Jakten på den siste mammuten

Det finns något ofrånkomligt storslaget i rollen som den siste överlevande. Den siste mohikanen, den siste actionhjälten, vandringsduvan Martha som levde ensam på djurparken i Cincinnati sedan alla hennes artfränder blivit massakrerade av jägare. 

I vetenskapsjournalisten Jesper Nyströms version heter han “Lonely Boy”, före detta innehavare av en tand som hittats på Wrangels ö norr om Sibirien. Denna tand visar sig nämligen tillhöra en ullhårig mammut som enligt dateringen bör vara det sista överlevande exemplaret av den utdöda arten. 

Detta är det romantiska anslaget i en bok som annars rör sig i den moderna vetenskapens avförtrollade värld. Nyströms undersökning av “den sista mammutens gåta” är en underhållande vandring mellan olika forskningsfält och deras avskräckande abstrakta termer – TCSA (tip cross-sectional area), LGM (late glacial maximum) – men drivs enligt den litterära dramaturgins regler av engagemanget i denna sublimt ensamma individ.  

Hur kom det sig att Lonely Boy blev den siste av sitt släkte? Upplägget har som synes lånat sin form från dagens alla tv-serier där hjältarna står i vita rockar på något rättslaboratorium och petar med ett DNA-prov. Ett kallt fall ska lösas, en mördare ska avslöjas och släpas inför rätten. En seriemördare, dessutom, för precis som i serierna upptäcker vår detektiv snart ett stort antal liknande ouppklarade mord. Det var ju inte bara mammuten, utan ett stort antal färgstarka jättevarelser – “megafaunan”, som den tråkiga vetenskapliga termen lyder – som dog ut samtidigt.  

Jättesengångaren! Grottbjörnen! Den irländska jättehjorten med fyra meter mellan hornkronans spetsar! Vem är den Jack the Ripper som lämnade alla dessa offer i sitt spår? 

Och är det som Nationalteatern fruktade, att det går en mördare lös? Bland de mer civilisationskritiska forskarna har samma teori gällt sedan den lanserades av amerikanska forskare under Vietnamkrigets dagar: det var människan som utrotade megafaunan, precis som vi gjort oss kvitt garfågeln, den tasmanska pungvargen och alla vandringsduvan Marthas släktingar.  

Redan på denna förhistoriska tid var vi inställda på “overkill” (som den stilriktigt napalmdoftande termen lydde), långt från alla föreställningar om naturfolk som levde i balans med naturen. Eller var det klimatförändringar som gjorde slut på megafaunans levnadsbetingelser? 

En lekman som saknar kompetens att bedöma bevisföringen kan bara konstatera att alla dessa teorier med nödvändighet har ett stort mått av spekulation över sig. Det gör det inte mindre underhållande att guidas runt bland marknadsstånden och lyssna på alla paleoarkeologer, geologer och grottforskare som saluför sina teorier.  

En favorit är dr Metin I Erin vid Kent State University som tillverkar egna flintspetsar och provskjuter dem på “ballistisk gelatin” med en specialbyggd katapult och på så vis har kommit fram till att människor från de amerikanska stenålderskulturerna bör ha haft dåliga förutsättningar för att rå på en mammut. Åtminstone om de agerat rationellt enligt vad beteendeekologer kallar den optimala furageringsteorin (OFT) som räknar på hur stor kalorivinst man kan hoppas utvinna per nedlagd jakttimme.  

Man kan naturligtvis invända att stenåldersmänniskorna inte nödvändigtvis hade tillgång till beteendeekologer, men det visar nog bara att man inte förstått frågan.  

Nyströms slutsats går i vilket fall åt detta håll: det sannolika är att det var klimatförändringarna som tog kål på megafaunan, människan måste frikännas, om inte annat så i brist på bevis. 

Vem dödade Lonely Boy är med andra ord en rolig historia, även om den har sina brister. Som i många liknande reportage tillämpas greppet där den undersökande reportern försöker engagera läsaren i sina egna vedermödor. Det är ett närmast parodiskt slitet grepp (man tänker på alla dessa Uppdrag Granskning-reportage där reportern till dramatisk musik ses kämpa med Kungliga bibliotekets mikrofilmsläsare) och fungerar knappast i detta fall heller.  

Det riktigt besvärliga missöde Nyström råkar ut för är när det på ett sent stadium visar sig att hans mammut inte alls är den sista överlevande – det har blivit något fel på DNA-dateringen och den är 2000 år äldre än vad som sagts.  

Kriget i Ukraina berövar Nyström möjligheten att själv besöka de sibiriska fyndorter han skriver om. De strapatser han har att uthärda består av dagisbarn som skriker utanför hans arbetsplats en dag i juli: “Oväsendet och sommarvärmen bildar en ohelig allians som får blodet att koka.” 

Vilket i sin tur visar på en skavank som Nyström har gemensam med många svenska sakprosaförfattare. Tvånget att skildra abstrakta skeenden kräver en metaforik som författaren ofta påträffar bland språkets mer fossiliserade vändningar. Behovet att lätta upp informationen leder till frestelsen att kasta sig i armarna på dagens flamsigaste modeord.  

Här stöter man alltså på konstaterandet att livet som rovdjur “inte är någon räkmacka”, att mammuten blev en “snackis” bland forskare när den först upptäcktes, att ett visst argument är “en svår nöt att knäcka” för anhängarna av den och den teorin, men att de i gengäld har “ett ess i rockärmen”.  

Det är stilriktigt att vi till sist hamnar i en annan berättelse som är välbekant från fiktionen. Som lekmannaläsare häpnar man över att de galna vetenskapsmännen i Jurassic Park visar sig existera i verkligheten och att planerna på att återuppliva mammuten är högst reella. Företaget Colossal Biosciences i Texas hamnade på The Times lista över världens hundra mest betydelsefulla företag år 2023 och har, med Nyströms språkbruk, “rejäla ekonomiska muskler”.  

Planerna är långt gångna och kan rentav, menar Nyström, legitimeras med samhällsnyttiga argument – en återupplivad mammut skulle kunna fylla den “ekologiska nisch” som står tom i vår del av världen, eftersom den likt den afrikanska elefanten kan välta träd och därmed hålla landskapet öppet. Jag skulle tro att de flesta, precis som jag själv, skulle hälsa Lonely Boy välkommen tillbaka ändå. 

***

Läs även: Hur politiskt korrekt kan medelklassen bli?

Läs även: Kan dagens unga uppskatta Modianos känslighet?