James Mangold om nya Bob Dylan-filmen och berömmelsens börda
Samtidigt som Bob Dylan själv förbereder vårens turné är det dags för en ny film om hans tidiga år från folksångerna till elgitarren till världsarenorna. Den amerikanske regissören James Mangold är bioaktuell med ”A complete unknown”.
Bild: Searchlight Pictures
Det finns de som gjort filmer om musikaliska ikoner utan att kunna använda deras musik – men det problemet behövde James Mangold inte bekymra sig om. Han hade Bob Dylan med sig från start. Resultatet blev A complete unknown, en välgjord och välljudande film Bob Dylans tidiga år i New York.
– Jag hade skrivit manuset och många runt Dylan var oroade och sa till honom att han inte borde bli inblandad. Det var inte så att det fanns några förbjudna ämnen, men dom ville att det bara skulle handla om musiken, inte om något annat, och jag var ju intresserad av just allt detta det andra och hur det hade påverkat musiken, säger James Mangold om sin film.
Pandemin gjorde att en planerad turné för Bob Dylan i USA ställdes in. Han ringde sin manager och sa ”låt mig läsa det där som gör er alla så nervösa”. Och lite senare möttes James Mangold och Bob Dylan i ett tomt café i ett av covid nedstängt Los Angeles.
– Efter lite vänligheter och rundsnack sa han ”så, vad ska den här filmen handla om”. Och det var intressant, att någon som ska vara ämnet för en film frågar vad den ska handla om. Men jag förstod det. Han är en konstnär och han vet att man skulle kunna göra hur många filmer som helst om honom och alla skulle kunna se olika ut. Så vad han ville veta var ”vad är det du vill, vad är du ute efter, vilken är din agenda”. Och jag insåg att detta var något jag hade försummat tidigare. Det var först när vi satt där som jag insåg det.
Och uppenbarligen hade Bob Dylan inte mycket att invända – utom när det gällde en sak. Den tidiga flickvännen Suze Rotolo (hon som syns med honom på omslaget till albumet The freewheelin´ Bob Dylan (1963)) fick inte nämnas vid namn. Elle Fanning, som spelar rollen, berättar att Suze Rotolo avled för flera år sedan och Bob Dylan ville inte hon skulle vara med i filmen som sig själv. Så hon döptes om till Sylvie och en del fakta ändrades. James Mangold menar att Suze Rotolo var den enda riktigt stora kärleken eftersom det hände innan han ”var någon”, då han var ”a complete unknown”.
– Relationen till Suze handlade om kärlek och tillgivenhet innan han började känna den börda som berömmelse innebar. När han träffade Joan Baez var hon redan väldigt känd, han var på väg upp. Hon hade en röst som en näktergal, det hade inte han, men medan hon mest sjöng andras låtar kunde Bob sätta sig på sängen och spruta ur sig nya låtar direkt.
I filmen möter vi skådespelare gestalta en rad kända musiker och sångare förutom Baez – Pete Seeger, Johnny Cash och en döende Woody Guthrie har viktiga roller, och numera tyvärr närmast bortglömda bluesmusiker som Al Kooper och Mike Bloomfield finns med under en studioinspelning. Johnny Cash och Bob Dylan brevväxlade, utdrag ur breven finns med i filmen. Och filmen är naturligtvis kryddad med låtar som vi dom växt upp med Bob Dylans musik i princip kan sitta och sjunga med i.
– Jag har jobbat med den här filmen i fem års tid, så jag hade gott om tid att tänka kring låtvalet. Vi försökte välja låtar där de kunde driva handlingen framåt.
James Mangold berättar vidare om vad han upptäckte under sina många möten och konversationer med Bob Dylan.
– Det han slogs mot under den tid vi berättar om i filmen var hur hans enorma talang växte och gjorde honom allt mer känd. Han skrev fantastiska sånger innan han var 25. Han såg sin berömmelse växa, han började känna sig separerad från världen. Det blev en börda. Och det har växt. När jag talade om att jag hade träffat honom var det som om jag hade rest till Oz. Det finns en sådan nyfikenhet på honom. Hur såg hans kläder ut, hur var han klädd, och så vidare. Man vill veta allt och Bob vill inte ge oss allt. Hans reaktion har alltid varit att antingen dra sig undan eller att hitta på saker.
A complete unknown är några ord ur klassikern Like a rolling stone” som finns på albumet Highway 61 revisited (1965):
“How does it feel, how does it feel?
To be without a home
Like a complete unknown, like a rolling stone.”
Handlingen utspelas under de år i början av 1960-talet då Bob Dylan kom till New York och gradvis gjorde sig till en förgrundsgestalt inom folkmusiken. Det känns som om James Mangold mycket bra har fångat tidsandan och miljöerna i detta tidiga 1960-tal och de områden i New York där det verkar ha funnits en musikklubb i varje kvarter.
Filmen slutar vid uppståndelsen på Newport Folk Festival 1965, då Bob Dylan hade med sig ett rockband och blev utbuad av publiken som tyckte han var en svikare. Inte lång tid därefter släpptes förut nämnda albumet Highway 61 revisited. Det hamnade som nummer ett på försäljningslistan och räknas idag som ett av musikhistoriens viktigaste och mest inflytelserika album.
– En sak jag förstod var att han alltid hade velat vara i ett band. Han ville inte vara ensam. Han såg Buddy Holly och avundades dennes band. Att vara en ensam folksångare, den läsken drack aldrig Bob. Han såg andra som var medlemmar i ett band, han såg hur de hade kul, hur de gjorde någonting tillsammans.
Men det många undrar är förstås hur skådespelarna klarar att gestalta Bob Dylan och de andra legendarerna omkring honom. Bob Dylan spelas mycket övertygande av Timothée Chalamet, Pete Seeger av Ed Norton och Joan Baez, Monica Barbaro. Alla sjunger och spelar själva, Chalamet har fått till en sångröst som inte är en imitation av Bob Dylans men ändå påminner on den, Norton säger till mig att han lärde sig spela banjo på ett sätt nu får honom att sakna den och Monica Barbaro berättar hur nervöst det var att stå på scen för att sjunga och spela framför en stor publik vid inspelningen av de scener som utspelas på Newport-festivalen.
I en intervju i amerikanska Rolling Stone säger Chalamet:
– Jag var medveten om vilken utmaning det här innebar. De runt omkring honom är oerhört beskyddande, hans musik är på ett sätt så ren och de vill inte se hur en biopic besudlar det.
A complete unknown har Sverigepremiär den 21 februari.
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
Det finns de som gjort filmer om musikaliska ikoner utan att kunna använda deras musik – men det problemet behövde James Mangold inte bekymra sig om. Han hade Bob Dylan med sig från start. Resultatet blev A complete unknown, en välgjord och välljudande film Bob Dylans tidiga år i New York.
– Jag hade skrivit manuset och många runt Dylan var oroade och sa till honom att han inte borde bli inblandad. Det var inte så att det fanns några förbjudna ämnen, men dom ville att det bara skulle handla om musiken, inte om något annat, och jag var ju intresserad av just allt detta det andra och hur det hade påverkat musiken, säger James Mangold om sin film.
Pandemin gjorde att en planerad turné för Bob Dylan i USA ställdes in. Han ringde sin manager och sa ”låt mig läsa det där som gör er alla så nervösa”. Och lite senare möttes James Mangold och Bob Dylan i ett tomt café i ett av covid nedstängt Los Angeles.
– Efter lite vänligheter och rundsnack sa han ”så, vad ska den här filmen handla om”. Och det var intressant, att någon som ska vara ämnet för en film frågar vad den ska handla om. Men jag förstod det. Han är en konstnär och han vet att man skulle kunna göra hur många filmer som helst om honom och alla skulle kunna se olika ut. Så vad han ville veta var ”vad är det du vill, vad är du ute efter, vilken är din agenda”. Och jag insåg att detta var något jag hade försummat tidigare. Det var först när vi satt där som jag insåg det.
Och uppenbarligen hade Bob Dylan inte mycket att invända – utom när det gällde en sak. Den tidiga flickvännen Suze Rotolo (hon som syns med honom på omslaget till albumet The freewheelin´ Bob Dylan (1963)) fick inte nämnas vid namn. Elle Fanning, som spelar rollen, berättar att Suze Rotolo avled för flera år sedan och Bob Dylan ville inte hon skulle vara med i filmen som sig själv. Så hon döptes om till Sylvie och en del fakta ändrades. James Mangold menar att Suze Rotolo var den enda riktigt stora kärleken eftersom det hände innan han ”var någon”, då han var ”a complete unknown”.
– Relationen till Suze handlade om kärlek och tillgivenhet innan han började känna den börda som berömmelse innebar. När han träffade Joan Baez var hon redan väldigt känd, han var på väg upp. Hon hade en röst som en näktergal, det hade inte han, men medan hon mest sjöng andras låtar kunde Bob sätta sig på sängen och spruta ur sig nya låtar direkt.
I filmen möter vi skådespelare gestalta en rad kända musiker och sångare förutom Baez – Pete Seeger, Johnny Cash och en döende Woody Guthrie har viktiga roller, och numera tyvärr närmast bortglömda bluesmusiker som Al Kooper och Mike Bloomfield finns med under en studioinspelning. Johnny Cash och Bob Dylan brevväxlade, utdrag ur breven finns med i filmen. Och filmen är naturligtvis kryddad med låtar som vi dom växt upp med Bob Dylans musik i princip kan sitta och sjunga med i.
– Jag har jobbat med den här filmen i fem års tid, så jag hade gott om tid att tänka kring låtvalet. Vi försökte välja låtar där de kunde driva handlingen framåt.
James Mangold berättar vidare om vad han upptäckte under sina många möten och konversationer med Bob Dylan.
– Det han slogs mot under den tid vi berättar om i filmen var hur hans enorma talang växte och gjorde honom allt mer känd. Han skrev fantastiska sånger innan han var 25. Han såg sin berömmelse växa, han började känna sig separerad från världen. Det blev en börda. Och det har växt. När jag talade om att jag hade träffat honom var det som om jag hade rest till Oz. Det finns en sådan nyfikenhet på honom. Hur såg hans kläder ut, hur var han klädd, och så vidare. Man vill veta allt och Bob vill inte ge oss allt. Hans reaktion har alltid varit att antingen dra sig undan eller att hitta på saker.
A complete unknown är några ord ur klassikern Like a rolling stone” som finns på albumet Highway 61 revisited (1965):
“How does it feel, how does it feel?
To be without a home
Like a complete unknown, like a rolling stone.”
Handlingen utspelas under de år i början av 1960-talet då Bob Dylan kom till New York och gradvis gjorde sig till en förgrundsgestalt inom folkmusiken. Det känns som om James Mangold mycket bra har fångat tidsandan och miljöerna i detta tidiga 1960-tal och de områden i New York där det verkar ha funnits en musikklubb i varje kvarter.
Filmen slutar vid uppståndelsen på Newport Folk Festival 1965, då Bob Dylan hade med sig ett rockband och blev utbuad av publiken som tyckte han var en svikare. Inte lång tid därefter släpptes förut nämnda albumet Highway 61 revisited. Det hamnade som nummer ett på försäljningslistan och räknas idag som ett av musikhistoriens viktigaste och mest inflytelserika album.
– En sak jag förstod var att han alltid hade velat vara i ett band. Han ville inte vara ensam. Han såg Buddy Holly och avundades dennes band. Att vara en ensam folksångare, den läsken drack aldrig Bob. Han såg andra som var medlemmar i ett band, han såg hur de hade kul, hur de gjorde någonting tillsammans.
Men det många undrar är förstås hur skådespelarna klarar att gestalta Bob Dylan och de andra legendarerna omkring honom. Bob Dylan spelas mycket övertygande av Timothée Chalamet, Pete Seeger av Ed Norton och Joan Baez, Monica Barbaro. Alla sjunger och spelar själva, Chalamet har fått till en sångröst som inte är en imitation av Bob Dylans men ändå påminner on den, Norton säger till mig att han lärde sig spela banjo på ett sätt nu får honom att sakna den och Monica Barbaro berättar hur nervöst det var att stå på scen för att sjunga och spela framför en stor publik vid inspelningen av de scener som utspelas på Newport-festivalen.
I en intervju i amerikanska Rolling Stone säger Chalamet:
– Jag var medveten om vilken utmaning det här innebar. De runt omkring honom är oerhört beskyddande, hans musik är på ett sätt så ren och de vill inte se hur en biopic besudlar det.
A complete unknown har Sverigepremiär den 21 februari.
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
