Jag, Ken Loach

Dave Johns, en närmare 60 år gammal ståuppkomiker från Newcastle, hade till allas stora förvåning, inte minst sin egen, blivit kallad till audition för en långfilm av Ken Loach. Han skakade hand med Loach och sa:

– Jag älskade »Billy Liar«.

Ken Loach, som alltid har en mild och lätt förvirrad uppsyn, måste ha sett extra mycket ut som sig själv just då.

– Jag regisserade inte »Billy Liar«, svarade han.

– Jag vet, försökte Dave Johns släta över.

– Jag ville bara berätta att jag älskade den.

Det är lätt att förstå Dave Johns misstag. Klassikern »Billy Liar« från 1963 är en av de filmer som bildade fundamentet för den brittiska diskbänksrealismen (eller den brittiska nya vågen som dess förgrundsfigurer hellre kallade den). Den som skildrade landets arbetarklass med en påfallande oglamorös estetik.

Ken Loach hittade sin röst i den genren tidigt i sin filmkarriär och har sedan dess konsekvent varit stilen trogen i mer än 50 år.

Hans nya film »Jag, Daniel Blake« (»I, Daniel Blake«) handlar om en 59-årig snickare som blivit arbetslös efter att ha drabbats av en hjärtattack och sedan får kämpa mot en hopplös byråkrati för att få pengar till mat och hyra, något som inte borde komma som minsta överraskning för den som har någorlunda koll på Loachs filmografi.

Låter kanske inte som någon kioskvältare. Ändå har filmen lyckats med någonting som dess regissör säkert tycker är ännu finare än den guldpalm den belönades med i Cannes – den har fått vanligt folk hemma i Storbritannien att samlas runt den.

Filmfotografen Robbie Ryan, regissören Ken Loach och skådespelaren Dave Johns under inspelningen av »Jag, Daniel Blake«. Foto: TT

Biograferna är fulla, kritikerna bråkar om huruvida den är bra eller dålig, folk som är eller har varit föremål för de sociala välfärdssystemens stumt malande kvarnar känner sig stärkta och vittnar. Och varhelst Ken Loach får ordet tar han det beredvilligt.

Hans budskap är lika svårsmält som enkelt: arbetarklassen måste ta makten och göra om samhället från grunden.

Men dramatikern Ken Loach är äldre än den politiske Ken Loach.

Han växte upp i den lilla industristaden Nuneaton där han, till sin egen stora förtret senare i livet, stöttade konservativa Tories i skolvalet. Om kvällarna cyklade han så ofta han kunde de tio milen tur och retur till Stratford-upon-Avon för att se Shakespearepjäser. Han drömde om att bli skådespelare.

När han senare tog värvning i Royal Air Force i Nottingham botade han tristessen med att arrangera amatör-teater, och samma sak hände strax därefter när han pluggade juridik under två år i Oxford. Han fick risiga betyg, för allt han ville göra var amatörteater.

Loach sa själv, senare, att han förmodligen var Storbritanniens sämsta skådespelare.

Han sökte jobb på BBC som studioman och fick nobben. Då sökte han som regissör på deras tv-dramaredaktion och fick jobbet. »Konstig logik«, reflekterar han själv helt kort i Graham Fullers intervjubok »Loach on Loach«.

Ken Loach kastades rakt in i direktsänd tv-teater och egentligen var det inget fel på skådespelarna, de var väldigt meriterade. De fick också tillgång till mycket repetitionstid. Men han tyckte alltid att de var bäst första repetitionsdagen. Ju mer de repeterade, och ju mer Loach försökte regissera dem, desto sämre blev de. Han insåg att det måste vara någonting han gjorde som var fel.

Efter ett tag förstod han att det fanns ett glapp mellan de skådespelare han använde och den verklighet de skulle skildra . Glappet var för stort för att det skulle se trovärdigt ut. Det var inte skådespelarnas fel egentligen, det var bara det att de själva inte var arbetarklass, och då såg det påklistrat ut när de försökte agera det. De avslöjades i små detaljer som hur de stod eller hur de åt soppa.

Han började i stället använda folk som inte var professionella skådespelare.

I boken »Loach on Loach« säger han att uppdelningen mellan skådespelare och icke-skådespelare är falsk. Det handlar bara om att hitta någon som är trovärdig, någon som kan göra den fiktiva personen sann. »Ibland kan det vara bra om den personen skådespelat tidigare, men ibland är det inte nödvändigt.«

Men Ken Loach fick sin första dunderhit redan innan han gjorde sin första långfilm, med tv-dramat »Cathy come home« som en onsdagskväll 1966 sågs av tolv miljoner britter. Dramats tema var hemlöshet och det gick i dokumentär stil, komplett med siffror och statistik i rutan. 2005 utnämnde magasinet Broadcast den till Storbritanniens mest inflytelserika tv-produktion någonsin. Innan dess hade inte frågor om hemlöshet, arbetslöshet eller mödrars rätt till vårdnaden om sina barn debatterats offentligt. Någon skrev att den var en »ishacka mot hjärnan för alla som såg den«.

Två välgörenhetsorganisationer för hemlösa bildades och parlamentet debatterade frågan. Under många år efteråt stoppades huvudrollsinnehavaren Carol White på gatan av folk som tryckte ner sedlar i hennes händer och fickor.

Många har påmint om genomslaget för »Cathy come home« i samband med det som nu händer med »Jag, Daniel Blake«. Och kanske är det så att cirkeln nu sluts. Det spekuleras en hel del kring om detta kan vara Ken Loachs sista film. Själv ger han antydningar om det, men undviker att ge ett rakt svar på frågan.

Hans karriär har tagit många vändor. Filmen »Kes – falken« från 1969, om en 15-årig pojke i norra Englands gruvdistrikt och hans vänskap med en tornfalk, hör numera till filmhistorien, men blev långt ifrån en kommersiell framgång då den först visades (delar av filmen fick förresten textas även för den brittiska publiken eftersom få skulle förstå den breda Yorkshiredialekten).

Under 1970-talet minskade ytterligare hemlandets intresse för Loachs filmer. När Thatcher kom till makten 1979 tyckte han inte längre att det verkade vara meningsfullt att göra spelfilmer för »tio personer och en hund«. Han började med dokumentärer i stället, för att kunna bekämpa nyliberalismen mer effektivt, men det mesta visade sig vara lönlöst.

Han kände sig censurerad av sina uppdragsgivare. Han ägnade flera år åt att skildra strejker i tunga industrier i olika dokumentärer, bland annat i »A question of leadership« som framställde fackföreningsledare som vanemässiga svikare av sina medlemmars intressen. Om dokumentärerna ens visades hade de klippts om och ändrats av tv-bolagen på ett sätt som Loach var allt annat än nöjd med. Och en teateruppsättning han jobbade med ställdes plötsligt in av ledningen bara dagar före premiären efter påtryckningar från en intressegrupp.

Det kändes som om allt han rörde vid under ett decennium vittrade sönder av sig självt. Allt slutade med att han gjorde reklamfilmer åt McDonalds, ett samtalsämne han för övrigt förbjöd sina barn att någonsin ta upp hemma vid middagsbordet.

1990-talet innebar en storstilad comeback, framför allt för en utländsk publik. I Storbritannien fortsatte han att vara en omtvistad figur – en konservativ parlamentsledamot kallade hans »Hidden agenda«, en film om konflikten i Nordirland, för »IRA:s bidrag till Cannesfestivalen«. Men med »Jag, Daniel Blake« är det som om han för ovanlighetens skull har tur med tajmningen. Storbritannien befinner sig i en politisk torktumlare efter brexit och Labour har i Jeremy Corbyn för första gången på länge en ledare som Ken Loach kan ställa sig bakom.

Han har inget emot att beskriva sina filmer som skildringar av en marxistisk dialektik om motstående ekonomiska intressen. Det låter som ett bra recept för mördande tråkig plakatfilm, men det blir det inte. Den förväntade krocken mellan programmatiskt idédrama och levande liv uppstår liksom aldrig. Visst finns det psykologiska dimensioner i rollfigurerna som han medvetet avstår ifrån att arbeta med, eftersom han inte alls vill framställa sina arbetarklasshjältar som något annat än i grunden godsinnade och anständiga människor. Men i skildringarna av dem gör han aldrig avkall på sina idéer om trovärdighet, av liv på film.

Vid sidan av metoden att rollsätta amatörer och halvprofessionella skådespelare för att vara sig själva på film, snarare än att spela någon annan, har han också andra knep för att fånga livet i fiktionen. Han spelar in allting i verkliga miljöer. Gör han en scen i en livsmedelsbutik så gör han den medan den håller öppet. Kommer det in en kund och betalar sin gasräkning så får han eller hon göra det. Han lurar ibland sina skådespelare, ger dem en bit manus och byter sedan handling helt och hållet för att kunna fånga verklig överraskning. Han filmar allting kronologiskt, och skådespelarna får bara sina manusdelar en dag i förväg, livet levs ju kronologiskt och med begränsad och tvivelaktig överblick över framtiden. Och det är ju livet de ska gestalta.

Så det var inte förrän några dagar in i inspelningen som Dave Johns, ståuppkomikern från Newcastle, insåg att han hade huvudrollen i »Jag, Daniel Blake«. Han fick den trots, eller kanske tack vare, fadäsen med »Billy Liar«.

Nu är den gamle ex-muraren en osannolik Oscarskandidat, placerad högre än George Clooney och Jake Gyllenhaal i tidningen Varietys lista över troliga vinnare. Dave Johns hade svårt att tro sina ögon när han såg det.

»I pissed myself.«

»Jag, Daniel Blake« är öppningsfilm för Stockholms filmfestival som pågår 9–20 november. Den har officiell biopremiär den 9 december.