Juholt ger dig vingar

Hur ser den kultur ut som ger oss vingar? Frågan kan tyckas medvetet avigt hållen men måste ställas. Det är nämligen den sortens kulturpolitik Håkan Juholt vill bidra med, den som »utrustar människor med vingar«.

Socialdemokraternas nytillträdda partiordförande har missat få tillfällen att lufta sina visioner om ett nytt samhälle med ett välmående kulturliv, värdigt hans sociala demokrati.

Installationstalet inleddes med ett citat av Stina Oscarson, Orionteaterns dåvarande konstnärliga ledare, som uttryckt oro över att kulturen, som tidigare varit en viktig del av vår samhällsmodell, nuförtiden bara handlade om »pengar, marknad och marginalisering«. Mot denna utveckling tänkte Håkan Juholt ta strid, lät han meddela. Budskapet har sedan upprepats i debattartiklar och intervjuer, och nu senast i förstamajtalet. Ingen ska behöva stå utanför kulturlivet, alla ska få vingar, inte minst våra ungdomar. Därför tänkte han storsatsa på den kommunala musikskolan. Den första stenen i Juholts stora »kulturlyft« var lagd. Men sen då?

Den omedelbara glädjen över att en politiker – som inte måste – lyfter kulturfrågan smulas lika snabbt sönder av den retoriska plattheten.

I en intervju i SR:s »Kulturnytt« häromdagen (2/5) när han får frågan om vad han verkligen menar med ett kulturlyft blir svaret: »Det handlar om resurser, det handlar om inställning, det handlar om prioritering, det handlar om att vi ska göra det på alla nivåer, att vi måste ha en dialog med kommunpolitiker, landstingspolitiker, regionpolitiker, att vi från statens sida anslår medel till det, att vi har det här synsättet att kulturen är utvecklande, att det berikar demokratin, att det inte är en uppoffring (…) Det handlar om en stor verktygslåda.” Detta vill han också: ”utrusta medborgarna med nycklar att få ta del av utbud, men också att fler får möjlighet att medverka och själv producera. Så det är både att konsumera men också att få vara med att producera.« Nycklar? Verktygslådor? Vingar?

Oförmågan att säga någonting substantiellt om kulturens värde eller kulturpolitikens funktion och ställning, skulle kunna förklaras med politisk taktik. Hellre lansera något snabbt och luddigt, och bygga en profil, än att bli profillös som Reinfeldt! (Häromveckan rapporterade svenska turister i Istanbul hur Juholt under sin semester skrutit om hur han på bara några få veckor lyckats bli förknippad med kulturfrågan – till skillnad från Reinfeldt som efter fem år vid makten inte associeras med någon fråga.)

Juholt talar gärna om kulturen som en fri och obunden kraft. Samtidigt är han inte sen att understryka kulturens nyttoeffekt, och kopplingen till produktivitetstillväxten: kulturen gör att ungdomarna lär sig mer i skolan och de arbetsföra producerar mer på arbetsplatsen. Folk blir friskare. Frågan om kulturen ska tjäna sig själv eller samhället är en av de mest grundläggande ideologiska frågorna. Här tycks Håkan Juholt vilja smeka dem medhårs allihop: kommunpamparna och kulturarbetarna.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, skrev Esaias Tegnér.