Java, Sambal Oelek och en atombomb – men aldrig bananer
Till de asiatiska butikerna är det som lämmeltåg av folk som vet exakt vad de vill och som hittar direkt i det orientaliska hyllorna.
Bild: TT
Hemma på vår gata i stan har vi en liten Pakistansk shop dit folk vallfärdar och de verkar komma från alla hörn och jag förstår att affären är väsentlig.
Om morgnarna bärs det in grönsaker man aldrig sett maken till än mindre vet namnet på och säckar med olika slags mjöl och gryner. På kvällen är allt sålt. Bengalisk röd spenat, konstiga frysta fiskar, burkar med kryddblandningar, indiska prefabricerade bröd som bara är att värma eller fritera. För den som är hemma på den matkonsten är affären en guldgruva.
Lite längre bort ligger en mellanöstrisk affär. En ständig ström av människor bär hem halalslaktat lamm i stora bitar, linser, ärtor och bönor som är torkade och säljs kilovis. Saltade vinlöv, stora burkar med oliver, inlagda bitar av kål och paprika, skirat smör i jättelika konservburkar, salta ostar som är tvinnade i flätor, gräddig yoghurt.
Ytterligare ett litet stycke bort ligger en asiatisk affär med färska asiatiska grönsaker tisdagar och torsdagar, ruskor av koriander, vackert upplagda Pak Choi, morning glory, stringbönor och papaya som grönsak och mognad till dessert. Här finns allt man behöver av såser, svampar, torkade fiskmagar, ankor, bläckfisk, små geléanrättningar i många kulörta färger, koncentrerad Red Bullet i små flaskor (Kating deng) och smaksalt som MSG, monosodaglutamat, mängder av olika slags ris, inte minst det kladdiga som odlas utan vattensjuka ängar, men med en växtföljd på över ett decennium. Chili i mängd, små vitlökar och söt eller sur mango. Frysta räkor av olika kvalitet och storlek, torkade små räkor med massor av smak, kinesiska ankor, små frysta puddingar med kokos... you name it.
På gångavstånd har vi världen för våra fötter för nästan lika nära ligger Coop, ICA, Willys, Lidl och Hemköp. Ett matutbud som är i det närmaste enormt. Konkurrensutsatt blir det priser på vår mat som är enormt mycket lägre än på landet där vi har åtta kilometer till närmaste ICA-butik och där det kan skilja 20 30 kronor kilot på köttfärs. Där, i norra Hälsingland har vi tack och lov möjligheten att handla lokalt odlat både spannmål, grönsaker och producerat kött i gårdsbutiker så det jämnar ut sig.
Till de asiatiska butikerna är det som lämmeltåg av folk som vet exakt vad de vill och som hittar direkt i det orientaliska hyllorna. Det är så intressant att följa med och ta rygg och sedan i alla fall försöka gissa vad det ska bli på tallrikarna.
Jag minns farsan som på 60-talet kom hem med en liten plastpåse med ris, kryddor och torkad lök som han handlat i Sibyllans kaffe på Sibyllegatan i akt och mening att laga en Nasi goreng, numera stapelvara som lunch på lunchrestaurang och personalmatsalar.
Det blev starkt och det blev gott och väldigt, väldigt ovanligt för en gom som dittills mest ätit söndagsstek, morgongröt med ”blå” lättmjölk, milda kåldolmar, levergryta, kyckling med curry, det närmaste det svenska hushållet kom Asien på den tiden. En gom som trott att sirapslimpor var det som världen redde sig med. Tänk en sådan utveckling vi fått erfara på bara 60 år!
Foto: Janerik Henriksson / TT
Nasi goreng, en indonesiskt pytt i panna inte långt undan en spansk Paëlla eller Thailändsk ”fried rice” (Kao pad) är en sådan där resträtt som kan snos ihop av nöd och samtidigt vara en festrätt av rang.
Under flera år hade jag förmånen att umgås med en konstnär från Java. Han kom hit efter kriget som flykting och efter att ha landat en kort vända i Holland. ”Jag ville till landet som saknade krigsmonument och som sålde mjölk i stora glasflaskor” berättade han.
Som ung på Java gick han på konstakademin när kriget kom. Ett krig som han bara kastades in i och med ens blev tillfångatagen av japanerna och förd som krigsfånge till att bygga bron över floden Kwai (exakt...filmen). Där utförde han i lönn ett antal teckningar som nu finns på krigsmuseet i Haag och som är att betrakta som krigsdokument.
Senare, ett under att han överlevde, blev han förd till Nagasaki där han som straffånge fick jobba i kolgruvor. En dag i gruvan var det ovanligt mycket ras – det var dagen då bomben föll den nionde augusti 1945 klockan 11:02. När han sent omsider kom upp ur gruvan fanns ingenting kvar. En amerikansk båt från marinen kom till hamnen för att hämta överlevande allierade, han var en av dem som överlevt tack vare gruvan. ”Jag vägde knappt hälften av min normalvikt. På båten blev det tvagning och rakning och de spelade ”Sentimental Journey” med Doris Day på grammofon.” På kvällen när båten lade ut var det Nasi goreng som middag. Han blev kvar i Sverige till sin död.
I Indonesien har varje kock sitt eget sätt att laga Nasi goreng. Alla finner sin stil och sin smak. Jag brukar ta 500 gram kyckling (gärna lår) i små bitar och marinera dessa i en blandning av tre matskedar Ketjap Manis, och några teskedar Sambal oelek, limesaft, lite brunt farin och två pressade vitlöksklyftor, någon tesked spiskummin, tre teskedar mald koriander, en tesked mald ingefära. Tänk på att det är heta kryddor.
Efter några timmar i marinad så stek 200 gram tärnad bacon ganska hårt, ta upp och stek sedan långsamt två stora gula lökar fint hackade i baconfettet och lite smör, lägg i kycklingen och genomstek tillsammans med löken. Blanda i nio deciliter kokt torrt ris och stek blandningen på svag värme.
Servera med stekt ägg och gärna också med en enkel jordnötssås där en deciliter jordnötssmör vispas ihop med dryga två deciliter röd mjölk, lite stekt lök (två matskedar) lite av den söta sojan Ketjap Manis och för styrkans skull en tesked Sambal Oelek och för smakens skull en halv tesked spiskummin, en tesked malen koriander och en halv tesked ingefära. Låt få ett uppkok.
En eller annan vill ha stekta bananer till men då börjar det likna flygande Jakob och då backar i alla fall jag!
***
Läs även: Den utrotningshotade korven
Läs även: Blodmat är framtiden
Hemma på vår gata i stan har vi en liten Pakistansk shop dit folk vallfärdar och de verkar komma från alla hörn och jag förstår att affären är väsentlig.
Om morgnarna bärs det in grönsaker man aldrig sett maken till än mindre vet namnet på och säckar med olika slags mjöl och gryner. På kvällen är allt sålt. Bengalisk röd spenat, konstiga frysta fiskar, burkar med kryddblandningar, indiska prefabricerade bröd som bara är att värma eller fritera. För den som är hemma på den matkonsten är affären en guldgruva.
Lite längre bort ligger en mellanöstrisk affär. En ständig ström av människor bär hem halalslaktat lamm i stora bitar, linser, ärtor och bönor som är torkade och säljs kilovis. Saltade vinlöv, stora burkar med oliver, inlagda bitar av kål och paprika, skirat smör i jättelika konservburkar, salta ostar som är tvinnade i flätor, gräddig yoghurt.
Ytterligare ett litet stycke bort ligger en asiatisk affär med färska asiatiska grönsaker tisdagar och torsdagar, ruskor av koriander, vackert upplagda Pak Choi, morning glory, stringbönor och papaya som grönsak och mognad till dessert. Här finns allt man behöver av såser, svampar, torkade fiskmagar, ankor, bläckfisk, små geléanrättningar i många kulörta färger, koncentrerad Red Bullet i små flaskor (Kating deng) och smaksalt som MSG, monosodaglutamat, mängder av olika slags ris, inte minst det kladdiga som odlas utan vattensjuka ängar, men med en växtföljd på över ett decennium. Chili i mängd, små vitlökar och söt eller sur mango. Frysta räkor av olika kvalitet och storlek, torkade små räkor med massor av smak, kinesiska ankor, små frysta puddingar med kokos… you name it.
På gångavstånd har vi världen för våra fötter för nästan lika nära ligger Coop, ICA, Willys, Lidl och Hemköp. Ett matutbud som är i det närmaste enormt. Konkurrensutsatt blir det priser på vår mat som är enormt mycket lägre än på landet där vi har åtta kilometer till närmaste ICA-butik och där det kan skilja 20 30 kronor kilot på köttfärs. Där, i norra Hälsingland har vi tack och lov möjligheten att handla lokalt odlat både spannmål, grönsaker och producerat kött i gårdsbutiker så det jämnar ut sig.
Till de asiatiska butikerna är det som lämmeltåg av folk som vet exakt vad de vill och som hittar direkt i det orientaliska hyllorna. Det är så intressant att följa med och ta rygg och sedan i alla fall försöka gissa vad det ska bli på tallrikarna.
Jag minns farsan som på 60-talet kom hem med en liten plastpåse med ris, kryddor och torkad lök som han handlat i Sibyllans kaffe på Sibyllegatan i akt och mening att laga en Nasi goreng, numera stapelvara som lunch på lunchrestaurang och personalmatsalar.
Det blev starkt och det blev gott och väldigt, väldigt ovanligt för en gom som dittills mest ätit söndagsstek, morgongröt med ”blå” lättmjölk, milda kåldolmar, levergryta, kyckling med curry, det närmaste det svenska hushållet kom Asien på den tiden. En gom som trott att sirapslimpor var det som världen redde sig med. Tänk en sådan utveckling vi fått erfara på bara 60 år!
Foto: Janerik Henriksson / TT
Nasi goreng, en indonesiskt pytt i panna inte långt undan en spansk Paëlla eller Thailändsk ”fried rice” (Kao pad) är en sådan där resträtt som kan snos ihop av nöd och samtidigt vara en festrätt av rang.
Under flera år hade jag förmånen att umgås med en konstnär från Java. Han kom hit efter kriget som flykting och efter att ha landat en kort vända i Holland. ”Jag ville till landet som saknade krigsmonument och som sålde mjölk i stora glasflaskor” berättade han.
Som ung på Java gick han på konstakademin när kriget kom. Ett krig som han bara kastades in i och med ens blev tillfångatagen av japanerna och förd som krigsfånge till att bygga bron över floden Kwai (exakt…filmen). Där utförde han i lönn ett antal teckningar som nu finns på krigsmuseet i Haag och som är att betrakta som krigsdokument.
Senare, ett under att han överlevde, blev han förd till Nagasaki där han som straffånge fick jobba i kolgruvor. En dag i gruvan var det ovanligt mycket ras – det var dagen då bomben föll den nionde augusti 1945 klockan 11:02. När han sent omsider kom upp ur gruvan fanns ingenting kvar. En amerikansk båt från marinen kom till hamnen för att hämta överlevande allierade, han var en av dem som överlevt tack vare gruvan. ”Jag vägde knappt hälften av min normalvikt. På båten blev det tvagning och rakning och de spelade ”Sentimental Journey” med Doris Day på grammofon.” På kvällen när båten lade ut var det Nasi goreng som middag. Han blev kvar i Sverige till sin död.
I Indonesien har varje kock sitt eget sätt att laga Nasi goreng. Alla finner sin stil och sin smak. Jag brukar ta 500 gram kyckling (gärna lår) i små bitar och marinera dessa i en blandning av tre matskedar Ketjap Manis, och några teskedar Sambal oelek, limesaft, lite brunt farin och två pressade vitlöksklyftor, någon tesked spiskummin, tre teskedar mald koriander, en tesked mald ingefära. Tänk på att det är heta kryddor.
Efter några timmar i marinad så stek 200 gram tärnad bacon ganska hårt, ta upp och stek sedan långsamt två stora gula lökar fint hackade i baconfettet och lite smör, lägg i kycklingen och genomstek tillsammans med löken. Blanda i nio deciliter kokt torrt ris och stek blandningen på svag värme.
Servera med stekt ägg och gärna också med en enkel jordnötssås där en deciliter jordnötssmör vispas ihop med dryga två deciliter röd mjölk, lite stekt lök (två matskedar) lite av den söta sojan Ketjap Manis och för styrkans skull en tesked Sambal Oelek och för smakens skull en halv tesked spiskummin, en tesked malen koriander och en halv tesked ingefära. Låt få ett uppkok.
En eller annan vill ha stekta bananer till men då börjar det likna flygande Jakob och då backar i alla fall jag!
***
Läs även: Den utrotningshotade korven
Läs även: Blodmat är framtiden
