Brian De Palma: »Jag kan inte stoppa Bush«

I den bioaktuella fiktiva dokumentären »Redacted« (»redacted« är en term för när känslig information tystas ner av säkerhetsskäl) angriper den legendariske regissören Brian De Palma ilsket Irakkriget och den amerikanska mediebevakningen. Tonen är skarp. Så skarp att distributionsbolaget Magnolia själv censurerade filmen. Men De Palma är inte finkänslig och van att ta risker.

– Vi vill bara få ett slut på det här kriget. Sluta försköna det. Ännu en gång har vi ett meningslöst krig.

En meningslös tragedi. De ocensurerade Vietnambilderna fick människor att ge sig ut på gatorna och protestera. Time Magazine hade stora bilder på förstasidan. Det förekommer inte i dag, säger en uppskruvad Brian De Palma där han sitter i sin stora bruna armstol på ett av de bättre hotellen i New York.

Grimaserande och med viftande armar hamrar han in sin huvudsakliga poäng med filmen, som baserar sig på en verklig händelse då amerikanska soldater brutalt våldtog och mördade en 14-årig irakisk flicka i Mahmudiya. Och avrättade hennes familj. I mars 2006 skakade nyheten världen.

De Palma har varit i blåsväder förut, även om få filmer i hans 40-åriga karriär skapat sådana kontroverser som den i Jordanien inspelade »Redacted«. 1976 ruskade han om biobesökarna med Stephen Kings skräckklassiker »Carrie«, och när »Scarface« gjordes i mitten av 80-talet var det början på en het debatt om exilkubaner och det våldsamt grafiska språket. »Body Double« (1984) – där en misslyckad skådis blir besatt av vännens lättklädda grannfru – fick feministerna att se rött.

Att det nu är Brian De Palma som står bakom filmen som kallats »den hittills mest direkta om Irakkriget«, är ingen slump. Det var också han som gjorde en av de starkaste skildringarna om Vietnamkriget, »Casualties of War« (»Uppgörelsen«, 1989), också den baserad på verkliga händelser.

– Jag levde mig igenom Vietnam. Jag gjorde »Casualties of War« och som filmregissör blir man, hur ska jag säga, mottaglig för vilket sätt propaganda presenteras, säger De Palma med svidande sarkastism.

– När jag läste om våldtäkten i Irak såg jag allegorin med vad som skedde i Vietnam baserat just på temat i »Casualties of War«.

Han har inte mycket till övers för den amerikanska mediebilden av Irakkriget, som han menar är notoriskt censurerad. Och journalisterna har vikt sig för Bush­administrationen och de kommersiella intressena.

Kritiken har inte varit nådig i hemlandet. De Palma har kallats sensationslysten och anklagats för att vara en antiamerikansk förrädare. Samtidigt har han hyllats för sitt mod.

– Jag ser mig inte själv som en regissör som agerar på stabil mark, men jag blev ändå förvånad över att reaktionerna var så enormt högljudda. Det hade jag inte räknat med. Det som visas på tv kan inte sättas i relation till verkligheten. Därför blir folk chockade. Under hela detta krig har jag oavbrutet frågat var alla bilder är. Var är alla bilder? Om vårt land släpper bomber, ockuperar länder, mördar oskyldiga människor och jag betalar för det, vill jag åtminstone se vad som händer, säger en upprörd De Palma och höjer rösten.

– Det jag känner, och många med mig, är att jag inte kan förhindra det som sker. Jag kan inte stoppa Bush. Vi vet att det är fel. Ändå skickar han fler soldater till Irak.

För att berätta historien om de rastlösa soldaterna som förlorat tron på det krig de befinner sig mitt uppe i, använder sig De Palma av en mängd fiktiva tillvägagångssätt, filmat under en tvåveckorsperiod. Den brokiga odyssén av bloggar, videodagböcker, hemsidor, övervakningskameror, Youtube och nyhetsreportage med okända skådespelare sammanfogas till en voyeuristisk och dokumentär realitet.

– Från början ville jag blanda verkliga scener från internet med fiktiva men var tvungen att lämna den idén av rättsliga skäl. Konsekvenserna av att göra en film om ett pågående krig är att inte kunna visa riktiga bilder. Vi lever i en reality-tv-era. Filmen ni ser är allt jag redan har upptäckt. På internet finns det mesta. Verkliga mord. Fasansfulla scener. De censurerade bilderna i slutet av filmen är alla hämtade därifrån. Jag är i synnerhet intresserad av hur konventionell media hittar sina källor för att berätta de fragmentariska skildringarna vi får se. Människor tittar på kriget genom tunna springor.

– I grund och botten ville jag uttrycka det soldaterna kände. Och jag är mycket noga med att betona vilka ruttna äpplen förövarna är. Vem vill åka till Irak i dag? Jo, de desperata. Människor militären annars inte skulle ta i. De med emotionella problem. De med kriminella bakgrunder som blir erbjudna stora summor pengar. Jag vill visa hur omständigheterna verkligen är. Den fientliga omgivning de lever i.

Ingen går att lita på. Paranoian är obeskrivlig. De är på ett uppdrag som inte går att förstå.

Levnadsförhållandena är avskyvärda. Och plötsligt sprängs kompisen i bitar alldeles bredvid en, säger De Palma uppgivet.

Bilderna av lemlästade irakiska kroppar som visas i slutet av »Redacted« är autentiska, vilket också blir filmens obestridliga statement. Men alltsedan filmen visades i Venedig, och Brian De Palma vann Silverlejonet för bästa regi, har bilderna censurerats med maskerade ansikten.

– Själva meningen med bilderna var den ordlösa beskrivningen av en soldats erfarenhet. Jag är mycket besviken över hur bilderna har blivit »redacted«.

De rättsliga processerna – för att få filmen så verklig som den faktiskt är – har varit många.

– Det har sedan elfte september blivit svårt att få rättigheter till amerikanska filmer som berör känsliga politiska ämnen. Detta är en mycket större fråga än vad som är allmänt känt. Det gäller både dokumentärer som långfilmer. Magnolia, som distribuerar filmen, vågar inte heller ta risken hela vägen ut av finansiella orsaker. De blev rädda för att associeras med massmordsbilder och fick kalla fötter.

Ödets ironi, säger De Palma.

Läs mer om: Amerikanska soldater, situationen i Irak, Sean Penn om att inte hålla käften, George Clooney om at förbättra världen.