Jan Malmsjö på scen igen efter 40 år av applåder

Jan Malmsjö har gjort en karriär som få andra svenska skådespelare kommer ens i närheten av. Det beror till stor del på hans växelbruk. Han har kombinerat lysande insatser på teaterscenen med ofta lika kritikerhyllade och populära framträdanden i underhållningsbranschen. Som entertainer var han länge en av de mest framstående i landet.

Dessa hisnande skiften mellan tung dramatik och lätt underhållning, mellan Svensktoppen och den vedervärdige biskopen i Fanny och Alexander, mellan Hamlet och den Danilo som förför den glada änkan, mellan Tennysons nyårsklockor och Melodifestivalen, mellan att spela den homosexuelle dragshowartisten Albert/Zaza i La Cage aux Folles och att läsa Kristi lidandes historia i tv under samma påskvecka – allt genomfördes med samma glöd.

Vi ska tala om detta och annat över en enkel lunch på ett av Djurgårdens mest kända etablissemang. När vi anländer hälsas Jan Malmsjö omedelbart med oh och ah och beundran från både den glatt överraskade personalen och övriga gäster.

Förstås.

Han har just fyllt 89 år och går med käpp, stundom stapplande. Hans hår har vitnat och glesnat. Hans kinder är tunnare än för bara några år sedan, men ögonen glittrar, och rösten, rösten  … visst känns det som om den åter kan bryta ut i deklamation och sång.

Nja. Kanske inte just i dag.

Men för bara två år sedan deltog Jan Malmsjö i Melodifestivalen med Leva livet. Han gick inte vidare till något slags storhet med denna sång, men den berättade ändå något om en lämplig inställning till just livet, precis som hans förra bidrag i festivalen, Hej clown ett halvsekel tidigare. Den gången kom hans låt på delad förstaplats, men till slut blev det Tommy Körberg som fick resa till Eurovisionsfinalen med Judy, min vän.

För mindre än fyra år sedan framförde Jan Malmsjö 85 år gammal Samuel Becketts monolog Krapps sista band på Målarsalen, Dramaten. Pjäsen handlar om en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv med hjälp av en bandspelare. Recensionerna var översvallande. »Andlöst gripande, lysande, en ovanligt levande Beckett-föreställning«, skrev till exempel Leif Zern i Dagens Nyheter.

När vi nu talar om denna föreställning finner Jan Malmsjö ingen anledning till falsk blygsamhet. Han erinrar om att Lars Hanson, som han beskriver som en av de allra största, gjorde samma roll 1964. Malmsjö såg den, och några decennier senare såg han sin vän Erland Josephson i samma roll.

Det var stora skor att hoppa in i. Men min föreställning var bättre, säger han.

Det är inte troligt att Malmsjö kommer att göra någon mer roll av denna dignitet på teatern, men i höst kan vi se honom i Colin Nutleys film Bröllop, begravning och dop, en avnämare till den tv-serie med samma titel som gick på TV4 för några år sedan.

Dessutom ska han medverka i Frank Lehárs operett Glada änkan på Nöjesteatern i Malmö. Han gjorde succé i samma operett 1996, då på Malmö Opera och förstås i den ledande manliga huvudrollen som Greve Danilo (»Då går jag till Maxim, där blir jag lätt intim«). Nu får han en specialskriven mindre roll, som en hommage till sig själv och sin hemstad. Det var i Malmö han växte upp och det var där han inledde sin karriär. På ett hus på Södra förstadsgatan, ett av hans barndomshem i staden, sitter nu en kopparskylt med hans namn.

– Malmö är himma, där gillar di maj, jag är ju malmöit, säger han på den klanderfria malmöitiska som han lätt kan ta till när som helst.

Han har verkligen gjort allt, och oftast med stor framgång: skådespelat i alla tänkbara genrer: från klassiska dramer över lätta komedier till musikaler, sjungit och dansat i revyer och kabaréer, på tv och krogar och i folkparker, medverkat i långt över femtio filmer sedan debuten vid fjorton års ålder i Ebberöds bank 1946.

– Ja, det finns inte så många skådespelare som kan svänga mellan olika genrer som han, säger Andreas T Olsson, en av de yngre skådespelare som beundrar Jan Malmsjö och ser honom som en stor förebild; en äldre kollega att verkligen inspireras av.

– Han kunde ha valt en sak, men han har valt att göra allt. Eller hans begåvning har valt åt honom. Han skulle ha kunnat nöja sig med att bara vara en Lasse Lönndahl, eller att bara vara en Georg Rydeberg, eller en Nils Poppe. Och det hade verkligen inte varit så bara, men han gör allt med en fantastisk hantverksskicklighet. På ett ögonblick kan han gå från det oerhört allvarliga till något helt annat, som en trollkonstnär: Va? Ringarna satt ju ihop alldeles nyss  … Eller som en atlet: Men oj – hur kunde han accelerera så snabbt på så kort tid? Det är fantastiskt, och det är oavlåtligt inspirerande.

Den tidigt teaterintresserade Andreas T Olsson misstänker att det var hans mormor som »introducerade« honom till Jan Malmsjö.

– Hon var väldigt förtjust i Jan Malmsjö och beundrade honom. Hon fick nästan något svärmiskt i blicken när hon talade om honom.

En dag i mitten av nittiotalet skulle Jan Malmsjö komma till Göteborg och ge en konsert tillsammans med Leif Kronlunds storband. Den ville den då 15-årige Anders T Olsson se, men han ville inte åka till Göteborg ensam från sin hemstad Uddevalla.  Han bad sin mormor, som inte brukade gå på teater särskilt ofta, att följa med.

– Vi satt längst fram. Konserten var över tre timmar lång, utan paus. Jan Malmsjö stod på höjden av sin förmåga. Han kastade sig mellan sin mest folkkära repertoar och avancerade saker med långa, långa monologer däremellan, och man märkte att han delvis improviserade och kom på associationer  … Och så drog han några fräcka saker och så tittade han på mig och sa »den här unge mannen längst fram, han förstår inte någonting av det här«. Jag tror verkligen att det var ett avgörande ögonblick för mig.

Senare samma år fick Andreas T Olsson med sig sin mormor till Malmö när Jan Malmsjö gjorde Higgins i My fair lady. Året därpå såg han Janne och Marie (som Anders T Olsson numera kallar det äkta paret Malmsjö-Göranzon) i Lars Noréns uppsättning av Vem är rädd för Virginia Woolf på Vasateatern i Stockholm.

När han senare, vid 30 års ålder, kom in på Scenskolan efter att äntligen ha vågat söka sig dit tog Andreas T Olsson kontakt med äldre skådespelare, dels för att få råd och tips, dels för att han tyckte att det var inspirerande att tala med dem. Hans kontakt med Jan Malmsjö utvecklades så småningom till vänskap, framför allt under inspelningen av Colin Nutleys Bröllop, begravning och dop.

– Vid något tillfälle frågade Janne mig plötsligt om jag inte kunde skriva en monolog för honom. Jag försöker nu hitta en form för det. En utdragen sortireplik? Det är möjligt att det landar i ett samtal med en åldrande skådespelare. Vad blir kvar? När blir man trött på att spela sig själv?

Åter till lunchsamtalet med Jan Malmsjö. På den lite banala frågan om vad han tycker har varit det bästa i hans liv har han ett snabbt, vackert svar:

– Att jag gifte mig med Marie. Hon är en så jävla bra tjej.

Marie Göranzon, alltså. En av vår tids mest lysande skådespelerskor. Jan Malmsjö talar ofta om hur viktig hon har varit och är i hans liv. Han har haft ett rikt och lyckligt liv, både privat och yrkesmässigt – men han har ibland talat om sina demoner och en svärta som stundom härjat i hans inre, depressionerna. Men de har lugnat sig nu – demonerna, försäkrar han vid vår lunch.

När Jan Malmsjö och hans hustru för några år sedan talade om sin relation i SVT:s Fråga doktorn berättade han om sitt tungsinne, med en vacker och öm kommentar:

»Marie, hjärtegullet, det är du som har haft kraften att puffa på mig  …«

De har varit ett par sedan 1969 och gifta nästan lika länge. Författaren och regissören Vilgot Sjöman förde dem samman för en lunch på Savoy i Malmö för att de skulle lära känna varandra inför Sjömans pjäs Pojken i sängen, som skulle sättas upp på Scalateatern i Stockholm. Den bygger på hans, ganska stormiga, halvårslånga förhållande med sångerskan Monica Zetterlund.

Jan Malmsjö hade då två äktenskap bakom sig, med dansösen Lena Malmsjö och den amerikanska dansösen och skådespelerskan Barrie Chase, och fyra barn. Marie Göranzon var gift med skådespelaren Lars Amble och hade en dotter.

De hade setts några år tidigare av en tillfällighet och den redan etablerade Jan Malmsjö hade sagt till den unga Marie Göranzon att hon med sin begåvning en dag skulle komma in på Dramatens elevskola. Det gjorde hon, och 1969 fick hon sitt stora genombrott på Dramaten i rollen som Cressida i Shakespeares Troilus och Cressida.

Jan Malmsjö kom till mötet på Savoy den där försommardagen 1969 direkt från Köpenhamn, där han hade arbetat med Ella Fitzgerald, en av alla tiders bästa jazzsångerskor. Den store skådespelaren, denne sång- och dansman, bar en ljusblå kostym. Marie Göranzon var inte imponerad. Hon berättade om sitt första intryck av Jan Malmsjö långt senare, i sin och Stina Jofs bok Vrålstark & skiträdd (2017):

»Han gick slängigt, självsäkert, viftade med armarna som en tokig. Och den där jävla kostymen, ljusblå! Jag tyckte att han var så överdriven, larvig. Minns att jag tänkte: Gud, vilken tillgjord människa!«.

Vilgot Sjöman avvek efter lunchen på Savoy. Jan Malmsjö ville visa Marie Göranzon sin hemstad. Det blev en lång vandring genom Malmö. Marie Göranzon:

»Han var helt förändrad, inte längre skådespelaren. Jag tror att Janne kände sig trygg med mig. Han behövde inte låtsas. Vi gick och gick, pratade om allt. Plötsligt tog Janne min hand och vi fortsatte hand i hand ända till tågstationen.«

Det som hon till en början uppfattade som stark vänskap utvecklades till kärlek. En relation inleddes och efter några år fick de en son – Jonas Malmsjö, av föräldrarna alltid kallad Jocke, också skådespelare. Nu har de varit samman i över femtio år och spelat med och mot varandra i ett stort antal uppsättningar; som Shakespeares Hamlet, Tjechovs Måsen, Noréns Stillheten, Albees Vem är rädd för Virginia Woolf (i regi av Lars Norén) och Strindbergs Dödsdansen.

Hamlet spelades på Dramaten våren 1974. De fick båda fina recensioner för sina rolltolkningar, Hamlet respektive Ofelia, men Jan Malmsjö uppmärksammades fortfarande mer i pressen än sin hustru. Intervjuer och reportage handlade i övrigt mycket om det pikanta i att kärleksparet i detta klassiska drama kunde öva in sina roller vid frukostbordet och i sängkammaren.

När de gav Dödsdansen på Dramaten 1993, som handlar om ett bittert och stormigt äktenskap på upphällningen, framstod de som mer jämbördiga i medias uppmärksamhet. Marie Göranzon hade blivit en minst lika klart lysande stjärna som sin tio år äldre man.

De får ofta frågan om hur de klarar av att leva ut ett hätskt äktenskapsdrama på scenen. Påverkar det inte deras eget äktenskap? Det gör det nog, brukar de säga, men oftast till det bättre. Om man har levt ut sina aggressioner på scenen kan det kännas skönt att gå hem och koppla av med ett glas vin eller så.

Nu har Marie Göranzon och Jan Malmsjö alltså varit samman i 52 år.

– Har du något relationstips? Hur får man ett äktenskap att hålla? frågar fotografen Ylva Sundgren, som just slagit sig ner vid vårt lunchbord. Jan Malmsjö svarar snabbt:

– Var lite mer undanglidande. Ge er inte in i bråk. Låt det vara, låt det bero, gå ut och gå eller gör vad som helst. Och sedan, när du kommer hem: Titta vad jag har hittat åt dig. En gräddbulle  …

Vi talar om hans långa karriär på scenen. Jan Malmsjö brukar berätta att han fick sin första riktiga applåd redan som fyraåring, i mitten av trettiotalet. Hans föräldrar, som till vardags drev en frisersalong i Malmö, uppträdde på kvällarna som Dansparet Fritzi med ett sång- och dansnummer. Under en turné i södra Sverige hände det sig att sonen, iklädd bland annat en tyrolerhatt med en väldigt lång fjäder, en kväll oplanerat sprang över scenen till sin mamma. Publikjubel, applåder. Ännu mer jubel och applåder när han sprang tillbaka. Pappa Fritz, som stod längst fram på scenen, var inte road.

Jan Malmsjö har aldrig stuckit under stol med att han inte kom överens med sin far, som han ibland sagt sig hata men nu milt beskriver som »en tillgjord person«. I tidigare intervjuer har han talat om våldsamheter och om att föräldrarna ofta grälade. Han bröt med dem när han var 17 år gammal men försonades senare med sin mamma och åtminstone på ett symboliskt plan med sin pappa.

Nu talar han med värme om några »reservpappor«, som regissören och skådespelaren Egon Larsson, som betydde väldigt mycket för honom »på ett personligt plan«.

– Han blev ett slags fadersfigur. En underbar människa.

Jan Malmsjö brukar också nämna Olle Hilding som en av sina reservpappor trots att deras relation började med att de kom på kant med varandra. Hilding var föreståndare för Dramatens elevskola i början av femtiotalet och fann till en början Jan Malmsjö så obstinat att han uppmanade honom att söka en annan och lämpligare sysselsättning.

Malmsjö tog honom på orden och gick till Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow och sa att han ville sluta. De hade ett långt samtal som slutade med att Gierow vägrade acceptera uppsägningen.

»Och en dag ska herr Malmsjö tacka mig för att jag håller honom kvar på teatern«, sa Gierow, och Jan Malmsjö imiterar gärna Gierows karakteristiska skånska när han berättar denna favoritanekdot.

När Jan Malmsjö talar om sin tidiga dröm om att bli skådespelare nämner han ofta den gamla Hippodromteatern i Malmö, Hippo, där han hade tillfälle att vistas under föreställningarna. Han hade en viss framgång i skolföreställningar. Jan Malmsjö visste tidigt vad han ville. Redan i en tidningsintervju i de yngre tonåren hävdades att han minsann skulle komma in på Dramatens elevskola. Det gjorde han ju också, på andra försöket. Han blev snabbt uppmärksammad som en lovande ung skådespelare.

Jan Malmsjö tyckte också om att sjunga och minns gärna att hans kamrater på elevskolan och senare på Göteborgs stadsteater brukade reta honom för att han »skrålade« i korridorerna. En dag ska ni betala för att höra mig sjunga, hävdade han självsäkert. Så blev det. Han fick sin första hit och sitt första genombrott med Lars Forssells Snurra min jord i revyn Två åsnor i Göteborg 1958.

Under sextiotalet blev det mycket sång- och dans, Scalateatern (Stoppa världen, jag vill stiga av) och grammofoninspelningar, däribland En sång, en gång för länge sedan som slog rekord på Svensktoppen, och mycket annat.

1962 medverkade Jan Malmsjö i ett underhållningsprogram som länge ansågs vara det bästa som gjorts i tv i den genren: Åke Falcks Kaskad, som belönades med guldrosen vid tv-festivalen i Montreux. Där framträdde han bland annat som programmets introduktör; inte bara på svenska utan också på perfekt danska, finlandssvenska och norska eftersom det var ett Nordvisionprogram. Han sjöng och dansade förstås i programmet också, men när Eartha Kitt vällustigt sjöng It’s so nice to have a man around the house fick han gestalta just detta genom att bona golvet i bakgrunden.

Under samma decennium beskrevs han ibland som tidens stora scendiva och en man med stora åtbörder. Han intervjuades ofta i veckopressen och talade ut om sitt oroliga liv och sina kvinnor. Nu säger han lite blygsamt att han inte riktigt förstår varför han blev så uppmärksammad och så populär. Minns han sig själv som en trevlig prick? Eller besvärlig?

– Jag kunde vara besvärlig. På den tiden ville man ju på ett helt annat sätt synas. Jag var nog mycket självmedveten, medveten om min egen storhet.

Han tillbringade ett sabbatsår i USA där han bland annat umgicks med en annan dansman, Fred Astaire, som var mentor till Jan Malmsjös andra hustru, Barrie Chase. Hans karriär lyfte aldrig i Hollywood, men han fick en statistroll som pressfotograf i Alfred Hitchcocks film En läcka i ridån (1966), som bland annat utspelas i Trelleborg – av alla platser. Vid sidan av staterandet kunde Malmsjö se till att svenskan på skyltarna i filmen blev någorlunda korrekt, och han påpekar stolt att hans statistansikte fyller hela duken i filmens näst sista scen.

Men 1972 kom han tillbaka till Dramaten efter 17 år som i huvudsak entertainer. På bara ett år gjorde han succé i ett antal svåra roller, däribland titelrollen i Peter Weiss drama Hölderlin. Ännu ett genombrott – och han belönades med Svenska Dagbladets prestigefyllda Thaliapris. Ur motiveringen:

»Vad man kanske mest beundrar hos den forne ›entertainern‹, van att på sina egna villkor förföra en publik, är den osvikliga förmåga han på den svårare teaterns nivå redan visat: förmågan att avstå från enmansteaterns på förhand givna plattform och spela mot och med i en ensemble.«

Detta växelbruk nämner han ofta som det roligaste i sitt yrkesliv, att han haft möjlighet att göra så många olika saker, ofta parallellt, och nästan alltid med stor framgång. Ett exempel:

En engelsk skådespelare hade sett Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander och ville träffa Jan Malmsjö för att tala om konsten att spela en riktigt otäck typ; han skulle själv spela någon liknande i en tv-serie. Malmsjö spelade då Strindbergs Brott och brott på Dramaten. Det naturliga hade förstås varit att de hade setts på teatern, men engelsmannen var sen och omdirigerades till Hamburger Börs där Malmsjö hade ett engagemang direkt efter Dramatenföreställningen.

– Han var lite konfunderad. Han hade kommit för att träffa biskopen i Fanny och Alexander och fick träffa någon som just hade sjungit till stor orkester på krogen  …

Jan Malmsjö brukar beskriva skillnaden mellan de två sidorna av sin yrkesverksamhet så här:

»Att vara entertainer och sjunga och dansa är att vara Jan Malmsjö, att lämna ut sig själv. Som skådespelaren Malmsjö kan man gömma sig bakom en karaktär, en roll. Det är som att vila från sig själv.«

Han berörde samma ämne i ett av våra tidigare samtal.

»Det är ju ofta så med oss skådespelare att vi inte vet vilka vi är. Man är inte bara summan av sina roller, man har en samling erfarenheter, om man har begåvning för det. Man kan förädla sin begåvning som skådespelare, finslipa den – om man bara får arbeta hela tiden och göra olika saker. Det ger en trygghet. Nu är jag inte nervös för att gå in på scenen, jag är bara nervös för att komma av mig.«

Så Jan Malmsjö är glad för att han följde det råd som den äldre skådespelaren Holger Löwenadler gav honom när han just hade gått ut Dramatens elevskola, och han imiterar den gamle skådespelarens teatraliska sätt att tala:

– Du ska inte stanna här i hela ditt liv, ut och flyg medan du kan. Ut och flyg så fort som möjligt!

Han flyger kanske inte lika lätt numera, men han hoppas på den där monologen från Andreas T Olsson, och han kan fortfarande charma sin omgivning. Som när han får syn på fotografens gula nagellack och undrar varför det är så.

– Min favoritfärg, säger fotografen. Vilken är din?

– Gult, svarar Jan Malmsjö snabbt, och ler.