»Jag ser fram emot att bli betraktad som mäktig«

Karolina Ramqvist tillhör de journalister som format vår tid. Hon kommer att gå till historien som en av 90-talets stridbara feministiska profiler, inte minst för sitt bidrag i antologin ”Fittstim”, som i backspegeln allt tydligare framstår som en milstolpe i den moderna svenska könsrollsdebatten.
Även om hon var en del av en rörelse, framstod hon också som en självständig och svårdefinierad röst i medielandskapet. Hon skrev om hiphop och svart musik långt innan den blev mainstream. Hon skrev resereportage från Jamaica. Hon gjorde en vindlande, lång och djuplodande intervju med författaren Stig Larsson i Nöjesguiden. Hon skrev i Aftonbladet, i Bang, i DN, i det trendsättande om än kortlivade magasinet Bibel. Långt innan bloggens tidevarv var hon, bara några och tjugo, en av landets mest tongivande och mångsidiga skribenter.
Efter några år som chefredaktör på tidskriften Arena har Karolina Ramqvist nu blivit författare på heltid. Hennes senaste roman, ”Flickvännen”, vann Tidningen Vi:s litteraturpris och översattes till flera språk.
Vårt möte börjar med ett underligt, nästan kusligt sammanträffande; en sån där otrolig slump som bara finns på film. Före vår intervju har jag bett Karolina Ramqvist komma till mitt frilanskontor, på Södermalm nära Mariatorget. När hon står utanför fönstret känner hon plötsligt igen sig och inser att det var här hon själv satt en gång på 90-talet. Uppspelta går vi in, hon konstaterar att ”det är fräschare nu”, pekar glatt på ett skrivbord under trappan, ”därnere satt jag, hyran var bara 700 spänn”.
Jag stirrar häpet ner på bordet, på mina papper, travarna av böcker, de inramade bilderna på mina barn. Inser att jag sitter på Karolinas gamla frilansplats.

- Det var jättelänge sen, måste ha varit efter ”Fittstim” -99, jag jobbade med min första roman ”More fire” då, och hade en massa material och papper i ett jättestort arkivskåp som jag fick två killar som såg ut som gamla kåkfarare att släpa hit för en femhundring.

Hur var det här på den tiden?

- Minns knappt vilka som satt här, det var en hektisk och rörig tid. Jennie Dielemans, Dan Josefsson, en massa popvänstertyper, många människor som flöt förbi. Men jag var så himla osocial, jag satt här med ett arkivskåp – ett sånt där riktigt Stasi-skåp som man ser i gamla agentfilmer! – fullt med beundrarbrev och hatbrev och artiklar om rasism och slavhandel, och försökte hitta en väg in i Europas koloniala historia. Det var ju dömt att misslyckas, jag är så beroende av isolering när jag ska skriva. Jag tillbringade också mycket tid i Jamaica och hade svårt att få ihop livet där med det i Stockholm, odlade väl också något av ett utanförperspektiv på grund av det, tyckte Sverige var förljuget, rasistiskt och borgerligt.

Du satt alltså här och jobbade på exakt samma plats som jag, men för över tio år sedan. Det får mig att känna som om jag var en generation yngre än du, trots att jag är några år äldre. Vilket i sin tur beror på att du har varit med så himla länge.

- Jag har ju inte pluggat något. Jag kompletterade gymnasiet på komvux, sen gick jag en skrivmaskinskurs på kontorsskola när jag var tolv, det är min enda utbildning.

Här har du en del gemensamt med Saga, huvudpersonen i ”Alltings början”. Hon är precis som du född 1976 och går raka vägen från gymnasiet in i mediebranschen och får skriva krönikor i egenskap av ”arg ung tjej”. Hur pass självbiografisk är din nya roman?

- Den är som en fiktionalisering av min text i ”Fittstim”, som handlar om mig och min mamma. Min mamma är inte en radikalfeministisk konstnär som Sagas mamma, men det finns likheter – hon arbetade som journalist och var bland annat med och startade Aftonbladets kvinnoredaktion. På ett sätt är min bok en hyllning till 68:orna och ett försök att försonas med dem. Men jag ville också använda min egen biografi, tider, platser, sammanhang, som stomme i berättelsen, för att ställa samma fråga som jag ställde i ”Fittstim”: Kan man fostra en flicka till feminist?

På så vis har den en hel del gemensamt med Kerstin Ekmans roman från i höstas, ”Grand final i skojarbranschen”, som inte heller är självbiografisk men som är en lek med autofiktionen och ett slags bearbetning av det biografiska materialet. Vilket egentligen är mycket mer intressant än en ren återgivning av verkligheten.

- Vad intressant att du säger det, jag har tänkt på den och varit sugen på att läsa den.

Din förra roman, ”Flickvännen”, handlar ju om en kvinna som lever tillsammans med en gangster. Jag gillade den väldigt mycket, dels just för att den inte är någon autofiktion utan tvärtom utforskar en miljö som är främmande för dig, dels för att den gestaltar kvinnan som inte bara lever utanför samhällsmoralen, utan också utanför den feministiska normen. Hela hennes liv handlar om att vara ett objekt för gangsterns kärlek; den mest osjälvständiga kvinnoroll man kan tänka sig. Och din nya bok är en fortsättning på det. Saga som trots sin feministiska uppfostran låter sig utnyttjas sexuellt av en femton år äldre festfixare, som behandlar henne som han vill. ”Han kan ringa efter mig som man ringer efter pizza”, tänker hon. Ändå är han den enda hon vill ha.

- Precis, hon vill ha honom. Jag håller med om mycket, men det där är din läsning. Jag har trängt djupare ner i den problematik som fanns i ”Flickvännen”. Vem kan säga till den svaga att hon är svag?

Och det intressanta är ju att jag uppfattar dig som vänster, men att det du säger nu är hela essensen i ”Verklighetens folk”-grejen, att ingen har rätt att säga åt vuxna människor hur de bör leva. Det är en borgerlig grundkritik mot vänsterparadigmet.

- Borgerlig eller ej så är det en ofrånkomlig kritik. Ett av mina starkaste barndomsminnen är från när jag var kanske tolv och åkte till Bromma tillsammans med min mamma, hennes man och min mormor och morfar. Vi skulle titta på den villa i Äppelviken där min mormor jobbat som piga hos en fin familj. Jag hade hört om den där familjen så länge jag kunde minnas, hur fantastiska de varit, hur de tagit hand om min mormor. Det var en stor grosshandlarvilla, jag hade aldrig sett ett så fint hus. Så stod vi där utanför och min mormor berättade sina minnen och var jätterörd, men alla de andra vuxna – hennes man, hennes dotter och svärson – stod bara och skruvade sig. De var alla starkt knutna till socialdemokratin och arbetarrörelsen och de ville inte höra henne berätta om de där åren som en underbar tid i sitt liv. Den situationen har präglat mig väldigt mycket. Kollektivet mot individen.
- Mormor och morfar bodde på Per Albin Hanssons väg i Malmö och jag är övertygad om att det inte var av en slump. Jag kommer verkligen från ett vänstersammanhang, alla omkring mig har präglats av det, men när jag var 17-18 började jag inse att min mormor och morfar, och kanske också min mamma, skulle rösta på socialdemokraterna vad de än gjorde. Jag såg att det fanns något religiöst i arbetarrörelsen. När jag själv skulle ta ställning politiskt förstod jag att jag var tvungen att återerövra politiken, och för att göra det måste jag bland annat ta tag i just såna här frågor.

”Alltings början” är också en skildring av det trendiga Stockholm på 90-talet. Jag flyttade inte hit förrän -98, och då var jag väldigt ohipp, kom aldrig in på några uteställen. Man satt och var avundsjuk på er som var i svängen, jag minns hur folk snackade om dig, ”Karolina Ramqvist är inte alls lika snygg som på bilderna” …

- Hahaha!

… och jag menar, nu sitter jag i den här frilanslokalen nästan femton år efter dig. Jag som missade hela mediesvängen på 90-talet kan ibland nästan känna mig nostalgisk efter nåt jag inte har upplevt.

- Ja, och jag tror faktiskt att du missade nåt på riktigt! Det var en väldigt speciell tid, i början av mediesamhället och bildsamhället. Pionjärkänslan, subkulturer som hittade sin identitet, klubbkulturen, en ny sorts exhibitionism. Indievågen dominerade samtidigt som andra kulturer knackade på dörren, inte minst hiphop och svart musik som jag själv skrev mycket om. Mainstreammedierna öppnade upp för nya uttryck.

Samtidigt som alla balla människor satt på Expressen Fredag.

- Ja, för biljetten in var hela tiden tveller papperstidningar, det var väldigt centrerat kring vissa viktiga aktörer som hade mycket makt. I musikvärlden fanns det till exempel en allians mellan skivbolagen och medievärlden och utelivet som inte alls finns idag, tack vare nätet. Vilket förstås är väldigt bra.
- Så det fanns en konflikt, och en stor frustration, och det var väldigt spännande. Särskilt för mig som var lite för ung hela tiden och såg allting liksom från sidan. Jag var med och hade en tidning som hette Plebs Magasin i början av 90-talet, vi hade en massa storslagna idéer om att det skulle vara en tidning som kunde läsas av alla – jag skrev jättelånga resereportage – och vi finansierade den genom att ha stora fester. En gång hade vi fest på Gino och många dj:s som var där och spelade kom från hiphopvärlden, men när jag gick ut för att köpa cigg såg jag hur dörrvakterna nekade killar som kom från förorten och hade brun hud, att komma in. Jag minns fortfarande makttrippen att gå bort till vakterna och säga åt dem att killarna skulle släppas in, att det var liksom min fest. Alla vi som inte skrev om indiepop på Expressen Fredag blev lite lätt rättshaveristiska och kände att vi ville in i värmen.

Och nu finns det ingen värme alls.

- Exakt. Det finns inget centrum längre. Vilket gör det hela mer demokratiskt. Men mindre spännande.

Något som både du och jag har gemensamt är att vi är journalister som samtidigt skriver skönlitterärt. Vilket förstås innebär att det man skriver i en roman blir läst genom ett filter och bedömt utifrån de positioner man tagit i offentligheten. Man förväntas liksom ”ta ansvar” för sitt konstverk, för sånt som påhittade figurer tycker och tänker. Hur tacklar du det?

- Jag har slutat som chefredaktör på Arena och har inga andra planer nu än att skriva böcker. Men jag har alltid sett det skönlitterära skrivandet som en fristad, där man får undersöka och pröva. Så borde kulturdebatten egentligen också vara, men det är den inte.

Så du upplever inte att din roll i debatten begränsar dig när du skriver skönlitterärt? Själv känner jag mig väldigt påverkad av den. Till exempel är jag övertygad om att folk kommer att läsa in klassproblematik i min nästa roman, på grund av att jag skrivit om de sakerna.

- Fast när jag skriver tänker jag inte så mycket på läsaren. Det viktiga är min egen lust att skapa något, att hantera egna problem och rädslor i konsten. Så jag upplever det där som rätt enkelt.

Men om vi tar din nya bok, så kommer folk självklart läsa den ur ett feministiskt och politiskt perspektiv, på ett sätt som kanske förminskar konstverket, stör inte det dig? Det dilemmat beskriver du för övrigt också väldigt roligt och träffande i din bok, hur Saga blir intervjuad i media och förväntas ha svaret på alla ”feministiska” frågor, från löneförhandling till analsex. 

- Och så är det ju än idag, vilket är ett tecken på att den kvinnliga frigörelsen fortfarande är en nyhet. Vad än en kvinna gör, i verkligheten eller i fiktionen, så betraktar vi det genom politiska eller moraliska glasögon.

Jag tror att samma sak har börjat hända med manliga författare. Jag själv blir jämt tillfrågad om min syn på pappaledighet eller genuspedagogik, man frågar mig varför jag har manliga huvudpersoner i mina böcker och hur mycket de egentligen speglar mig själv. Vilket på ett sätt visar på en förändring; jag tror inte att Ulf Lundell fick sitta i paneldebatter och älta manlighetens kris när han slog igenom.
Vilket för oss till ”Fittstim”. Du får förstås den här frågan jämt, men hur har den feministiska diskussionen förändrats sen dess? Är ni vänner idag?

- Absolut, jag är vän med flera av dem. Belinda Olsson och jag bodde grannar när vi fick våra första barn och umgicks mycket då. Den stora förändringen är ju att allt det där har medialiserats så hårt och att feminismen har blivit underställd mediala spelregler. På 90-talet fanns en idé om att samtalet skulle föras i skolor, i samhället, överallt. Nu förs den i stället i media. Det jag tyckte var styrkan i antologin var att vi var olika personer som närmade oss feminismen från vitt skilda perspektiv, men ganska snabbt började medierna tvärtom prata om ”Fittstimsfeminismen”, vilket jag upplevde som väldigt förminskande. Dessutom skälldes vi för att vara "mediefeminister" av de riktiga akademikerfeministerna som ville hålla samtalet rent. De menade att vi var gapiga och okunniga som ville göra mediekarriär i stället för att bilda oss. Det tyckte jag också var förminskande – men i dag förstår jag dem! Nu är jag själv där att jag tycker mig se samtal under feministisk flagg som i grunden präglas av okunskap och debattörers vilja att lansera sig själva. Och undrar: ”Var jag också sån?”

Din nya bok handlar om en förändrad balans mellan män och kvinnor, äldre och yngre. Din huvudperson Saga erövrar långsamt världen och språket, medan hennes älskare, som i början är en supertrendig innekille , successivt sunkar ner sig och mot slutet av romanen är den underordnade i relationen. Och för mig som intresserade mig mycket för hela den gamla episoden mellan dig och Ulf Lundell, när du i ”Fittstim” publicerade ett elakt brev som han skickat till dig efter en sågning, är relationen i romanen nästan symbolisk. Man kan läsa den som en allegori över en konflikt där maktbalansen mellan ”arg ung tjej” och ”klok äldre man” långsamt kom att väga över till din fördel. Nu talar jag inte om resurser eller politisk makt, men makten att sätta agendan i det offentliga samtalet.

- Här måste jag invända, för jag upplevde det inte så. I tidningarna läste jag bara försvar efter försvar för Ulf Lundell och en massiv kritik mot att vi publicerade det där brevet. Manliga auktoriteter i medievärlden excellerade i konsten att säga absolut ingenting. Jag fick massor av brev från killar som typ skrev att ”jag är en snäll och fin kille men jag älskar ändå Ulf Lundell!”.

Absolut, men sett ur backspegeln var väl ändå hela den där processen en vändpunkt?

- Det är klart. Och det var också min upplevelse när det pågick, och det gjorde det hela så tudelat. Det var uppenbart för mig att den kraft som stöttade honom var ett ryckande gammalt lik. Men den fanns ju där. I min brevlåda. På krogen. Som ett massivt motstånd i vardagen.

Därför är vår generations åldrande så intressant. Jag intervjuade för några år sedan Per Hagman nere i Nice. För mig är han själva essensen av den ironiska generationen, sammanfattningen av hela den 90-talskultur som sänkte Ulf Lundell. Och vi räknade fram att han nu är lika gammal som Lundell var i början på 90-talet och Hagman debuterade med ”Cigarett”. Jag sa ”Per, för nån som är tjugo i dag så är ju du Ulf Lundell!”

Hur kommer du själv deala med det, den dagen en ung kritiker sågar nån av dina böcker och tycker att du är gammal och trött?

- Tja. Jag vet inte. Det får man väl räkna med. På ett sätt kan jag ju glädja mig åt det. Kolla, jag är trettiofem, jag har fött tre barn, jag har skrivit i tjugo år. Jag har tilldelats en identitet som ung och arg i så många år att jag ser fram emot att bli betraktad som etablerad och mäktig. Det ska bli spännande att uppleva den delen av livet.

Men känslan av att inte längre vara relevant? Jag kan vara livrädd för den, för att tappa kollen på musik och film, på vad som händer på nätet. Det är svårt att åldras med värdighet i kulturbranschen – särskilt om ens roll är att vara just ung och arg. Ett problem som du och Ulf Lundell delar.

- Ja. Men jag kan längta efter att få åldras. Om åldrande är att bli irrelevant så … ja. Det kanske kan vara skönt att få vara irrelevant? Och sen beror det väl på vilken relevans man är intresserad av, vilken typ av samtal man vill vara delaktig i.

Din bok handlar också om relationen mellan Saga, en kvinna i vår generation, och hennes mamma, som tillhör 68-generationen. I huvudpersonens ovilja att följa sin mors normer och värderingar närmar du dig något som jag tycker är väldigt intressant och som också fanns i Felicia Feldts omtalade bok ”Felicia försvann”, där hon skrev om sin uppväxt på 70-talet med sin berömda mamma, Anna Wahlgren. Nämligen en generation som tar avstånd från hela den rödvinsindränkta, bohemiska, alternativa livsstilen och i stället närmar sig ett slags småborgerlighet. Det är samma känsla som när din huvudperson sörjer att hennes mamma aldrig har serverat henne en hemlagad middag. Och samma sak ser jag hos mina intellektuella vänner i kulturbranschen, som ofta ideologiskt står till vänster men lever oändligt mycket mer borgerliga liv än sina föräldrar; pensionssparar, bor i bostadsrätt, lever i kärnfamiljer …

- Eller hur, och allting ska vara så där ”barnvänligt”! Mycket beror på att samhället har blivit otryggare. Våra föräldrar behövde inte pensionsspara, behövde inte välja ”rätt” skolor eller dagis till sina barn. Det bohemiska livet var möjligt för den generationen på ett sätt som det inte är för oss idag, för vi känner inte att samhället kommer att ta hand om oss om vi flummar ut. Just rädslan för barnens framtid, som våra föräldrar slapp känna, leder till att man slår vakt om ”den heliga familjen” på ett annat sätt numera. När jag själv fick mitt första barn var jag väldigt obekväm med att barnen alltid skulle stå i centrum.

Hur ser det ut i ditt eget liv?

- Visst, jag lever småborgerligt som många, men jag har inte alltid gjort det. När min dotter föddes hade varken jag eller hennes pappa någon sjukpenningsgrundande inkomst, och jag var tvungen att arbeta från det att hon var en vecka gammal. Det funkade förstås jättebra, men det berodde på att mitt jobb ser ut som det gör. Så mitt liv har inte alltid varit jätteenkelt. Jag känner mig privilegierad som har fått jobba med det jag vill.

Då är det kanske så, att 68:orna tog för givet att de skulle ha rätt att vara bohemer och konstnärer, medan det i vår generation är ett privilegium för några få lyckligt lottade att kombinera konstnärligt arbete med barn och familj. Jag har själv skrivit mig genom mina pappaledigheter, vilket naturligtvis är mycket lättare om man är man. Men jag ser det som oerhört lyxigt att kunna leva så.

- Jag läste förresten nyligen din text om Leon Larsson och Dramaten och klasshat. Den var precis som jag hade föreställt mig. En kompis till mig jobbar på Dramaten och han beskrev för mig hur den där kvällen var och jag kan tänka mig känslan i ett sånt där konsensusrum.

Vad tycker du annars om den debatten?

- Att den är illustrativ för hur klassfrågan hanteras idag, de få gånger det görs. Sitter man runt ett bord och frågan kommer upp så vill alla delta och berätta om sin egen klassbakgrund, placera in sig själv i ett sammanhang – samtidigt som man vill avfärda systemet och betrakta det utifrån. Jag tycker inte debatten har tillfört särskilt mycket. Men jag tror att vi alla, från skilda perspektiv, kommer att skriva mycket mer om klass i framtiden.

Hur ser du på den andra av vårens stora kulturdebatter, den som initierades av Bengt Ohlsson? Jag tänker att du är en vänsterskribent som kunde förstå en del av hans tankegångar, just eftersom du också har brutit mot paradigm och åsiktsmönster.

- Jo, jag tycker att jag har skrivit den där texten flera gånger, fast inte just på det sättet. Jag identifierar mig jättemycket med Ohlssons frustration, just att det är så svårt att i kulturdebatten göra det som man kan göra i en roman, det vill säga ventilera, vädra ut, vända och vrida på saker. Jag minns när vi satt på Arena och attackerades av Aftonbladets kultursida för att inte vara tillräckligt renläriga vänstermänniskor. Att bli pissad på av Aftonbladet kan vara en rätt fasansfull upplevelse för den som sitter på en liten politisk kulturtidskrift och tjänar motsvarande typ en knapp undersköterskelön. Bara för att vi ville berika vänsterns perspektiv, prata om intersektionalitetsfrågor för att modernisera idén om solidaritet.
- Det dåliga med Bengt Ohlssons text är ju att han inte pekar på någon väg framåt. Visst kan man ifrågasätta slentrian och brist på reflektion inom vänsterrörelsen, men svaret för mig är inte att börja rösta på Folkpartiet eller sluta gå på middag hos kulturvänstern, utan att återpolitisera diskussionen. Hitta nya frågor. Forska. Det känns konstigt att säga det, för jag har aldrig varit den typen som tyckt att det är viktigt med konstruktiv kritik, utan alltid talat om att man måste kunna peka på problem utan att ha en lösning. Men grejen med Ohlsson-texten är kanske att han inte pekar på något problem. Så jag upplevde texten som uppgiven, och som ett tecken på en historisk högervridning av DN.

För mig är textens svaghet att den mest är en bekräftelse på en utveckling som har pågått ända sedan kalla krigets slut. I din roman, som utspelas på 90-talet, klagar folk på högervridningen av medierna och marknadsanpassningen av samhället. Den förändringen kan man tycka vad man vill om, men jag hade upplevt Ohlsson-texten som mer radikal och modig om den kommit för femton år sen.

- Ja, exakt. Godmorgon liksom.

Hur har din egen politiska utveckling sett ut de senaste åren?

- Jag har alltid varit en cyniker i hjärtat men i dag känner jag mig samtidigt radikalare, eftersom jag har mer kunskap. Men jag upplever mig också som konservativ eftersom jag önskar behålla en massa gamla grejer, som till exempel ett fungerande välfärdssystem.
- Sen har jag bytt åsikt i en extremt känslig och symbolisk fråga, nämligen den så kallade pigdebatten. Jag är fortfarande inte säker på om hushållsnära tjänster ska subventioneras och hur det i så fall ska göras. Men jag tycker att det är bra att hemarbete professionaliseras och värderas i kronor och timmar i stället för i termer av kärlek, duktighet och kvinnlighet. Jag vill inte vara med och göra hemmet till en undantagsplats där man inte får köpa tjänster.

Igår var du på en samtalskväll på Akademibokhandeln för att fira Birgitta Stenbergs 80-årsdag. Hur var det?

- Jag hade aldrig läst ”Kärlek i Europa”. Jag läste hennes andra böcker när jag gick på högstadiet och har alltid tänkt på den som en sån där klassiker man måste läsa. Jag hade själv ett likartat projekt, ville resa till Paris och bli författare … Den var för mig litteraturens heliga graal, alltid slut på antikvariaten och utlånad på biblioteken. Så fick jag tag i den nyutgåva som kom för två år sen och läste meningar som var direkt knäckande. Birgitta Stenbergs huvudperson beskriver ju exakt samma saker som Saga i ”Alltings början”! Männen, de heterosexuella männen i det offentliga rummet. När jag var ung tänkte jag aldrig att vägen till offentligheten gick genom att gå i skolan eller läsa böcker, utan genom staden och gatan och barerna. Och där var männen alltid ett hinder.

En annan bok jag tänkte på när jag läste ”Alltings början” är Åsa Mobergs roman från 70-talet, ”Kärleken i Julia Anderssons liv”, som kom ut i fjol. Den beskriver också en kvinna som på ett plan är feministiskt medveten, men som ändå låter sig imponeras och förföras av män med makt, som åker till Danderyd och suger av Harry Schein (som i romanen heter ”Harry Meyer”) för att han är ”stor, rik och berömd”. När jag läste den tänkte jag att huvudpersonens underordning i romanen var talande för ett slags feministisk gryningstid, där det politiska medvetandet ännu inte hade hunnit ifatt verkligheten. Men det är ju fel, i din bok är det ju likadant! Saga har blivit uppfostrad av en 68-mamma, men låter sig ändå behandlas som en leksak. Så det som du beskriver är ju tidlöst.

- Det var också det som kom upp igår. Det finns en väldig problematisering av unga kvinnors sexualitet och kroppslighet, och man vill hela tiden tala om kvinnor som offer när det handlar om sex. Men det finns ju väldigt mycket svärta i sexualiteten, liksom i livet överhuvudtaget. När man är ung vill man befinna sig där det händer, man vill ha de erfarenheterna. Det är väl inget fel att suga av Harry Schein hela dagarna, om det nu råkar vara just det man upplever som händelsernas centrum.

Fast det intressanta när jag läser din bok är att jag inte blir moraliskt upprörd över att en femtonårig tjej vill experimentera sexuellt, utan över att männen utnyttjar sitt övertag. Vilken trettioåring ligger runt med femtonåringar? Jag tycker inte synd om Saga, men jag blir förbannad på männen runt omkring henne. Så jag tror faktiskt det, eller vill åtminstone tro det, att vi idag har blivit bättre på att problematisera runt mäns sexualitet, snarare än kvinnors.

- Ja. Kanske. Det var i alla fall enormt drabbande att läsa ”Kärlek i Europa” för första gången. Birgitta Stenberg skriver så fantastiskt om sig själv, om sitt utseende, om när hon står där och är sjutton på Birger Jarlsgatan. Om närmanden från männen, hur hon ser på deras kroppar. Hur hon inser att det är det här hindret jag måste igenom, för där bakom ligger världen.

Fakta:

Karolina Ramqvist

Född: 1976 i Göteborg. Växte upp ensam med sin mamma i Nacka och på Södermalm.
Utbildning: Avbruten humanistisk linje på gymnasiet, kompletterad med Komvux
Familj: Man och tre barn. Bor och arbetar på Södermalm.
Bakgrund: Har medarbetat i Aftonbladet, Bibel, Bang, DN och Arena. Startade tidningen Plebs. Medverkade i antologin ”Fittstim” 1999. Den senaste romanen, ”Flickvännen”, har översatts till flera språk och belönades 2009 med Tidningen Vi:s litteraturpris.

Aktuell med: Romanen ”Alltings början” som kommer ut i augusti.

Tre snabba till Karolina Ramqvist

Läser i sommar?

Jag ska bara läsa rasande 1800-talsmän: August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, Ivar Lo Johanssons ”Frihet” och Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp 6”.

Bästa barhänget i Stockholm i sommar?

Babylon.

Bästa semestertipset?

Krakow.