Jargongtest är inte bara korkat, det är auktoritärt
Problemet med fackförbundet Visions jargongtest är inte i första hand att det är korkat, utan att det är auktoritärt.
Toppbild: Mika Baumeister
Ibland undrar man hur det står till, i vissa organisationer och företag. Alltså hur personalen har det. Om de har för lite att göra, så att de måste fylla ut sina dagar med arbetsuppgifter som inte tillhör basen i verksamhetens behovspyramid, utan i stället den översta lilla tippen. Om de har börjat pyssla med den lilla gräddklicken på moset.
Tecken på detta kan vara att det börjar produceras egendomligheter i verksamheten, som exempelvis en detaljerad kartläggning av de anställdas etnicitet och sexualitet. Eller att man lägger sig i vad folk pratar om i fikarummet, vilket min kollega Mats Holm skrev om i somras, då fackförbundet Unionen uppmanade sina medlemmar att inte prata om flygresor, eftersom det kunde skapa klimatångest hos kollegerna.
Ytterligare ett tecken på att det är för luftigt i verksamheten kan vara ett jargongtest på nätet. Ett sådant har fackförbundet Vision skapat, vilket nyligen väckte stor muntration på sociala medier. Som av en händelse är det alltså återigen ett fackförbund som ägnar sig åt grädde-på-moset-pyssel. Vision organiserar cirka 200 000 tjänstemän inom bland annat kommun, region eller kyrka.
Nu vet ni vad Vision är. Men vad är ett jargongtest? Jo, förutom att vara ett tecken på att personalen har för lite riktiga arbetsuppgifter, är det också ett tecken i tiden. Det går nämligen ut på att tillrättavisa folk. Elva ord får man upp på skärmen, ett i taget, och sedan ska man gissa. Får man säga lebb? Kärring? Gamling? Transa, handikappad, efterbliven, fjolla, frikyrklig, blatte, transvestit? DAGISFRÖKEN? Så trycker man sig fram, och svarar man ja på allt får man bara två rätt.
Fackförbundet Vision har nämligen bestämt att man inte får säga dagisfröken, kärring och handikappad, bland annat. Problemet med den här typen av kommissariebeteende är inte i första hand att det är korkat, utan att det är auktoritärt. Vem bestämmer vilka ord som är okej? En gång i tiden hade präster den typen av makt. I dag finns det personer inspirerade av woke-ideologin som bestämt sig för att gripa den makten.
De har inte röstats fram av någon, de har bara snott åt sig mandatet att tala om för folk vad de får uttala för att inte anklagas för att vara kränkande, fördomsfulla och diskriminerande. De flesta fattar att det inte hjälper att sluta säga gamling och kalla det åldersrik i stället. Finns det fördomar mot folk med rynkor så kommer snart det nya ordet att bli lika negativt som det gamla.
Ett jargongtest kan man ändå skratta åt, det är fånigt och det livar upp Twitter. I USA, som ligger steget före oss, finns det mer avskräckande exempel på hur det kan spåra ur när aktivister vill bestämma över människors språk och hjärnor. I Newsweek (2/10) berättar juristen Nicole Levitt, som arbetar med misshandlade kvinnor, hur hon på jobbet uppmanades att skriva under ett värdegrundskontrakt som innehöll påståendet att: ”Alla vita människor är rasister och jag är inget undantag.” Hon vägrade, eftersom hon är emot rasism och inte tror att den kan botas med sådana rasistiska idéer. Då fick hon sparken.
I Wall Street Journal (30/10) berättar en sjuksköterska i Texas hur hon, efter 39 år i vården, avskedades för att hon vägrade ta en värdegrundskurs som påstod att hon som vit var rasist. De som utformat kursen utgick ifrån föreställningen att samhället är genomsyrat av ”strukturell rasism”. Men sjuksköterskan hade i nästan fyra decennier likabehandlat patienter i alla möjliga färger och former.
Det börjar med ett jargongtest, men det slutar i värsta fall inte där. Att ha anställda som dräller runt utan att ha något vettigt att göra kan med andra ord vara förödande.
***
