Journalisterna är konstverket

Det sägs att en förvirrad ung kvinna vankade fram och tillbaka över Liljeholmsbron den 21 januari.

I Aftonbladet fick vi lära oss hennes namn: Anna Odell. Hon hade simulerat en psykos som en del av sitt examensarbete på Konstfack och tagits in på S:t Görans psykakut. Dagen efter avslöjade hon sin bluff.

Och folk blev arga, mycket arga. Hur kunde hon ta upp personalens tid på det sättet och låta riktiga patienter få vänta? Och hur kunde Konstfack stå bakom en sådan aktion?
Anna Odell försvarade sig, det hon gjorde var nödvändigt. Hon lovade att berätta om syftet med sin performance, när konstverket var helt klart. »Jag tror många som uttalat sig kommer att känna att de har gjort bort sig senare«, lät hon meddela i tidskriften Konstnären.

Och så – inför Konstfacks vårutställning som öppnade i veckan – fick vi veta. Hon hade varit psykiskt sjuk själv. Psykosen var en iscensättning av en händelse som inträffade 1995, och syftet med det hela var att visa på patienters utsatthet inför psykvårdens maktapparat.

»Jag tycker att det framgår tydligt att jag inte slåss«, sa Anna Odell i en P1-intervju om sin videoupptagning från Liljeholmsbron.

Men dessvärre är det inte mycket som framgår med önskvärd tydlighet. Förutom att en person mår dåligt och att det är outhärdligt att se (trots vetskapen om att det är fejk) blir de missförhållanden hon vill visa för vaga: Vilket maktmissbruk gör civilpoliserna som hämtar henne skyldiga till?

Problemet med Anna Odells konstverk är inte så mycket Anna Odell själv, som medierapporteringen. Den fejkade psykosen hade i bästa fall kunnat utmynna i en intressant diskussion om antingen konsten eller psykiatrin. Så blev det inte. I stället bakades »konstkuppen« ihop till en spännande förstasidesstory med ständigt nya pikanta ingredienser: polisanmälningar, personangrepp, censurerade konstverk och en rektor som skickades upp till maktens korridorer för »samtal«.

Inget skiljer egentligen skildringen av Odell-bråket från en vanlig banal tabloidhistoria där folk »rasar« mot än den ena, än den andra. Konsthatare ställdes mot de icke hatiska.
Vadå, kanske någon invänder, det har väl i allra högsta grad handlat om konstens roll i samhället. På ytan, ja. På djupet, nej. Konsten har i mångt och mycket blivit en förevändning för att diskutera annat. När till exempel folkpartisten Mathias Sundin startade Facebook-gruppen »Inga mer skattepengar till Konstfack« var det inte konst det handlade om, utan skattepolitik. Det är symtomatiskt.

Att kulturkonservativa debattörer tog tillfället i akt att sjukförklara den moderna konsten, och efterlysa den gamla hederliga målarpenseln, kan vara det närmaste en kulturdebatt vi kom. Så här långt.

Men det har ju pratats länge och väl om konstcensur, kanske någon tycker.

Frågan är, var detta tidigare ett stort problem på svenska konstinstitutioner? Skulle inte tro det.

Snarare verkar debatten ha lett till en massa nya och onödiga problem. Svaga skolledningar pallar inte längre trycket när mediebollen rullar och en uppretad allmänhet ställer krav på hårdare styrning av skolans elever. Vill man behålla sitt statliga chefsskinn intakt är det bäst att foga sig, och ta till presumtiva åtgärder. Ropa på censuren.

»Det här är inte ett konstverk, det är en komedi«, konstaterade psykiatrikern David Eberhard där han stod lätt inklämd mellan mickar och tv-kameror utanför ett av Anna Odells tre videoverk. Och så var det, han hade givetvis rätt. Journalist­kårens flockbeteende under invigningen av Konstfacks vårutställning gick inte att betrakta som något annat än ett humoristiskt sorgespel.

Och stämningen var nära nog paranoid. Överallt kameror, också riktade mot oss, rapportörerna.

Alberto Herskovits, som gör en dokumentärfilm om Anna Odell, fanns överallt. Och alla intervjuerna spelades in.

Låt vara att fejkpsykosen som konstverk inte höll ända fram.

Det mest fruktbara resultatet av vårens konstdebatt är troligtvis ett metakonstverk. En sedelärande komedi om journalistkåren i vilken Anna Odell och David Eberhard, före detta överläkare på S:t Görans psykakut och Odells största kritiker, spelar huvudrollerna.

I egen bestämd takt mjölkar de rampljuset på fördelar, alltmedan journalisterna förvirrat kliar sig i huvudet och undrar vem som styr: Vi eller de? Och vem bjöd egentligen Eberhard?

Metakonstverket blottlägger en yrkeskår med identitetskris. Som inte vet sitt värde. Utan fortsätter att producera fixstjärnor i samma takt som värdigheten går förlorad.