Hämnd på bio

En vigilant skipar sin egen rättvisa, tar till våld för att hämnas en oförrätt som han tycker att de legala systemen inte rår på. Detta är den bärande dramatiska ingrediensen i så kallad vigilantefilm, en subgenre som i mitten av 70-talet växte sig stor i USA, med »Death Wish« och »Taxi Driver« som främsta exempel. Nu gör genren comeback på vita duken, i »The Stranger Inside«, och förgrundsfiguren är en kvinna.

Jodie Foster gestaltar radioprataren Erica, som har ett program där hon tar med sig lyssnarna på promenader genom sitt älskade New York. Men så sent en kväll när hon är ute och går med sin pojkvän i Central Park, blir de attackerade av en trio yngre män. Fästmannen dör, Erica blir svårt skadad. När hon försöker återvända till ett normalt liv, inser hon att staden numera skrämmer henne.

För att känna sig trygg skaffar hon sig en illegal pistol. Första gången den kommer till användning är i självförsvar, vid en skottlossning i en närbutik (notera likheten med »Taxi Driver« och hur Travis inledningsvis nyttjar sitt vapen). Andra gången befinner hon sig i en tunnelbanevagn då två ynglingar börjar trakassera passagerarna. I stället för att lämna tåget väljer Erica att stanna kvar, och mejar ner kidsen. Tredje gången söker hon frivilligt upp en brottsling, väl medveten om utgången.

Kort sagt, Erica börjar få smak för våld. Titeln i Sverige, »The Stranger Inside«, avslöjar något om den förändring hon går igenom. Den amerikanska, som syns på en affisch i rummet i Berlin där jag träffar Jodie Foster, »The Brave One«, förmedlar ett annat budskap. Och Foster själv känner sig inte bekväm med titeln:

– Jag har alltid känt att den pekar fel. Min enda förklaring till att den är kvar är att det var originaltiteln och att filmens producent Joel Silver tycker att den är bra. Och det är den. Till en annan film. Mitt enda försvar är att det finns gott om bra filmer med dåliga titlar, säger hon.

Filmens regissör, irländaren Neil Jordan, vill inte heller kommentera. Han stönar bara och säger: »Snälla, jag orkar inte prata om det, kan vi inte gå vidare till något annat.« Frågan är uppenbarligen känslig. Han talar hellre om varför filmer med vigilanteteman plötsligt är populära igen.

– Efter 9/11 gjorde folk komedier. Nu har det äntligen blivit möjligt att göra allvarliga och seriösa filmer igen. Den här filmen gav mig möjlighet att verkligen ta tag i det mörka, det extrema, näst intill skräck.Det finns en påtaglig rädsla i dagens New York. Det handlar inte om en rädsla för gatuvåldet, snarare att det ska komma en blixt ur intet och eliminera allting.

Den förra vågen av vigilantefilmer kom under, och strax efter, kriget i Vietnam. En påtaglig rotlöshet präglade det amerikanska samhället, vars president då hette Richard Nixon. Om det funnits en tro på en myndigheternas lag och ordning, hade den slagits i bitar. Ville man få rättvisa, fick man se till att skaffa det själv.

Ofta var hämnarna ärrade Vietnam-veteraner som genom blodiga massakrer fick utlopp för sina inre aggressioner (»Taxi Driver«, »The Farmer«). Eller så var de, som i fallet »Dirty Harry«, poliser som i förakt över det egna yrkets tillkortakommanden, kallhamrat sköt ner skurken och därefter slängde sin polisbricka. I filmens efterföljare, »Magnum Force«, fick Harry Callahan i uppdrag att jaga en vigilantestyrka inom poliskåren, som tog livet av de brottslingar som ett impotent rättsväsende släppte fria.

I dag heter presidenten George W. Bush och i Irak pågår ett krig som alltmer påminner om det i Vietnam. Och på bioduken kommer nu de laglösa hämnarna. Ofta hemvändande soldater, märkta av sina traumatiska upplevelser (färskt exempel; Paul Haggis »In the Valley of Elah«, som visades på årets Venedigfestival). Skulle Jodie Foster då själv kunna ta till extremt våld om en nära anhörig hotades?

– Det är den frågeställningen filmen belyser. Hur våldet tar fart i henne. Hon skaffar pistolen för att känna sig lugn. Sedan använder hon den i självförsvar en gång. Andra gången skulle hon kunna komma undan, men hon inväntar the bad guys för att kunna skjuta ner dem. Och så eskalerar det. Jag tycker hon har fel, men jag vet inte hur jag själv skulle reagera, säger hon.

Jodie Foster drar paralleller till de grekiska tragedierna när hon talar om hämndtemat, och återkommer ständigt till känslan av rädsla och hat som genomsyrar det amerikanska samhället.

– Filmen visar ju hur hon förstörs, hur hon upptäcker att den där främlingen i henne tar över. När filmen är slut vet vi att hon kommer att fortsätta döda. Jag tycker inte att en enda tänkande människa borde få ta en pistol i sin hand. Våld korrumperar.

Hon berättar med obehag om en offentlig visning av »Anklagad«, som kom 1988, där folk skrek och jublade när hennes karaktär Sarah blev våldtagen.

– Det var vidrigt. Och det kommer säkert att hända när människor ser »The Stranger Inside«, att de jublar över våldet. Det är fruktansvärt. Samtidigt visar det hur vi är som människor, säger Jodie Foster.

Filmhistorien är full av självutnämnda rättsskipare som tar hämnd på samhällets kriminella. Genren kallas vigilante, vilket betyder »väktare« på spanska.

Klassisk vigilante

»Dirty Harry« (1971).
»Magnum Force« (1973).
»Walking Tall« (vv1973).
»Death Wish« (1974).
»Taxi Driver« (1976).
»Vigilante Force« (1976).
»Trackdown« (1976).
»The Farmer« (1977).
»The Exterminator« (1980).
»Death Wish II« (1982).
»Vigilante« (1983).

Modern vigilante

»Man on Fire« (2004).
»The Punisher« (2004).
»Batman Begins« (2005).
»Sin City« (2005).
»Hard Candy« (2005).
»Shooter« (2007).
»Descent« (2007).
»Death Sentence« (2007).
»The Stranger Inside« (2007).
»Death Sentence« (2007, premiärdatum ännu ej satt).