Jobbig debatt 

Dagen före arbetarrörelsens högtidsdag pryder orden »after work« Dagens Nyheters kulturbilaga. Sociologen Roland Paulsen skriver om en historisk möjlighet till arbetstidsförkortning i robotarnas spår. Under våren har han framställts som vänsterns främste visionär med sin bok »Vi bara lyder« om Arbetsförmedlingen. Den har till och med blivit dockteater. Boken bygger vidare på en tes som han drivit i flera år: de senaste decenniernas produktivitetsökning har inte kommit dem som arbetar till del genom ökade reallöner. I stället arbetar vi mer än vi behöver, och med onödiga saker. De som har arbete fyller ut tiden med att hänga på facebook och fylla pärmar med utvärderingar som ingen läser. Och de som inte har något arbete alls blir fler och kontrolleras allt hårdare.

För Roland Paulsen är arbetstidsförkortning ett sätt att se till att omfördela så att löntagarna får ut en större del av produktivitetsökningen.

Att fritidslinjen står för dörren är en tes som upprepas på kultursidor med ungefär ett års mellanrum.

Varför denna enträgenhet?

Kanske finns det en nyckel i DN:s rubriksättning: »Vad händer när medelklassens jobb försvinner?« Arbetskritiken erbjuder en gemenskap mellan dem i samhällets botten och dem som kommit ganska högt upp i medelklassen. Det är samma lockelse som fick diskare och doktorander att vallfärda till popfilosofen Guy Standings föreläsningar om prekariatet för ett par år sedan. Den förvirrade grupp i samhället som hade 360 högskolepoäng, en soffa i en tredjehandslägenhet och en sporadisk lön på 10 000 fann ett hem.

Tjusningen ökar också av den diskrepans som finns mellan folket och politikerna. Samtidigt som det finns ett ganska stort stöd bland svenskarna för sex timmars arbetsdag är frågan död i den inrikespolitiska debatten. Inte ens vänsterpartiet driver den, vilket brukar förklaras med att facken markerat att de ser andra frågor – som rätt till heltid – som viktigare.

Framför allt finns det få värre etikettsbrott än att beskriva arbete som meningslöst. Talande var magreflexen hos den unge gammelsossen Daniel Suhonen i förra veckan: »Det var nedvärderingen av arbetet – dess låga pris och värde – som födde arbetarrörelsen.«

På samma vis har statsvetaren Simon Birnbaum studerat hur det socialdemokratiska partiprogrammet glider mellan vikten av att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden till att framställa själva lönearbetet som saliggörande.

Och på den andra sidan utmålas arbete som själva definitionen av borgerlighet. Något som förstås inte är självklart – den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz har bland annat försökt argumentera för medborgarlön genom att överta den marxistiska idén om dekommodifiering, att skapa viss frihet att välja och välja bort arbete.

Så svaret finns väl där. Ett medelklassigt tilltal, ett starkt tabu och en fråga med oklar politisk hemvist håller arbetskritiken levande på kultursidorna.

Det lär också göra att den stannar där.

»Vi bara lyder« ges ut på Atlas.