»Jag var så väldigt sträng«

En vårdag, mellan bokutgivning och planering av en kommande tv-serie, sitter Ann Heberlein på en bänk i solen och ångrar sig.

– Jag tycker att vi i dag lever i ett samhälle som är väldigt hårt. Det var inte min avsikt att bidra till det.

Bidraget hon tänker på är hennes stora genombrott, etikboken »Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar«. Den som hon nu skrivit en sorts uppföljare till. Eller rent av en omtagning.

Då, våren 2008, låg boken perfekt i tiden. Alliansregeringen ställde bidragstagare mot flitiga arbetare. I Dagens nyheter skrev Maciej Zaremba en reportageserie med titeln »Först kränkt vinner«. Den ständigt armkorsande psykiatern David Eberhard sålde stora upplagor med sin »I trygghetsnarkomanernas land« där han kritiserar svenskar för att vara ett räddhågset folk som »ser det som realistiskt att förbjuda det närmast ofarliga«.

Ann Heberlein skrev om studenter som känner sig kränkta när de blir underkända, om förövare som gör sig själva till offer, om brudpar som blir förnärmade när prästen nämner Gud under vigseln. Boken blev en storsäljare. När hon senare kritiserade sin förläggare Svante Weyler för att ha varit okänslig vid lanseringen av »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva«, där hon naket berättar om hur det är att leva med bipolär sjukdom, var kritikerna inte sena att dänga Heberleins egna barska resonemang om eget ansvar i huvudet på henne.

Men för Ann Heberlein är historien om »Det var inte mitt fel!« delvis en annan. Nämligen den om en nydisputerad småbarnsmamma med två hus och utan fast jobb, som slet som ett djur för att få tillvaron att gå ihop.

– Jag har fått anledning att läsa om den nu när jag skrivit min nya bok om etik. Det jag slås av är: Gud vad arg jag var när jag skrev den! Jag var så väldigt sträng. Det fanns en bristande ödmjukhet, som hade att göra med att mitt liv var extremt jobbigt just då. Jag levde under en förfärlig press, som gjorde att jag blev irriterad på människor som inte ansträngde sig så mycket som jag själv gjorde.

Den där ihärdigheten var något hon hållit fast vid länge. Ann Heberlein växte upp i ett arbetarhem i Malmö, utan piano men med välstrukna kläder. När hon började läsa upp sina betyg efter gymnasiet var siktet inställt på sjuksköterska. Att skriva för tidningar låg långt bortom horisonten. Doktorand trodde hon hade med läkaryrket att göra. Hon kombinerade Komvux-studierna med arbete som vårdbiträde på Värnhems sjukhus.

– Intressant nog är det ofta vi som inte kommer från en akademisk miljö som tycker att man får väl för fan anstränga sig. Mina barn, som är uppvuxna i ett akademikerhem, är slackers på ett sätt som jag aldrig varit. Det löser sig, tycker de. Den känslan har jag aldrig haft. För mig var det en ynnest, och nästan lite skamligt, att få läsa vid universitet i sex år utan att ens få en yrkestitel.

Vänta lite. Om det nu är så att Ann Heberlein bidragit till ett onödigt kallt samhällsklimat, sitter hon här och skyller det på sin klassbakgrund? Nej, det gör hon inte. Men det illustrerar rätt väl en av huvudpoängerna i hennes bok. Poängen är att människors förhållningssätt till andra hänger samman med deras erfarenheter. Man kan lära sig att ta ansvar genom långa, slitiga pass på sjukhuset. Man kan glömma bort att sätta sig in i andra människors svårigheter när man själv är under hård press.

Den här insikten har fått ganska liten uppmärksamhet inom moralfilosofin, i alla fall fram till de senaste decennierna.

Den moderna moralfilosofins grundare, sådana som Immanuel Kant och John Stuart Mill och deras efterföljare, tvistar gärna om formeln för den rätta handlingen. Bör människan följa absoluta plikter, som att aldrig ljuga eller döda? Eller bör man helt enkelt kalkylera vilken handling som leder till största möjliga lycka? De pratar mindre om hur en människa ska vara för att förmå göra gott.

I »Etik: människa, moral, mening«, som ges ut i slutet av maj, vill Ann Heberlein föra ut ett synsätt på etik som fått revansch i den moralfilosofiska världen den senaste tiden. Den går ut på att säga att det är frågan som är felställd. I stället för att försöka finna generella principer för att räkna ut bästa möjliga handling, ska etik handla om vad som är ett gott liv som helhet och vilka moraliska egenskaper som vi bör odla hos oss själva. Dygdetik kallas de här tankegångarna, som har sina rötter hos antikens filosofer.

En av strömningarna Heberlein inspireras av är omsorgsetiken, som för fram känslor, omsorg och empati som användbara redskap för att handla moraliskt riktigt.

Omsorgsetiker. Ann Heberlein menar att lojalitet, mod, generositet och ärlighet gentemot andra är viktigt för att själv bli lycklig.

I flera hundra år har moralfilosofin, med få undantag, snarare förespråkat ett förnuftstänkande så fritt från känslokladd som möjligt. För Kant handlade moral om att genom förnuftet inse att det helt enkelt är motsägelsefullt att bemöta andra som man själv inte vill bli bemött. Andra tänkare har framställt etiken som ett samhällskontrakt som man bör följa helt enkelt eftersom det är rationellt utifrån ens egna intressen.

Att påstå att man med förnuftet kan avgöra vad som är rätt, är förstås inte det samma som att förespråka att man bör gå genom livet som en känslokall, kalkylerande robot. Men steget dit är inte särskilt långt. På 1950-talet lade psykologen Lawrence Kohlberg fram en teori om människans moraliska utveckling i form av en trappa, där barnet rör sig från ett jag-centrerat tänkande till att anamma abstrakta principer om universella värden, som mänskliga rättigheter. Kvinnor, menade han, fastnar någonstans på vägen i ett tänkande som styrs av relationer. De ser moral som en fråga om att hjälpa andra snarare än att följa vissa principer. Kvinnor var i hans ögon inte fullt moraliskt utvecklade. I sin bok lyfter Ann Heberlein fram den motrörelse av feministiska tänkare som ansåg att medlidande, kärlek och omsorg om det svaga livet tvärtom är själva grunden för moralen. De menar att de tänkare som beskriver etiken som ett rättighetsavtal mellan rationella, oberoende individer tar fel. För hur förklarar en sådan moral det som alla inser genom hjärtats skri, som plikten att värma en frysande kattunge eller rädda ett drunknande barn? Inte alls, i vissa fall. För Kant, exempelvis, var den enda förklaringen till att det är fel att göra ett barn illa att barnet en dag skulle bli vuxet och rationellt.

– Alla är svaga någon gång i livet. Vi började där, och vi kommer att hamna där då och då. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg den dynamiken, att ingen alltid är stark, säger Ann Heberlein.

Att se sin egen svaghet i andra är något som människan måste tränas i. Inom omsorgsetiken kallas det för »modrande«, övning i kroppslig och emotionell närhet.

– Det finns omsorgsetiker som förespråkar en form av samhällstjänst, där alla får ägna ett år eller så åt arbete inom vården eller barnomsorgen. Därför är det värdefullt för mig att ha erfarenhet av att jobba i vården, med människor som varit helt utlämnade till min välvilja.

Den här tanken, att etik handlar om att träna fram vissa karaktärsegenskaper, är kärnan i dygdetiken. Ann Heberlein lyfter fram lojalitet, mod, generositet och ärlighet. Och precis som en av dygdetikens fäder, Aristoteles, menar hon att sådana egenskaper är viktiga för att själv vara lycklig.

– Jag använder mig av Aristoteles begrepp »eudaimonia«. Det betyder ett liv som är gott i dubbel bemärkelse: moraliskt gott, men också harmoniskt och lyckligt. Om man själv är harmonisk är det lättare att vara generös mot andra. Och på samma sätt mår man bra av att uppleva att man betyder något för andra människor och har en funktion.

För Ann Heberlein får det resonemanget politiska konsekvenser. Trots att hon gjort sig känd som en liberal debattör placerar hon sig till vänster på den politiska skalan. Nyligen gick hon med i feministiskt initiativ.

– Det finns gott om studier som visar att alla mår bättre i ett jämlikt samhälle, även de som tillhör vinnarna. Det behövs en trygghet för att man ska kunna behandla andra väl. Och det är väl där jag tycker att det gått åt fel håll.

Men, tillägger hon, det är inte bara samhället som förändrats sedan hon skrev den där rasande boken 2008. Hon har också själv tränat upp en ny dygd:

– Man blir mer ödmjuk med åldern. Det är det enda sättet att behålla engagemanget, tror jag. Jag tänker ibland på en sak jag hört Jan Myrdal säga, att han aldrig någonsin ändrat åsikt. Att säga så betyder att man gått genom livet opåverkad av alla sina erfarenheter, aldrig lyssnat på en annan människas argument och aldrig tagit till sig en enda text man har läst. Det är djupt tragiskt. Både man själv och samhället utvecklas i dialog med andra, framför allt med personer som inte tycker som man själv gör. Då tvingas man att pröva nya argument. Det är väl det jag försöker göra i min roll som folkbildare, visa hantverket. Hantverket att ändra åsikt.

Fakta | Uppföljare till succébok om etik

Ann Heberlein är aktuell med boken »Etik: människa, moral, mening« en populärvetenskaplig lärobok i etik. Hon är teologie doktor i etik och blev känd med boken »Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar« 2008. Samma år gav hon ut boken »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva« om att leva med bipolär sjukdom. Ann Heberlein är även känd som socialliberal debattör och medverkar regelbundet i Sydsvenskan och Dagens Nyheter. I höst ger hon även ut en bok om Gud och spelar in en tv-serie för SVT.

»Etik: människa, moral, mening« ges ut på Albert Bonniers förlag i slutet av maj.