Jazz – etiketten som numera rymmer alla genrer

Jazzfestivaler i dag är som när barnbarnsbarnen ska dela upp veckor i det ärvda sommarhuset. En devalvering av det ursprungliga, men in i det sista klamrar man sig fast vid minnet av vad som med åren blivit något helt annat. I dag kan inte festivalerna annonsera med kända jazzmusiker av den enkla anledningen att det inte finns några kvar i livet, och i stället tar man vad som finns, och kallar det jazz. 

I årets upplaga av Stockholm Jazz Festival är det stora affischnamnet Gilberto Gil som i programtidningen presenteras med: »Under sin karriär har han gjort sig känd för en unik spelstil med en mix av rock, pop, samba, afrikansk musik och reggae.« Alltså i princip all slags populärmusik utom just jazz, men hatten av för dem som kämpar på i festivalledningen, för strax under Gil går det sedan att klämma in de som också är fantastiska, men inte drar lika stor publik.

Så här: När jazzen fortfarande var kommersiellt framgångsrik blomstrade de stora festivalerna, som de i Newport, Montreux, Pori och Umeå, och gästades av sådana som Ella Fitzgerald, Stan Getz eller Oscar Peterson. Sedan kom nästa generation artister, då jazzen varken var dansmusik eller sålde några skivor, och ytterligare en generation senare är det bara några få invigda som känner till musikerna i festivalprogrammen, vars stjärnglans ofta består av att de har spelat med någon – som har spelat med någon – som har spelat med trumpetaren Miles Davis. I stort sett alla skickliga instrumentalister som gjort sig ett namn under de senaste 60 åren ingår i ett slags adel, med nära eller avlägsen musikanknytning till honom. Precis som kopplingen mellan drottning Viktoria och alla europeiska kungligheter, så finns Miles i bakgrunden för mångas karriärer. 

Musiker som spelar bländande bra men ändå, den publika attraktionskraften minskar vid avknoppning genom delning och till slut får inte alla plats i sommarstugan, så att säga. Då står man där med Gilberto Gil. Men med tanke på att jazz är den minst streamade genren på Spotify är det fint att ordet behållit sin kraft, och får finnas kvar som emblem för en samling artister som spretar åt alla håll. 

Jazzfestivalen i Umeå, som startades 1968, framstår med åren som ett smärre mirakel, att den ens har funnits. Grundaren, Lasse Lystedt som på fyrtiotalet jobbade som servitör på Svenska Amerika-liniens båtar visste vad som krävdes för att locka de största namnen. Förskottsbetalning, smicker, tillgång till sprit dygnet runt (Lasse var bartender) och helst något skojigt att röka. Alla kom de till ett kylslaget Umeå i oktober och vi som bodde i Västerbottens inland åkte dit för att se Benny Goodman, Count Basie, Sarah Vaughan och i stort sett alla jazzens legendarer, inklusive Miles Davis. 

Men får man då kalla vad som helst för en festival? Ja det får man. Även om det är utspridda konserter, som i många fall hade ägt rum ändå den veckan. Man sätter på etiketten »jazz« och stoppar i vad som finns till hands, och så länge det finns själ i musiken spelar det ju ingen roll vad den heter. Min kollega, saxofonisten Jonas Knutsson, brukar parafrasera Duke Ellington med orden: »It don’t mean a thing, if it don’t mean a thing.« Kanske något för Stockholm Jazz Festival? Den devisen rymmer alla genrer.