) plågat geni.  »Ingen jag vet är i mitt träd« kan också fungera som ett slags melankolikernas ABC. Har du till exempel undrat över varför folk tenderar att dra ner dig när du redan är nere, så finns svaret här: »Man är inte gullig när man är på botten, man blir gullig först många många steg upp från botten, typ när man är på toppen och är lite förkyld, då är man gullig.«

I »Ingen jag vet är i mitt träd« används språket och tystnaden som ammunition. »Jag visste alltid att jag en dag skulle tystna«, skriver Luuk i det fjärde prosastycket, med samma titel. Han fortsätter: »Jag gillade aldrig småprat, jag satt tyst intill och kände mig överlägsen.« På så sätt antar Martin Luuk mademoiselle Y:s stumma skepnad i Strindbergs enaktare »Den starkare«, där två kvinnor möts på ett café. Omvärlden är den babblande fru X. Frågan som återstår är hur mycket språkets begränsningar står i vägen för ett verkligt möte med en annan människa? Och vem som är den starkare? Den som pratar, eller den som låter bli? För Generation Facebook lär svaret vara givet.

Och sen finns det de som fortsätter att vara sist på festen.

Martin Luuks »Ingen jag vet är i mitt träd« ges ut på Modernista.