Jagar polisen verkligen bara offer?

Jag började nyligen se om På spaning i New York, en av tv-makaren Stephen Bochcos uppmärksammade polisserier från 1980- och 1990-talen, vilka med all sannolikhet har varit förlaga för SVT-serien Tunna blå linjen. Gemensamt för Bochcos serier och den svenska är att de handlar lika mycket om de personliga relationerna mellan poliserna och deras privatliv som om brotten de utreder; från början ett nydanande grepp i polisgenren. Men där upphör likheterna.

På spaning i New York, som sändes mellan 1993 och 2005, blev en framgångsrik långkörare, tror jag, därför att den speglade frustrationer som fanns hos både den amerikanska allmänheten och många poliser. Seriens huvudpersoner, en grupp detektiver i Manhattans fiktiva 15:e polisdistrikt, framställs som rättrådiga arbetare på golvet i ett korrumperat rättssystem, vars elit i form av lagstiftare, domare och åklagare i praktiken står på brottslingarnas sida mot brottsoffren. För poliserna däremot, är det viktiga inte att följa hämmande regler, utan att hålla ordning och skydda de hederliga medborgarna, vilka i serien är enkla att skilja från de kriminella.

Kort sagt, spanarna i New York utgör "den tunna blå linjen av hjältar" mellan civilisation och barbari, för att parafrasera Rudyard Kiplings dikt om de brittiska rödrockarna i Krimkriget. Intressant nog hade detta alltså en viss grund i verkligheten i New York i början av 1990-talet, där brottsligheten då hade grasserat i årtionden – vanliga människor var enormt brottsutsatta och poliser gjorde vad de kunde för att hålla stånd under gällande regelverk.

Planerat eller omedvetet gav tv-serien legitimitet åt de polis- och rättsreformer som gradvis kom att genomföras efter 1993 och kring 2005 hade skapat en av världens fredligaste storstäder.

När Tunna blå linjen, som i stället handlar om ordningspolisen i Malmö, hade premiär förra året och SvD:s recensent Jeanette Gentele kallade den "en okritisk bild av polisen" (15/1-21), blev jag först nyfiken. Hade SVT kanske skapat en motsvarighet till Bochcos serier inte bara till formen, utan också i synen på polisen och dess villkor?

Det hade dels varit ett snilledrag för att fånga den mer konservativa publik som vanligtvis inte tittar på SVT eller inte känner igen sig i vad den ser, dels kunnat ge svensk polis viss behövlig uppbackning. Många svenska poliser tycks också uppleva sig fångade i ett rättssystem som begränsar vad de får göra för att bekämpa en allt grövre brottslighet som griper omkring sig i samhället.

Men det blev tvärtom. Poliserna skildras närmast som den tunna linjen mot det oupplysta folket, som i sociala medier kastar ur sig rasistiska fördomar om brottslighet. Den enda polisen i serien (Magnus) som, genom att han inte tvekar att trycka upp en misstänkt flyende person mot en vägg, påminner om kollegorna i På spaning i New York visar sig nästan alltid ha fel i sitt omdöme och trakassera laglydiga människor.

När en brottsling väl dyker upp, visar det sig ofta att han eller hon minsann har haft det rätt körigt i livet och egentligen är ett slags offer. Den brottslighet som i verkligheten plågar svenska storstäder som Malmö, gängkriminaliteten, förekommer över huvud taget inte, som den före detta polisen Mustafa Panshiri har påpekat (Expressen 13/11).

Det ideal som Tunna blå linjen lyfter fram, är sammanfattningsvis polisen som en inkännande socialarbetare med sinne för samhällets strukturella orättvisor. Vad är poängen med det, i det läge som Sverige befinner sig i? Och hur bra underhållning är en föreläsande polisserie?

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap.

***

Läs även: Brottsstatistiken i Sverige är lögn, förbannad lögn

Läs även: Vad är vi så rädda för?