”Journalisthögskolan var rena Kommunisthögskolan”

Göteborg visar sig från sin soligaste sida, himlen matchar stadens blå spårvagnar och Janne Josefsson bär solglasögon när vi möts på Drottningtorget. Men obemärkt går han ändå inte förbi, vi hinner inte gå långt innan vi stoppas av en man som vill hälsa på honom.

– Det är ju det bästa med det här jobbet, kontakten med människor. Och nu är det inte lika många som blir rädda när jag kommer och tror att vi ska granska dem och börjar svära och slå igen dörren, säger Janne Josefsson.

Han har hunnit bli 70 år, är inte längre den mest fruktade på spelplanen. Tillvaron lite mer vid sidlinjen är inte alltid lätt.

– Det är klart att jag saknar att jobba, arbetet har varit mitt liv. Jag saknar pulsen och redaktionen, kollegorna, känslan av att ha något stort på gång.

All tid som nu tycks finnas i överflöd, i ett varats outhärdliga lätthet, har Janne Josefsson använt till att skriva sin självbiografi Rädd för sanningen. En titel med många bottnar, som läsaren ska märka. 

– Jag har fått påstötningar från olika förläggare i många år. Telefonsamtal. Övertalningsförsök i baren på Park Aveny under bokmässan. Men jag har inte känt för det. Men nu kände jag att de här historierna jag har, jag vill berätta dem. 

Så Janne Josefsson har berättat och journalisten och författaren Mats Lerneby har skrivit. Berättarrösten är klart göteborgsk, jag som är uppvuxen på västkusten känner igen den. Mindre pretentiöst och politiskt korrekt än i Stockholm, lite enklare, lite ärligare – kanske. 

Janne Josefsson har aldrig bytt Göteborg mot huvudstaden, utan behållit distansen till den makt han valt att granska. Villa utanför Borås, många mil och världar bort från journalisttäta Söder. Så har han också som motto ”att vara där inte alla andra journalister är”.

– Jag har velat göra reportagen som ingen annan gör och det har varit mitt liv. Det har förstås också skaffat mig fiender, både dem jag granskat och även en del kollegor. Det har jag alltid varit införstådd med, det är en del av spelet.

Janne Josefsson pausar och tackar för fikat vår servitris kommer med, han är ledig och lättpratad, dock bitvis svårstyrd; det är så mycket att berätta, att diskutera! 

Så vi går bakåt i livet. För hans bok handlar ju inte bara om alla avslöjanden om maktmissbruk, misshandel och mygel, korruption och prostitution, politiker och pampar, utslagna och uträknade. Den handlar också om Janne Josefssons egen klassresa och sökandet efter sanningen om hans mamma, om allt det där ingen talade öppet om, om tiden före hans barndom med mamma, pappa och lillasyster. 

Genom modern fick Janne Josefsson som liten uppleva kontakten med sociala myndigheter, känna den lilla människans obetydlighet, blott en kugge i maskineriet. Trots barndomen i det då lugna Biskopsgården, med tre rum och balkong, och trygga ramar runt tillvaron, fanns vreden inom honom.

– Vi fick det bättre hela tiden, som många då, i Sverige och Europa, det fanns en stor framtidstro. Men vi var ju ändå arbetarklass. När jag träffade folk från akademikerhem eller rika familjer kände jag skillnaden. Jag ville visa dem och alla, jag ville bli något, göra något.

Janne Josefsson berättar om mamman som bredde smörgåsar åt honom även när han blivit vuxen. Om att välja julgran med pappan. Jobba extra på ett mentalsjukhus och få en inblick i verkligheten för dem som gått vilse i sinnet. 

Han varvar högt och lågt i boken, ungefär som när han pratar. Det är roligt och sorgligt om vartannat. Han tog sig uppåt och framåt med vreden som drivmedel, men nu vilar eftertanken som ett på samma gång milt och skarpt bakgrundsfilter över allt.

– Biskopsgården på den tiden var ett bra område. Det var Folkhemmet som byggdes. Jag fick eget rum och vi köpte teve på avbetalning.

Janne Josefsson ler, minns hur mamman storstädade och klädde upp sig inför Hylands Hörna. Respekten inför det nya mediet var närmast andlös, kyrkan bytt mot tv-rummet, Lennart Hyland ny gud i svenska hem. 

– Min kompis Christer och jag lekte programmet. Han fick vara allt: kameraman, publik, gäster. Bara jag fick vara programledare, det var mitt krav.

På den vägen var det. Janne Josefsson började på Journalisthögskolan, sen på Sveriges radio, gjorde legendariska sändningar med Lasse Brandeby. Humorn var ett vapen, ilskan ett annat.

– Mamma tyckte att det var väldigt jobbigt att jag var så arg och gick på så hårt i mitt jobb. Hon var rädd att folk skulle bli arga på mig också. Och det blev de ju…

Så lämnade Janne Josefsson radion för Sveriges Television. I program som Striptease och Uppdrag Granskning stod han för det ena stora avslöjandet efter det andra, vann de tyngsta priserna, berömmelse och erkännanden. Men väckte också hat och ilska, levde med livvaktsskydd för sig och familjen och försakade allt för jobbet.

– Har jag någonsin gått över gränsen? Det har jag frågat mig ibland och det har jag säkert, för jag har velat så mycket. Teve kan vara ett oerhört grymt medium, ögonblicket när du sätter dit någon som ljugit framför rullande kameror…

I Rädd för sanningen berättar Janne Josefsson om sina tre äktenskap som gått sönder, skriver utlämnande om hur jobbet alltid, alltid fått gå först. Medan han söker sanningen om sin mammas liv rannsakar han också sina egna val, men också journalistiken i stort – och han är kritisk.

– Jag har alltid stått långt till vänster, det är ingen hemlighet. Journalisthögskolan på min tid var rena Kommunisthögskolan. Men jag har röstat blankt, det tycker jag man måste göra som journalist. 

Han lutar sig fram, knackar med handen i bordet, låter ana den där glöden som drivit honom genom livet.

– Jag har haft kollegor ibland som sagt ”men Janne, det reportaget kan vi inte göra för det skulle gynna borgarna” eller på senare år ”det kan vi inte rapportera om för det kan gynna SD”. Så kan man inte tänka som journalist! Jag har som sagt stått med hjärtat till vänster men alltid varit konsekvensneutral. En sann reporter rapporterar, du får inte ta politiska hänsyn. 

Redan i andra kapitlet i boken skriver han: ”Få yrken är så präglade av politiska ställningstaganden som journalistyrket. Den som påstår något annat väljer att blunda för verkligheten”.

Konsensus på redaktionerna är det största problemet, menar Janne Josefsson.

– Om alla tycker lika på morgonmötet och vid fikabordet, då känns vinklarna givna och man upplever dem inte ens som val utan självklara sanningar, vem som är ond och god och vems sida vi ska stå på.

Mest kritisk är han mot medias bevakning av frågor kring invandring och integration. Han tar barndomens Biskopsgården som exempel, återvänder dit, ser förslumningen, kriminaliteten, den misslyckade integrationen. Han talar om ett folkhem som försvunnit.

– Det är min journalistgenerations stora svek. Vi har medvetet väjt för det svåra i de här frågorna. Jag är totalt för mångkultur. Just därför vill jag inte se folk gå förlorade i utanförskap, att de bara ses som billig arbetskraft och att ingen begär att de lär sig språket och får chansen att bli delaktiga på riktigt. Den som tror på en människa kräver något av henne. 

Han blir allvarlig, tyst en stund innan han fortsätter:

– Det här är förstås inte saker som alla kollegor uppskattar att jag säger. Men jag har aldrig hållit tyst och tänker inte börja nu.

I slutet av boken finner han svaren på frågorna som gäckat honom hela livet och en del är smärtsamma. Men rädd för sanningen, om det nu ens finns en sådan, enkel och odelad, det har han ju aldrig varit, Janne Josefsson.

***

Läs även: Därför tror du klimathotet är större än det är

Läs även: Göran Hägglund: Det du läser i tidningen är inte hela verkligheten