Josefin de Gregorio: Därför är så många beroende av dejting-tv

"Dejting-tv är som heroin för dig", suckade min man när jag sträckte mig efter datorn för att slå på det senaste avsnittet av SVT:s nya seniorsatsning Hotell Romantik.  

Jag försökte protestera, men insåg att vi kvällen innan tittat på ett antal Första dejten, och att jag även lyckats få honom engagerad i Gift vid första ögonkastet (fast bara den svenska varianten, tyvärr). Jag tror till och med att denne stackars karl, vars intressen är historia och fiske, sett åtskilliga avsnitt av den sågade göra slut-såpan Vi eller aldrig. 

Så okej, jag gillar dejtingprogram. Jag följer alla jag kan. Norska, svenska, australiensiska versioner av Gift vid första ögonkastet. Netflix halvmärkliga Love is Blind, där deltagarna både dejtar och förlovar sig utan att se varandra – även om en del killar gör sitt bästa för att utröna huruvida tjejen på andra sidan skärmen är överviktig. Love Island, vars senaste svenska säsong låter tittarna rösta fram paren. Och nu även F-boy Island, HBO:s provokativa nya serie där tre tjejer dejtar tjugo killar på en paradisisk strand på Sri Lanka och har i uppgift att utröna vilka av dem som är ”nice guys” (där för att hitta kärleken) respektive ”f-boys” eller ”fuckboys” (där för att vinna en ansenlig summa prispengar).  

Av den stadiga strömmen av nya produktioner att döma är jag alltså långt ifrån ensam om min fascination för att se främlingar dejta. Men vad är det som lockar så? Jag har funderat en hel del på det. Nyligen deltog jag i ett panelsamtal om dejting, relationer och romantik, med fokus på dejtingappar. Det var fullsatt i lokalen, mestadels unga människor med en stundtals ganska pessimistisk syn på det moderna kärlekslivet. Det föreslogs att ghosting skulle förbjudas; samtliga panelister var överens om att dejtingmarknaden i dag kompliceras avsevärt av bristen på gemensamma referensramar, moral och gemenskap. Alla spelar spelet, men ingen spelar efter samma regler. Ingen hade några särskilt bra idéer om hur problemet skulle bekämpas, heller. Statlig inblandning, kanske?  

Aha, tänkte jag, detta missmod är en ledtråd till dejting-tv:s popularitet! De här programmen låter oss bearbeta kärlekens trauman på ett riskfritt sätt. Genom diskussionsgrupper på Facebook, chattkanaler på jobbet och samtal med vänner prövar vi oss försiktigt fram: så där som Axel betedde sig i "Gift vid första ögonkastet", det är väl ändå inte okej? Vad är det som ger John i "F-boy Island" fuckboyvibbar, varför är han opålitlig? Är det pinsamt att erkänna att man är ensam? Var Zack i "Married at first sight" egentligen homosexuell, och bara ute efter att bli kändis?  

Etiska diskussioner är generellt sett obekväma för svenskar, men om de levereras i form av kravlös underhållning avdramatiseras de avsevärt. Deltagarna i såporna blir skådespelare i ett slags medeltida moralitetspjäs, fast de illustrerar inte religiösa principer utan gestaltar dejtingtyper som den skygge, narcissisten, den desperata, den uppmärksamhetssökande. 

Ja, det är min sociologiska förklaring, i alla fall. Jag lägger fram den för min man i soffan och han himlar så mycket med ögonen att bara vitorna syns. "Det handlar ju bara om att kvinnor älskar att skvallra", säger han med sin allra mest pedagogiska röst. "Du vet, prata relationer och så." Han har inte fel. Relationer är ett av mina favoritämnen, och jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att det är ointressant. Mina relationer upptar avsevärda procent av min tankeverksamhet. Men när jag tänker efter är mina diskussionsgrupper om dejting-tv extremt kvinnodominerade; jag tror att jag har sett en eller två snubbar i dem – snubbar som dessutom alltid går på den mjukt kvinnliga linjen i samtalen.  

Det väcker förstås frågan om huruvida dejtingsåporna är producerade – eller till och med regisserade – med den kvinnliga blicken i åtanke. Gift vid första ögonkastet premierar samtal med relationsexperter, sårbarhet och öppen dialog om känslor. Inget dåligt med det, förstås, men det uppenbarar klyftan mellan mäns och kvinnors sätt att se på kärlek. I samtliga program där man får följa paren under lång tid utkristalliseras ett mönster där kvinnorna blir besvikna på männens bristande kommunikation eller närvaro – och där en del av dem ändå envist försvarar sina odugliga partners in i det sista, till förnekelsens absoluta gräns.  

Könens teater, en Shakespeareansk tragedi i högupplösning som vittnar om hur långt människan är villig att gå för att bli älskad (eller åtminstone uppskattad en stund). Hur skulle jag inte kunna fascineras av det? Dejting-tv berättar ju den äldsta och mest grundläggande av historier.  

Så, jag är redo att ge min man rätt till viss del: det finns förstås ett mått av rent skvallersug i min och mina väninnors besatthet av dejtingsåpor. Men jag menar samtidigt att det låga och det höga möts här; kvinnlig snacksalighet och kvinnligt relationsarbete. De går inte att skilja från varandra. För att vårda sina egna relationer behöver man ju faktiskt reflektera även över andras. Det är vanlig, hederlig gammal terapi. 

Josefin de Gregorio är fil dr i litteraturvetenskap, författare och litteraturredaktör i SvD. 

***

Läs även: Något är fel när unga människor inte lyckas bilda familj

Läs även: Hela Sverige hatar Tre pappor