Jaktsäsong i filmbranschen

När jag tänker på filmbranschen och dess fixering vid tävlingsmomentet så tänker jag på ostronen i Paris. På hur litteraturkritikern Mats Gellerfelt i tidskriften 00-tal ifrågasatte att en skribent kunde hävda att ett visst brasserie serverade de bästa ostronen. »Hur i hela fridens namn vet man det, i en stad där det går att äta ostron i varenda gatuhörn? Har den som uttalat sig ätit ostron överallt?«

Gellerfelt var medvetet löjlig, som en gliring till det han tyckte var så löjligt med litteraturkritiken, och det gällde samtliga konstarter för övrigt. Att allt hade blivit en tävling. Det här var 2009. Gammalt gnissel går igen, kan konstateras, med tanke på Akademiledamoten Kjell Espmarks snack nyligen om kritikens svåra kris.

Men nu var det ju inte litteratur jag tänkte på när jag tänkte på ostron, utan på den svenska filmbranschen. Klimatet där. Sällan har väl prishetsen känts så … hetsig.

Ta Guldlejonet i Venedig. Statyetten som blev det slutgiltiga beviset på att Roy Andersson, vilket han själv länge vetat, seglar i en klass för sig.

Ta den där gemytliga vem-ska-bräcka-vem-trätan som pågår mellan samme Roy och hans adept Ruben Östlund, den som förhoppningsvis når sin kulmen när någon av dem kanske går hem med Guldbaggen för bästa film på galan om några dagar.

Ta det ilskna inlägget från filmdistributören Mattias Nohrborg i DN nyligen där han upprördes över att Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentär om Björn Afzelius, »Tusen bitar«, inte blivit nominerad. »Man kan lugnt konstatera att Guldbaggen för bästa dokumentärfilm inte går till den bästa filmen, och framförallt inte gynnar den dokumentära genren.«

Att det blir handgemäng om statyetterna har sin enkla förklaring: att göra film kostar mycket pengar, med ett prestigefyllt pris på fickan ökar chanserna att få finansiering för sitt nästa projekt. Och här spelar de internationella festivalernas priser en viktig roll. Pris ger filmen kulturellt kapital, och gör att den visas på fler festivaler. Det här samspelet har den holländska forskaren Marijke de Valck skrivit om i »Film Festivals: From European Geopolitics to Global Cinephilia«.

Mattias Nohrborg, distributören som länge verkat för att främja smalare kvalitetsfilm, riktar hårda anklagelser mot Svenska filminstitutet. Han menar att man i nomineringsgruppen för dokumentärfilmskategorin placerat personer som favoriserat filmer som visats på egna festivaler.

Som utomstående lämnas man åt spekulationer. Juryarbete är generellt ett kneg som görs i ett slags halvdunkel, folk må bry sig om vilka filmer som vinner, men vem bryr sig om vem som faktiskt väljer dessa och på vilka grunder? När vinnarna väl tillkännages lämnas en motivering som i bästa fall känns som en kastrerad recension. Och jag lämnas med känslan av att branschen borde lägga energi på annat. Göra bra film, till exempel.

Guldbaggegalan äger rum den 26 januari på Cirkus i Stockholm. De filmer som nominerats för bästa dokumentär är – »Lgh + bil + allt jag har och äger« av Clara Bodén, »Om våld« av Göran Hugo Olsson och »Ute på landet« av Anders Jedenfors.