Janken Myrdal: ”Jan Myrdal hade för vana att ljuga”

Janken Myrdal är inte nådig mot sin far Jan Myrdal i De hemliga breven, som just kommit ut. Den far han aldrig kallar ”pappa”. Bara ”farsan” – och någon gång ”Jan M”.  

Boken består av flera delar: ett förord av Jan Myrdals syster Kaj Fölster, en 150-sidig inledning av journalisten Bosse Lindquist, ett antal brev inom familjen Myrdal, en kort försvarsskrift som Alva Myrdal skrev kort före sin död samt ett längre efterord av Janken Myrdal. 

I sin text skriver Janken Myrdal att ”farsan” hade för vana att ljuga medvetet, inte minst om sin barndom, att Jan Myrdal faktiskt använde lögnen som redskap och metod, att han i sitt författarskap ofta strävade efter att nå en effekt snarare än en sanning, att han valde förenklingar som passade hans föreställningar.  

Dessutom cementerade Jan Myrdals skildring av sin barndom bilden av modern Alva Myrdal som känslokall, makthungrig. 

Vi sitter i Janken Myrdals vardagsrum i hemmet i Gamla stan. Myllret på Västerlånggatan nedanför märks knappast. I arbetsrummet intill, med fyllda bokhyllor, nästan drunknar skrivbordet under papper. Det var vid det skrivbordet som Janken Myrdals farfar Gunnar Myrdal skrev sin bok Asian drama (1968) och vid vilket Jan Myrdal, eller ”farsan”, skrev sina berömda barndomsskildringar. Janken Myrdal fick överta skrivbordet när Jan Myrdal flyttade från Mariefred 1995. 

– Farsan brukade säga att han skrev sitt liv. Han tog bort det där lilla ordet om. Han skrev inte om sitt liv. Men man kan också betona det där ordet om på ett annat sätt. Han skrev om sitt liv… 

Janken Myrdal föddes 1949, i Jan Myrdals första äktenskap, med arkitekten Nadja Wiking. Hans far övergav familjen då Janken var två år gammal. Han växte upp som Janken Wiking med sin mors flicknamn och fick först som 20-åring veta att han enligt myndigheterna egentligen hette Janken Myrdal.  

Vid fjorton års ålder började han träffa sin far regelbundet. Jan Myrdal hade återvänt till Sverige efter ett antal år utomlands. Janken Myrdal minns väl något som fadern yttrade vid detta möte: ”Du har ärvt alla mina dåliga egenskaper och din mammas dåliga egenskaper – men inga av de goda.” 

Detta måste ha påverkat dig? 

– Javisst. Jag har haft stora framgångar i livet, men jag har dåligt självförtroende. Detta måste man hantera på något sätt. Jag lärde mig att ta hand om mig själv. Jag rotade i hans bibliotek, läste allt om Söderhavet – farsan hade redan då ett omfattande bibliotek. Och jag lärde mig att älska böcker. Ja, jag fick gå ut med hunden, och jag lärde mig också att ligga lite lågt. Om man gjorde något fel fick man veta det efteråt… 

Relationen mellan far och son var alltså inte den bästa. Men de fortsatte att hålla kontakt. 

– Jag ville aldrig bryta med honom. Det fanns perioder då vi hade utbyte av varandra. Han var ju ändå beläst. Jag beundrar honom inte som tänkare, men det var det kul att prata med honom, även om hans sätt att umgås var att hålla monologer. Och så fick jag ju barn, och jag tyckte att barnen skulle ha en farfar. Jag ställde upp, vi passade hans hus och så – men man fick stå ut med en del… 

Janken Myrdal fortsatte att träffa sin pappa även efter det att hans bok Barndom kom ut 1982. Där beskriver Jan Myrdal sina föräldrar, Alva och Gunnar Myrdal som förljugna och iskalla. De hade satt sina egna karriärer och önskemål före den förstfödde sonen Jan. De hade behandlat honom illa, minst sagt, under hela hans barndom och uppväxt. Skildringen är fylld av nedsättande omdömen, i synnerhet om modern som lämnade honom inte bara en utan två gånger. Dessutom hade hon kalla fingrar, ett gällt skratt och hon hade ingen förståelse för sin sons fantasier. 

Boken berörde Janken Myrdal djupt, han hade en bra och nära kontakt med sina farföräldrar. Han bodde med sin familj i lägenheten under makarna Myrdals i den fastighet i Gamla stan som de ägde och senare sålde billigt till det socialdemokratiska partiet. När Alva och Gunnar Myrdal hade flyttat till ett äldreboende flyttade statsminister Olof Palme och hans hustru Lisbet in i lägenheten. 

Barndom hyllades nära nog unisont som Jan Myrdals skönlitterära genombrott när den kom ut. Verket beundras fortfarande för sina litterära kvaliteter, men med tiden har en insikt vuxit fram att den mörka barndomsskildringen också, som Bosse Lindquist uttrycker det, kan uppfattas som en litterär avrättning av Alva och Gunnar Myrdal. Bägge var ändå Nobelpristagare, och de hade spelat avgörande roller för det svenska välfärdssamhällets framväxt. 

– Alva var ju inte som farsan skildrade henne. Hon var en bra farmor, jag gillade henne. Hon var snäll och omtänksam, hon var jätteförtjust i våra barn, hon lekte med dem och passade min son ibland, säger Janken nu. 

När Barndom kom ut tyckte Gunnar Myrdal att Janken Myrdal borde bryta med sin far. Jan Myrdal å sin sida ville att hans son skulle bryta med farföräldrarna och flytta ut ur deras fastighet. 

– Men Alva förstod att jag inte ville bryta, att jag ville fortsätta att umgås med både dem och farsan. Hon höll på mig, var väldigt medkännande. Det var väl därför hon var så älskad som chef, säger Janken Myrdal nu. 

Alva Myrdal dog 1986, Gunnar Myrdal ett år senare. Jan och Janken Myrdal upprätthöll kontakten ända till 2008 – men då bröt Jan Myrdal med sin son, bland annat för att sonen inte ville bli medlem i det då nybildade Jan Myrdalsällskapet. 

Brytningen blev total då en närstående till Jan Myrdal med hans goda minne i ett brev betecknade Janken Myrdal som ”en jävel jude”.  

Detta hade ändå det goda med sig att Janken Myrdal började forska om den judiska släkt på sin mor Nadja Wikings sida som han tidigare vetat mycket lite om. Forskningen resulterade i en fascinerande bok, Det judiska hörnet (2017).  

Hösten 1982, efter det att Barndom hade kommit ut, överlämnade Alva Myrdal till sin yngsta dotter Kaj Fölster ett antal familjebrev, sina dagböcker från småbarnstiden och ett opublicerat manus där hon försvarade sig mot sonen Jans anklagelser i Barndom. 

Hon hade ett syfte med det då opublicerade manuskriptet, skriver Kaj Fölster i De hemliga breven: 

”För mina barnbarns skull, deras efterkommande och alla därefter som kunde luras att tro att JM:s bild av vårt förhållande är den enda rätta sanningen. Det som är onda sagor börjar ju citeras och upprepas som vore det sant.” 

När hon överlämnade detta material till sin dotter var Alva Myrdal ”darrig och svag” och hon hade börjat få svårt att tala. Hon uppmanade Kaj Fölster att för allt i världen inte ge Jan Myrdal tillgång till materialet. Jan Myrdal försökte, med hot, lock och pock, men han lyckades inte. 

Kaj Fölster gav materialet vidare till sin brorson Janken för säkert förvar. Redan före Jan Myrdals död i oktober 2020 fick Bosse Lindquist tillgång till det hemliga materialet för att, med Janken Myrdals ord, försöka tränga djupare in i Jan Myrdals förhållande till sanning och lögn. Det resulterade i den text som alltså inleder De hemliga breven.  

För egen del har Janken Myrdal sin uppfattning klar. 

– Jag har kommit fram till att Jan Myrdal använde lögnen som metod. En gång sa han till mig att man kan ljuga tills något blir så välbekant att det blir ett ”ju”. 

***

Läs även: Åsa Eriksson: "Ingen lyssnade när vi ropade på hjälp"

Läs även: Jan Emanuel: "Det går utmärkt att få ordning på brottsligheten"